Varför lanserar vi Europakommentaren?

Källa: Diverse screenshots från googleträffar på sökorden "EU vill förbjuda."

Det är bäst att ni vänjer er, meddelade den franske presidenten Emmanuel Macron i ett tal vid Sorbonne i höstas, för jag tänker inte sluta prata om Europa! Det är här i Europa, fortsatte han, ”som våra slag utkämpas, vår historia, vår identitet, vår horisont, det som skyddar oss och ger oss en framtid.”

Man kan tycka vad man vill om president Macron (och hans för oss nordbor ibland lite högtravande språk), och om det europeiska integrationsprojektets problem och möjligheter, men den franske presidenten har rätt på en punkt. Vi borde ständigt prata om Europa.

Sedan 1950-talet har EU som politisk, juridisk, ekonomisk, och kulturell gemenskap utvidgats dramatiskt, både innehållsmässigt och geografiskt. Denna utveckling är djupt sammanvävd med både Europas och det internationella systemets långa historia och framtida utmaningar. Från de mest lokala frågor till de mest globala spelar utvecklingen i Europa en avgörande roll för vår makt att påverka vår egen och andras framtid.

Det europeiska integrationsprojektet har lett till en så genomgripande samhällsförändring mellan – och inom – medlemsländerna att många forskare idag påpekar att dessa inte längre ens kan betraktas som suveräna stater. Unionen försöker dessutom i allt högre grad ta på sig en global roll i många av vår tids mest utmanande problem, såsom miljöproblem, migrationsfrågor, globala orättvisor, epidemier, framtiden för internationell handel, och globala värderingar som mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

EU har blivit vårt eget politiska system. Det är inom EU vi bestämmer om forskare ska få använda djurförsök, hur mycket koldioxid vi får släppa ut, vilka kemikalier som inte är tillåtna i leksaker, vem som får resa hit från andra delar av världen, vilka officiella språk våra lagar ska översättas till, hur stor andel av våra gemensamma resurser som ska omfördelas till fattigare regioner både inom och utanför unionen, var Västerbottensost inte får produceras, hur den data som Google samlar in om oss får användas, och vilka varor vi inte får sälja till vissa diktaturer, för att bara nämna en bråkdel av de möjliga exemplen.

Att tolka, förstå och bilda sig en uppfattning om denna utveckling är inte lätt. Andras tolkningar kommer till oss genom media, genom fakta- och kunskapsförmedlare, genom åsikter formulerade av de som har en röst i det offentliga samtalet. De sprids numera ofta med blixtens hastighet i olika kanaler i sociala medier. Dessa tolkningar blir också allt viktigare i takt med att världen på många sätt blir en allt mer komplex plats.

De flesta av dessa tolkningar borde få betydligt större utrymme i det offentliga samtalet, för att på så sätt öka både nyfikenheten och kunskapen, och därmed underlätta för människor att bilda sig en egen uppfattning. I allmänhet får tolkningarna av EU:s roll, problem och möjligheter tyvärr en alltför undanskymd roll. Och en del tolkningar bygger på direkta faktafel och myter, helt eller delvis utan grund i verkligheten.

När det gäller just EU-samarbetet är sådana myter vanliga. En del är ytterst seglivade och förekommer i de flesta EU-länder, som t ex påståendet att EU förbjuder böjda gurkor. Andra har en mer nationell särprägel, som t ex myten om förbudet mot starkglögg som spreds i svenska medier härom året.

EU-kommissionen brukar vara snabb med att försöka reda ut vad EU-rätten säger i dessa fall, men det är tveksamt om dementierna får samma spridning som de ursprungliga myterna. Att Edward Blom i Aftonbladet ”rasar mot nya glöggregler” och säger att det är dags för ”Swexit” når sannolikt betydligt fler personer än en efterföljande torr och saklig dementi från EU:s byråkrati. Chefen för EU-kommissionens kontor i Sverige, Katarina Areskoug Mascarenhas, har påpekat att detta riskerar att bidra till vad som ibland har kallats en ”post-truth society.”

EU-myterna är bara ett av flera problem som idag påverkar förutsättningarna för en upplyst debatt och människors åsiktsformulering. När vi till detta lägger de till synes allt vanligare (eller åtminstone allt snabbare spridda) försöken till direkt desinformation från stater, blir problembilden ännu tydligare. Om vi dessutom väger in innebörden av nya begrepp som myntats på andra sidan Atlanten, som ”fake news” och ”alternative facts”, ligger det nära till hands att tro att vi har ett problem.

Demokratiforskare påpekar ofta att medborgares förståelse för samhället och alla de komplexa beslut som fattas är beroende av ”mellanhänder,” experter som kan förklara, tolka, ifrågasätta och förtydliga vad som sker i omvärlden. Men de mellanhänder som försöker hålla sig till fakta, vetenskaplighet, och saklighet riskerar att få allt svårare att slå igenom i det offentliga samtalet. Mats Hyvönen vid Uppsala universitet vill till och med gå längre. I antologin Post-Truth, Fake News: Viral Modernity & Higher Education hävdar han att journalister och akademiker som försöker hålla sig till verifierbara fakta har hamnat i ett krisläge. Och han är inte ensam. En del har till och med börjat prata om behovet av en bred rörelse för ”pro-truth.”

Den utan tvekan viktigaste rollen här har medierna. Men även forskare i universitetsvärlden har en viktig roll att fylla som mellanhänder och kunskapsspridare. Forskare tränar i sitt dagliga värv på att perspektivisera, fördjupa och kritiskt analysera komplexa sammanhang och skeenden.

Tyvärr finns däremot ganska få incitament för forskare att göra sina analyser och slutsatser tillgängliga för en publik utanför den egna disciplinen, trots att vi vet att artiklar i vetenskapliga tidskrifter oftast har en extremt liten läsekrets. Dels finns det endast ett mycket lågt meritvärde i att publicera annat än artiklar i vetenskapliga tidskrifter, dels verkar många forskare vilja undvika att bli anklagade för aktivism.

Sedan 1977 är universitetens så kallade tredje uppgift, dvs forskarnas ansvar att sprida kunskap om sin verksamhet och samverka med det omgivande samhället, inskriven i högskolelagen. På ledarplats i tidskriften Ekonomisk Debatt har Therese Nilsson föreslagit att forskare borde tänka på den tredje uppgiften ”i termer av skatteåterbäring, eller kanske snarare kunskapsåterbäring, till medborgarna och det omkringliggande samhället.” Det kommer trots detta an på varje enskild forskare om hon eller han vill ägna tid åt att skriva för en bredare publik.

När Centrum för europaforskning vid Lunds universitet nu startar Europakommentaren gör vi det med ett visst mått av osäkerhet. Vi hoppas att det finns tillräckligt många forskare som vill ta chansen att nå ut med sina analyser, få en bredare publik, och inspirera till fortsatt samtal. Men vi är i hög grad beroende av att intresserade forskare hör av sig till oss.

Idag bedrivs framstående forskning vid svenska lärosäten inom en lång rad olika sakområden som berör så gott som alla olika samhällsutmaningar, men de flesta forskare inom dessa fält undviker ofta att beröra frågan om EU:s och Europas roll. Det finns också, om än i mer begränsad omfattning, forskning om den europeiska unionen som politisk, ekonomisk, juridisk och kulturell gemenskap men dessa forskare är sällan experter på just de individuella sakområdena.

Det är kanske särskilt i skärningsfältet mellan dessa forskares områden som vi hittar förutsättningar och möjligheter att påverka framtiden. Det finns både ett behov av, och ett värde i, att stärka forskares utåtriktade verksamhet och bidrag som behandlar hur lokala såväl som globala samhälleliga utmaningar kan påverkas, förändras, försämras, möjliggöras eller förhindras genom EU som arena och aktör. Det finns också ett behov av att, i samma möte, få ett bredare perspektiv på till exempel europeisk historia och kultur. I detta möte kan förståelsen för samhällets utmaningar fördjupas och i bästa fall kan nya och innovativa idéer verbaliseras och spridas vidare i det offentliga samtalet.

Den här bloggen är, med andra ord, en mötesplats där forskare skriver men där alla är välkomna att prata om Europa.

 

Maria Strömvik är Europakommentarens redaktör och biträdande föreståndare för Centrum för europaforskning vid Lunds universitet. Hon är också en av Statsvetenskapliga institutionens EU-nördar, med särskilt intresse för den historiska framväxten av EU:s globala fredsfrämjande roll och unionens relation till Nato och USA.

Co Authors :