Den fria rörligheten är den rättighet som EU medborgare verkligen bryr sig om. Men hur förhåller den sig till unionsmedborgarskapet? Och, riskerar vi att glömma bort och försumma det unika i denna postnationella medborgarstatus?

Jag har valt ett spår genom boken Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén, som är en central del både av boken och Europa: den fria rörligheten. Jag hävdar att det som framstår som centralt är egentligen periferiskt. Ungefär som strukturen i boken visar att distans krävs för återfunnen närhet. För visst är boken dialektisk när den varvar närhet med distans. I centrum tågresan. I periferin fladdrar Europas historia förbi i en rad digressionsbilder över det politiska tomrummet.

Vi gillar den fria rörligheten. Många tycker att de dragit nytta av den. Man talar om billigare flygresor och mobiltelefonkostnader. Färre drar nytta av att arbeta i ett annat land men samtidigt har alltfler bott någon annanstans. Det intressanta med den fria rörligheten är att denna skiljer sig väsentligen från de andra tre friheterna som grundar EU. Den fria rörligheten var en eftergift. När fördragen förhandlades ville man inte se fler eländiga människor vandra över gränserna men ändå konstitutionaliserades den fria rörligheten.

Det var Paolo Tavani som förhandlade för Italiens räkning, som ville ha den fria rörligheten. De andra länderna var ointresserade. För Tavanis Italien var detta dock centralt. Det fanns många unga arbetslösa. Miljoner hade emigrerat och miljoner återstod. Det var Tavani som till syvende och sist övertalade de andra att acceptera den fria rörligheten för arbetare.

För just så föds den. Som en oavsiktlig konsekvens, en italiensk exportprodukt, kanske Italiens främsta, efter pasta och fascism. En eftergift som skulle skydda främst gränsarbetare i vita skjortor mitt i Benelux.

Tavani menade istället att den var ett skydd mot arbetslöshet i ett socialt Europa. Han drömde om ett europeiskt arbetarministerium och hotade med att kräva lika löner i alla länder. För honom handlade rörligheten om ett socialt skydd, om än i den svaga formen av en enkelresa med andraklassens tåg från periferiska Kalabrien till centrala Belgien. Spaghetti blev ett tecken på den första europeiska mobiliteten; varan kvalitetsskyddades och började serverades på restaurangerna i våra huvudstäder.

Där stod den. Den fria rörligheten, som den trojanska hästen i det ordoliberala huset. De andra friheterna var väldigt annorlunda. Ordoliberalismens marknadsekonomi och försiktiga expertstyre tänkte att varor, kapital och tjänster gott kunde cirkulera i en tullunion. Man hade inte tänkt gå med på att människor skulle ge sig iväg, förflytta sig, söka arbete, bosätta sig, bilda familj och kanske flytta på nytt. Som en rättighet dessutom, inte ett privilegium som den suveräna staten erbjuder på egna villkor.

Den fria rörligheten fanns långt före EU-medborgarskapet. När den förankrades i medborgarskapet vid Maastricht låg den innovativa karaktären inte i rörligheten, utan i dess räckvidd. Fri rörlighet hade tidigare bara arbetare, och därefter les bénéficiaires des services, tjänstetagarna, om än i vid mening. Men med Maastrichtfördraget figurerar den fria rörligheten plötsligt under rubriken medborgarskap.

Kombinationen av EU-medborgarskapet och den fria rörligheten var precis den explosiva blandning som fick den trojanska hästen att släppa ut sitt innanmäte av greker. Domstolen kom med den nästan revolutionära principen om att medborgarskapet ”is destined to become the fundamental status of nationals of member states”.

Att vi är mer skyddade som EU medborgare än enbart som medborgare i våra hemländer står klart. Det beror på att EU-medborgarskapet till skillnad från alla andra medborgarskap är baserat på en vidunderlig princip: Förbudet att diskriminera p g a nationalitet. Nu är att särbehandla nationens barn liksom poängen med medborgarskap i folkrätten. Plötsligt ser vi att trähästen är ihålig: du kan inte skilja på människor för att de kommer från olika länder inom EU.

De blåögda kommentatorerna på 90-talet hade rätt när de talade om världens första postnationella status, trots att den enbart förlänas via medlemsstaterna. Som EU-medborgare har vi nämligen två olika sorter rättigheter: överstatliga och gränsöverskridande. De är överstatliga när de fogar oss samman vertikalt över gränserna. De är gränsöverskridande när de tillåter horisontell aktivitet medborgare emellan bortom gränserna. Ett exempel av den första typen är att delta i ett medborgarinitiativ, som ger möjlighet till ett demokratiskt samtal för medborgare över gränserna. Ett exempel av den andra typen är rätten till konsulärt skydd, som vi för med oss bortom gränserna. Nu är det så att den fria rörligheten är av den andra typen.

Trots att den är genetiskt betingad att vara en motvikt till det ordoliberala inslaget i Unionen så bygger den inte en samhällskropp, utan skänker rättigheter till enskilda. Den fria rörligheten tillhör oss som privata medborgare, inte som delar i det offentliga.

Du har inte fri rörlighet i kraft av att du är en unionsmedborgare, utan i kraft av annat. Gruppen som har fri rörlighet är både större och mindre än gruppen som har medborgarskap. Alla medborgare har inte fri rörlighet: inte de som kan bli en börda för mottagarstaten, saknar socialförsäkring eller grundläggande försörjningsmöjligheter. Samtidigt har många tredjelandsmedborgare fri rörlighet, för att deras vistelse är kort, de är bosatta sen länge, de är forskare, studenter eller i någon annan specifik situation.

Efter Brexit har många privata medborgare upptäckt att deras gränsöverskridande portabla rättigheter som rörligheten möjliggör, dunstar bort i tomma intet när man inte längre är en politisk citoyen. De står mållösa. Men svar står att finna.

Vid Maastricht blev vi inte bara privata medborgare med ytterligare rättighet, utan vi blev också medborgare, deltagare i en res publica, det offentliga. De politiska rättigheterna – rösträtten och, efter Lissabonfördraget även medborgarinitiativet – utmärker EU-medborgarskapet. Du åtnjuter de politiska rättigheterna enbart i kraft av att du är medborgare.

Denna till synes periferiska företeelse – att vi har rätt till medborgarinitiativ, något som européer vanligen inte har en aning om, och vår gemensamma röst i parlamentet, som få bryr sig om – är det centrala. Det som framstår som centralt, som står oss nära – den fria rörligheten och billiga mobilsamtal – är något mer periferiskt, som lätt försvinner när det centrala går förlorat. Den politiska friheten garanterar vår privata frihet. Våra horisontella band, medborgare emellan, som vi bär med oss bortom gränserna grundas i det vertikala, gränsöverskridande bandet mellan medborgare och auktoriteten. Så är det också i en federal ordning som USA där interstate equality som ger rätten till att bosätta sig i andra delstater, är grundad i den politiska jämlikheten.

Låt mig avsluta med att referera ett stycke ur Ciceros tal mot Verres, under republikens kris strax före Cesars välde: på torget i Messina torterades en man för vilken man reste korset, och det enda han yttrade var ”jag är en romersk medborgare” som om det fick plågan att upphöra. Åh du Frihet! Hur du gick oss förlorad när vi väl försummat dig.

---

Detta inlägg bygger på ett anförande från seminariet Europas framtid: Är vi framme snart? som arrangerades av Centrum för europaforskning vid Lunds universitet, onsdagen den 2 maj 2018.