EU-invandring positivt för statsfinanserna

I flera av EU:s medlemsländer har den inhemska opinionen fått landet att begära begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare. Till skillnad från i den svenska debatten har missnöjet till stor del handlat om migranternas rätt till välfärdstjänster och socialförsäkringar, snarare än deras löner och arbetsvillkor. Inte sällan har kraven på begränsningar motiverats med att migrationen från andra EU-länder utgör en belastning för de offentliga finanserna. Men stämmer det?

I en nypublicerad rapport undersöker Rafael Ahlskog och jag hur de offentliga finanserna i mottagarlandet påverkas av migration mellan länder inom EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). För att besvara frågan har vi jämfört vad migranter under ett år betalar i skatter och avgifter med vad det kostar statskassan att förse samma grupp med bland annat socialförsäkringar och välfärdstjänster. Uträkningen bygger på en så kallad statisk modell, vilket innebär att vi av beräkningstekniska skäl endast studerar den nuvarande sammansättningen av migranter och att vi antar att migrationen inte har någon effekt på den inhemska befolkningens löner.

Vår analys visar att migration från andra EES-länder har stärkt de offentliga finanserna i majoriteten av de länder vi har studerat. De mest gynnade länderna är Schweiz och Cypern, följt av Norge och Belgien. Effekterna är i övrigt små och uppgår i regel till mindre än 0,5 procent av BNP. Det bör också noteras att i de flesta länder som uppvisar negativa effekter, och i synnerhet i Polen, så består den utlandsfödda delen av befolkningen till största del av personer som migrerat långt före det att landet blev medlem i EU.

Det viktigaste skälet till att migrationen är en tillgång för statskassan är att andelen äldre är lägre bland EU-migranterna än i befolkningen i övrigt. Eftersom vården och pensionerna är två av de största utgiftsposterna, och behovet av vård är som störst när man är gammal, innebär denna åldersstruktur att EU-migranter i genomsnitt kostar mindre för statskassan än vad de inrikes födda gör. Den näst viktigaste orsaken är att de utgiftsposter som med bibehållen kvalitet kan hållas konstanta även när befolkningen växer, som till exempel kostnaden för försvaret, är större än motsvarande inkomstposter. Detta medför att en befolkningsökning, vilken bland annat kan ske genom invandring, tenderar att vara gynnsam för de offentliga finanserna.

Osäkerheten i den här typen av skattningar kan inte nog understrykas. Datakvaliteten är bristande för många länder och beräkningarna bygger dessutom på ett stort antal antaganden. Allt detta diskuteras mer utförligt i rapporten. Trots dessa problem är vår sammantagna bedömning att det saknas fog för att den fria rörligheten skulle utgöra en avgörande statsfinansiell belastning för mottagarländerna. Om något tycks effekten gå i motsatt riktning.


Inlägget bygger på en rapport som är en del av det Horizon 2020-finansierade projektet REMINDER (Role of European Mobility and its Impact and Narratives, Debates and EU Reforms), vars syfte är att undersöka de sociala och ekonomiska effekterna av den fria rörligheten inom EU. Den intresserade kan läsa mer om projektet här.

 

Pär Nyman arbetar som forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Han har ett brett intresse för såväl politisk ekonomi som ekonomisk politik, men brinner särskilt för frågor som rör väljare och budgetar.