Riksdagen och det demokratiska underskottet

Foto: Ingemar Edfalk / Sveriges riksdag

Hur ska riksdagen arbeta med alla de frågor som regeringen löpande beslutar om i Bryssel? Den parlamentariska kommitté som utrett frågan konstaterade nyligen att arbetet fungerar ganska bra som det är. Det var en olycklig slutsats som mest av allt innebar en försutten chans att vitalisera den svenska demokratin genom att förbättra riksdagens möjligheter att förankra gemensamma EU-beslut ute i samhället.

Så gott som varje vecka knallar minst en av regeringens ministrar över till Helgeandsholmen för att berätta för riksdagen om de nya lagar och regler som hon eller han tänker vara med och besluta om i Bryssel på EU:s nästa rådsmöte. Det är regeringen, inte riksdagen, som står för Sveriges formella röst i EU, men ministrarna behöver först överlägga med riksdagen.

Det är däremot inte alla riksdagsledamöter som får vara med på mötena. De ledamöter som samråder med regeringen är ofta inte ens de personer som i sitt dagliga arbete ansvarar för sakfrågorna som kommer att bli föremål för beslut i rådet.

Det är en liten permanent utvald skara ledamöter i riksdagens EU-nämnd som står för samråden, oavsett vilken sakfråga det gäller. De tar ställning till frågor om avfallshantering, sanktioner mot Ryssland, Facebooks datainsamling, kemikalier som dödar bin, derivatmarknaden, skydd mot epidemier, koldioxidutsläpp, ungas sysselsättning, artificiell intelligens, skydd för visselblåsare och alla andra frågor som ska diskuteras och beslutas om inom EU.

Spelar det någon roll att det är just EU-nämnden, istället för riksdagens olika utskott, som träffar de ministrar som är på väg till Bryssel? Det kan låta som en begränsad teknisk fråga om riksdagens interna organisering, men en förändring i arbetssättet skulle sannolikt få positiva effekter för den svenska demokratin.

Det demokratiska underskottet

Det är ytterst väljarna som, via röstsedlarna i riksdagsvalet, väljer vad Sverige formellt ska arbeta för och hur Sverige ska rösta i alla de frågor som varje vecka avgörs i EU:s ministerråd. Men, regeringens beslut på EU-nivå, och oppositionens syn på dessa beslut, får sällan någon framträdande roll i den svenska valrörelsen och är oftast frånvarande i det offentliga samtalet även under perioderna mellan riksdagsvalen.

Det går alltså många väljare förbi att riksdagsvalet är ett EU-val. Det blir så gott som omöjligt för väljare som saknar specialintresse att skapa sig en uppfattning om hur det parti man röstat på kommer att agera i Bryssel. Det blir lika svårt att, i det kommande valet, utkräva ansvar för de beslut som regeringen fattat i EU under föregående mandatperiod. Det svenska demokratiska underskottet blir på så sätt både påtagligt och allvarligt.

Vad kan då riksdagen, som enligt grundlagen är ”folkets främsta företrädare,” göra för att minska detta demokratiska underskott? Vilken roll skulle riksdagen kunna ha i att säkerställa demokratins kvalitet i det flernivåsystem som EU utgör?

Olycklig slutsats

Den parlamentariska kommitté som nyligen undersökt frågan konstaterade i betänkandet EU-arbetet i riksdagen att riksdagens arbetsmetoder i stort sett fungerar väl och att inga dramatiska förändringar behövs.

Det var en olycklig slutsats som mest av allt innebär att kommittén försatt en chans att förbättra riksdagsledamöternas möjligheter att föra ut och förankra gemensamma EU-beslut i samhället. Därmed var det också en försutten chans att öka väljarnas möjligheter att ta ställning till vilka partier som bäst reflekterar deras åsikter om politiken på EU-nivån.

Länken mellan riksdagsledamöternas – alla riksdagsledamöters – löpande kontakt med beslut som fattas på EU-nivå och förankringen av dessa frågor i samhället nämns förvisso insiktsfullt av kommittén. Bl a konstateras att:

Den viktigaste delen av denna förankring är den kontinuerliga kontakt som partierna och ledamöterna har med väljarna. Det är bl a denna kontakt som gör att det är så viktigt att alla riksdagens ledamöter är involverade i riksdagens hantering av EU-frågorna.

Nyckeln ligger alltså i alla riksdagsledamöters roll. Om bara ett fåtal riksdagsledamöter löpande diskuterar politiken på EU-nivå blir det också endast en liten svensk elit som beslutar om hur EU-länderna gemensamt ska förhålla sig till alla de utmaningar och problem som unionen söker hantera.

Trots sitt eget påpekande låter kommittén inte i tillräcklig grad denna insikt styra bedömningen av vilka reformer som behövs för att säkerställa just att alla riksdagsledamöter löpande blir involverade i de beslut som varje vecka fattas av regeringen på EU-nivån.

Kommittén föreslår att lösningen bör vara att riksdagen oftare håller debatter med EU-anknytning i kammaren, däribland en årlig debatt på partiledarnivå. Det är ett bra förslag av andra skäl, men det ökar inte möjligheten för alla riksdagsledamöter att kontinuerligt vara involverade i löpande EU-relaterade beslut. Vi har, utifrån tidigare studier från andra länder, anledning att tro att öppna kammadebatter inte heller nödvändigtvis avspeglar de politiska skiljelinjerna i EU-relaterade frågor. Vi vet också, utifrån andra studier, att EU-relaterade frågor är lågt prioriterade bland parlamentariker i många EU-länder, så också i riksdagen.

Behov av reformer

Om alla riksdagsledamöter ska få en naturlig och daglig kontakt med de löpande beslut som fattas av regeringen på EU-nivån finns det bara en reform av riksdagens arbete som skulle ge ett tydligt resultat. Dagens arbetsmetod, som innebär att de regelbundna samråden med regeringen om EU-relaterade beslut hanteras av ledamöterna i EU-nämnden, behöver överges.

Riksdagskommittén skulle alltså, med utgångspunkt i sina egna argument, kunnat föreslå att det i normalfallet borde vara riksdagens utskott, och inte EU-nämnden, som bör stå för den löpande dialogen med regeringen varje vecka. Då skulle alla riksdagsledamöter få en kontinuerlig inblick i pågående frågor på EU-nivå, och stå bättre rustade att fortlöpande föra ut dessa frågor i det offentliga samtalet.

EU-nämnden skulle istället kunna reserveras för samråd med statsministern inför de bredare strategiska frågor som normalt diskuteras vid EU:s toppmöten, och för samråd med statsråd i frågor av mer ”horisontell natur” som t ex EU:s budget och frågor om hur EU:s institutioner bör fungera.

Att ändra riksdagens arbetsmetoder, för att möjliggöra för alla riksdagsledamöter att vara delaktiga i överväganden om den löpande politiken på EU-nivå, skulle sannolikt också kunna medföra att EU-nivån normaliserades i partiernas arbete med framtagande av nya partiprogram och manifest. Detta skulle i sin tur, enligt en studie av fyra andra parlament, kunna bidra till att oppositionspartierna över ett bredare spektrum av frågor än idag väljer att självmant ta upp och debattera sakfrågor med EU-koppling i kammaren.

Efter en remissrunda som nyligen avslutats väntas riksdagen behandla kommitténs betänkande under hösten. Det blir säkerligen ingen fråga som skapar stora rubriker. Det är synd. I avsaknad av reformer kommer väljarnas möjligheter att rösta på det parti som bäst avspeglar deras syn på allt från världshandel och finansiering av terrorism, till e-hälsa och stöd till landsbygden, att förbli mindre än de borde vara.


 

Detta var det första av tre planerade inlägg som handlar om riksdagens roll i EU-politiken. Prenumerera gärna på Europakommentaren, så missar du inte de kommande inläggen!

Maria Strömvik är Europakommentarens redaktör och biträdande föreståndare för Centrum för europaforskning vid Lunds universitet. Hon är också en av Statsvetenskapliga institutionens EU-nördar, med särskilt intresse för den historiska framväxten av EU:s globala fredsfrämjande roll och unionens relation till Nato och USA.

Co Authors :