Ryska försök till vilseledning genom propaganda och desinformation, inte sällan i syfte att underminera EU-samarbetet, har på senare tid gjort att EU:s medlemsländer har trappat upp sitt gemensamma arbete mot desinformation. EU-insatser mot ryska ”troll” var från början kontroversiella. Dels var medlemsländernas bedömning av hotbilden långt ifrån samstämmig, dels väcktes genast frågor om var gränsen mellan rättelser och motpropaganda egentligen går. Men det är faktiskt snarare avsaknaden av debatt som är mer anmärkningsvärd.

Alltsedan Ukrainakrisen och dess geopolitiska efterföljder i det östra grannskapet har frågan om gemensamma åtgärder mot Rysslands desinformationskampanj diskuterats på EU-nivå. Ryssland har sedan länge motsatt sig tanken om ett starkt och utvidgat EU-samarbete och desinformationskampanjen avspeglar detta utrikespolitiska mål. Dessutom är problemet med desinformation inte längre bara fokuserat till de forna Sovjetländerna; desinformation har under de senaste åren påträffats i en majoritet av EU:s medlemsländer.

EU har således behövt bli bättre på att rätta felaktig informationsspridning, men med anledning av medlemsländernas olika bilaterala relationer till Ryssland har det varit viktigt att hålla arbetet på rätt sida av den proaktiva kommunikationslinjen. I mars 2015 gav EU:s ministerråd den höga representanten, med utrikestjänsten till sitt förfogande, i uppgift att ta fram en handlingsplan för hur man genom strategisk kommunikation skulle bemöta den ryska desinformationskampanjen.

Resultatet blev arbetsgruppen East StratCom Task Force, som sedan september 2015 har utfört EU:s gemensamma arbete mot desinformation, bland annat genom nyhetsbrevet Disinformation Review och websidan EUvsDisinfo, med tillhörande konton på Twitter och Facebook. Därmed tillkom en ny dimension av EU-kommunikation som med tydliga strategiska mål riktar sig till politiker, experter och journalister, snarare än direkt till medborgarna.

East StratCom Task Force är en arbetsgrupp som består av personer med kännedom om Ryssland, rysk media och strategisk kommunikation. En majoritet behärskar ryska och kampanjer och rapporter utges på både engelska och ryska. De nu 14 medlemmarna utgör inte en politisk kommunikationsavdelning i traditionell bemärkelse, utan har olika professionella bakgrunder som exempelvis journalister, kommunikatörer, diplomater och forskare. Till sin hjälp har de byggt upp ett nätverk av mer än 400 aktörer (i realiteten är det dock ett mindre nätverk som bidrar regelbundet) som rapporterar in den desinformation som upptäckts och som sedan verifieras av gruppen.

Från början var arbetsgruppen ett ofinansierat initiativ, utrikestjänsten fick bara använda den budget de redan tilldelats för kommunikation och arbetsgruppens medlemmar fick bekostas av de medlemsländer som var villiga att delta. Det gjorde att formandet av East StratCom Task Force speglades av medlemsländernas respektive hotbedömning. Storbritannien, Danmark, Estland och Tjeckien var bland de första att skicka experter till gruppen som senare kompletterats efter hand. Sverige skickade t ex 2016 en expert från Myndigheten för Samhällsberedskap.

East StratCom Task Force verkar huvudsakligen för att synliggöra narrativ i EU-media som på olika sätt kan spåras till Kremls informationskrigsföring. Denna desinformation kan ta sig olika uttryck, men det går att identifiera en del mönster i relation till spridning och återkommande narrativ.

I Norden har t ex sociala medier använts betydligt mer än i Central- och Sydeuropa. I Tyskland är Angela Merkel en vanlig måltavla för desinformationsnarrativ som ofta handlar om hennes roll i de ”nazi-styrda” internationella organisationerna EU och NATO. Ett annat vanligt narrativ är migrationsproblem med beskrivningen att de inom kort kan komma att leda till EU:s slutgiltiga kollaps. Det finns också tidsmässiga mönster relaterade till särskilda händelser, Storbritannien har t ex rapporterat mycket aktivitet under Brexitkampanjen och Spanien har gjort det i samband med Kataloniens folkomröstning.

Arbetsgruppens rapportering tar inte ställning till avsikt eller ursprunglig källa; desinformation pekas även ut i etablerade och renommerade nyhetskanaler som t ex svensk public service. Vidare använder gruppen framför allt sociala medier för att sprida information via nätverk. I början skapades många infografer och memes (internetfenomen bestående av bild, GIF eller video med tillhörande humoristisk kort text) som spreds via inflytelserika personer, i Sverige användes exempelvis Carl Bildt. Numera är video det föredragna formatet, gruppen skapar många korta filmklipp som på ett lättillgängligt och tydligt sätt låter sin publik känna igen och förstå desinformation.

Samarbetet har inte varit friktionsfritt men, med tanke på den initiala kontrovers gruppens tillsättning skapade, är det faktiskt snarare avsaknaden av mer debatt som är anmärkningsvärd. Sedan 2015 har allt fler medlemsländer skickat experter till arbetsgruppen, och deras arbete har lyfts fram som en stor framgång.

Det råder heller ingen tvekan om att intrycken på EU-nivå är positiva, och i slutet av 2017 erhöll arbetsgruppen sin egen finansiering vilket innebär ett utökat uppdrag. Gruppen har även bjudits in som rådgivare i olika sammanhang – de får till och med förfrågningar av intresserade utanför EU. En arbetsgrupp med liknande syfte har tillsatts för att hantera kommunikationsutmaningar i det södra grannskapsområdet, och fler initiativ som inspirerats av gruppen står på tur.

Talande är också händelseförloppet efter det uppmärksammade fallet där tre nederländska nyhetskanaler, som ”stämplats” på webbplatsen EUvsDisinfo som spridare av desinformation, ville stämma EU. Trots att stämningen lades ner röstade det nederländska underhuset för att webbplatsen skulle stängas, vilket inrikesminister Kajsa Ollongren och nederländska europaparlamentariker därför fick i uppgift att lobba för i Bryssel. Den nederländska lobbyrörelsen använde argument om åsiktsfrihet och inskränkning av medlemsländernas fria presslagar, men mötte motstånd från sina europeiska ministerkollegor som slöt upp bakom East StratCom Task Force när det europeiska utrikesministrarna möttes i april i år. Ett sådant enhälligt stöd är ovanligt i relation till gemensamma utrikespolitiska initiativ, och uppfattningen på EU:s utrikestjänst är att arbetet mot desinformation inte längre är kontroversiellt, utan snarare nödvändigt.

East StratCom Task Force initierades innan Brexit, innan det amerikanska presidentvalet och innan termer som post truth och fake news blev vedertagna. Vi vet ännu inte särskilt mycket om vilken effekt som desinformation (och strategisk kommunikation) egentligen har på våra demokratier. Tills forskning kan ge svar på den typen av frågor är initiativ som East StratCom Task Force och deras EUvsDisinfo att förvänta på fler håll, så kallade fact checking-sidor och organisationer har på den senaste tiden dykt upp runt om i världen. Förhoppningen är dessutom att systemen för rapportering av desinformation framöver ska bli bättre på att skilja på sanning och lögn, åsikter och rapportering, avsikt och slump.

EU mot desinformation måste förstås som en reaktion mot ett nytt informationsklimat i vilket EU-samarbetet är under attack. East StratCom Task Force var i det närmaste framtvingat på grund av desinformationens natur, men allteftersom har initiativet även blåst liv i andra delar av EU:s utrikespolitiska kommunikation. EU:s globala strategi som lanserades i juni 2016 betonar t ex utvecklingen av strategisk kommunikation som ett centralt verktyg i EU:s externa relationer.

Även framöver kommer det alltså vara aktuellt att diskutera gränsen mellan rättelse av desinformation om EU och proaktiv projicering av EU-positiva strategiska narrativ. Det aktualiserar återigen behovet av att hålla sig på rätt sida av gränsen till propaganda.

Denna text bygger på expertintervjuer, dokument och observationer från arbetet med min doktorsavhandling som kommer att försvaras i slutet av detta år.