EU-rätten omöjliggör inte gårdsförsäljning

Den 2 maj beslutade Sveriges riksdag att uppmana regeringen att verka för lagstiftning som tillåter gårdsförsäljning av öl och vin. Riksdagen har beslutat om ett s k tillkännagivande varigenom regeringen ska verka för en lagstiftning som gör det möjligt att bedriva gårdsförsäljning av alkohol i begränsad utsträckning. Riksdagen anger dock att detta bara gäller under förutsättning att Systembolagets monopol kan bevaras. Frågan om att tillåta svensk gårdsförsäljning är inte ny, men ställs i nytt ljus efter EU-domstolens avgörande i det s k Alkotaximålet och på grund av att flera riksdagspartier på senare tid svängt i frågan.

Den svenska diskussionen om gårdsförsäljning

Frågan om svensk gårdsförsäljning har utretts tidigare (SOU 2010:98, Gårdsförsäljning). Skälet till att frågan om gårdsförsäljning tas upp på nytt är det växande intresset för småskalig produktion av alkoholhaltiga drycker i Sverige, inte minst öl och vin. De tillverkare som engagerar sig i denna – i många fall högst experimentella – verksamhet, har dock mycket svårt att sälja sina produkter. Att sälja via Systembolaget är svårt för små och nya tillverkare, eftersom Systembolagets produkturval främst grundas på produkternas avsättningsmöjligheter och därmed främst gynnar väl etablerade produkter.

Ett påtagligt problem för lokala svenska tillverkare är att de, i de fall de tar emot besökare och erbjuder provning av sina produkter (vilket är tillåtet), inte samtidigt kan sälja sina produkter. Turister som råkar ut för detta sägs både bli förvånade och arga. Den tidigare svenska utredningen om gårdsförsäljning tog fasta på detta. Den menade att det inte var själva alkoholförsäljningen som skulle stå i fokus utan istället besöksverksamheten.

I utredningen uttrycktes detta som att det primära är den upplevelsetjänst som tillverkaren erbjöd. Avsikten var alltså inte att det skulle inrättas nya alkoholbutiker. Men lokala tillverkare av alkohol skulle kunna förevisa sina tillverkningsmetoder, hålla föredrag om sina produkter, ordna med provning och också erbjuda viss försäljning av de egna produkterna. För att förslaget inte skulle upplevas som diskriminerande ansåg dock utredningen att jämförbara produkter (alkoholdrycker av samma slag som tillverkaren själv tillverkar) också skulle få säljas. En maximal försäljningsvolym per besökare sattes till 1 liter sprit, 3 liter vin och 5 liter starköl.

Gårdsförsäljning i Finland

Den svenska utredningen grundade sin bedömning på förhållandena i Finland där en begränsad form av gårdsförsäljning förekommer. Reglerna om gårdsförsäljning infördes i Finland år 1994 för att förstärka jordbrukets ställning inför det finländska medlemskapet i EU. På så sätt skulle producenter av bär- och fruktvin samt kvass få sälja sina produkter på sina gårdar.  Kvass är en dryck som på finländska benämns sahti och som närmast kan jämföras med ”Gotlandsdricke.”

Nyligen har den finländska riksdagen även beslutat att gårdsförsäljning av ”hantverksöl” ska vara tillåtet på motsvarande villkor. Försäljningsstället måste finnas i nära anslutning till tillverkningsstället och några andra alkoholdrycker än de ovan nämnda får inte säljas. Det är inte tillåtet att sända eller leverera alkoholdryckerna till köparen, utan dryckerna måste köpas på plats i gårdsbutiken. Försäljning är tillåten under alla veckodagar 9-21. Det är samma öppettider som för livsmedelsbutikerna som har tillstånd att sälja alkoholdrycker med låg alkoholhalt i Finland.

EU-rättsliga krav

I ett EU-perspektiv har den finländska gårdsförsäljningen varit kontroversiell. I den svenska utredningen om gårdsförsäljning berättas att frågan togs upp som ett ärende hos EU-kommissionen år 1999 och i januari 2007 ifrågasatte kommissionen om den finländska regleringen var förenlig med nuvarande artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) om fri rörlighet för varor. Kommissionen ansåg att den finländska regleringen diskriminerade liknande produkter från andra medlemsländer.

Till följd av kommissionens invändningar justerades de aktuella reglerna, men det var inte möjligt att fullt ut tillgodose kommissionens invändning rörande diskrimineringen av likvärdiga produkter i andra medlemsstater, d v s att finländska lokala producenter av gårdsvin hade rätt att sälja sina produkter inte bara genom Alko (det finländska systembolaget) utan också direkt till konsumenter, medan jämförbara produkter som importeras till Finland från andra medlemsstater enbart kunde säljas genom Alko. Kommissionen har inte gått vidare med ärendet, men har däremot i ett senare ärende motsatt sig en utvidgning av den finländska gårdsförsäljningen till att även omfatta gårdsproducerade likörer.

Även om kommissionens juridiska bedömning av möjligheten att bedriva gårdsförsäljning vid sidan av ett detaljhandelsmonopol inte kan betraktas som definitiv, har den fått avgörande betydelse för diskussionen om det är möjligt att tillåta gårdsförsäljning i Sverige. Detta märks tydlig i den tidigare nämnda utredningen om gårdsförsäljning i Sverige (SOU 2010:98). Det förslag som lades fram gick ut på att säkerställa att det förelåg fullständig likabehandling av produkter som producerades i Sverige och jämförbara utländska produkter. Utredningen ville på så sätt fullt ut tillgodose den kritik som kommissionen hade riktat mot den finländska regleringen för gårdsförsäljning.

Nya bud från EU-domstolen?

I målet C-198/14, Visnapuu (Alkotaxi), kom emellertid EU-domstolen fram till en annan bedömning än kommissionen och fäste inte samma avgörande vikt vid likabehandlingsprincipen. EU-domstolen koncentrerade sig istället på undantagsmöjligheterna som finns i artikel 36 FEUF angående folkhälsa och att undantag får förekomma om de ”inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna”. Eftersom möjligheten till gårdsförsäljning endast gäller tillverkare etablerade i Finland kunde regleringen, menade domstolen, tänkas innebära ett skydd för inhemsk tillverkning av vissa alkoholdrycker. En sådan ordning är dock försvarbar om den nationella produktionen är av ”begränsad omfattning” samt ”traditionell och hantverksmässig”.

Detta får tolkas som att gårdsförsäljning kan accepteras i ett land med ett i övrigt närmast heltäckande detaljhandelsmonopol, trots att ett sådant system innebär att skillnad görs mellan inhemsk och utländsk produktion. I vart fall om sådan gårdsförsäljning förekommer i begränsad omfattning och anknyter till lokala tillverkningstraditioner och därmed bidrar till turistnäringen.

När det gäller svensk gårdsförsäljning ger därför EU-domstolens dom både positiva och negativa signaler för de som önskar att gårdsförsäljning ska bli tillåtet i Sverige. Den svenska produktionen kan säkerligen anses som begränsad, men är den ”traditionell och hantverksmässig”? Måste i annat fall likabehandling av inhemska och utländsk produktion säkerställas?

Exakt hur EU-domstolens dom ska tolkas är svårt att sia om. Domstolen hade ingen anledning att uttala sig om något annat än förhållandena i Finland. Frågan är därför relativt öppen, även om Systembolaget bestämt hävdar att gårdsförsäljning i Sverige fortfarande är både olämpligt och rättsligt omöjligt. Av stor principiell betydelse är hursomhelst att kommissionens rättsliga ställningstaganden, som tidigare angett ramarna för diskussionen om gårdsförsäljning i Sverige, inte delades av EU-domstolen.

EU-domstolens acceptans av den finländska ordningen för småskalig gårdsförsäljning är därför en ny utvecklingslinje som bör ligga till grund för en förnyad prövning av förutsättningarna för gårdsförsäljning i Sverige.

Jörgen Hettne är föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet och docent i EU-rätt på Institutionen för handelsrätt vid Ekonomihögskolan i Lund. Han är även forskare i juridik vid Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps).

Co Authors :