Detta är en replik på Jörgen Hettnes inlägg den 16 maj 2018 om gårdsförsäljning av öl och vin. Repliken är skriven av Joakim Sundbom, Melander Sundbom Advokatfirma.
I ett inlägg på Europakommentaren den 16 maj 2018 behandlar Jörgen Hettne de EU-rättsliga förutsättningarna för att införa gårdsförsäljning av öl och vin i Sverige. Hettne drar slutsatsen att EU-domstolen i det s k Alkotaxi-målet har accepterat den finska ordningen för småskalig gårdsförsäljning, och att det därmed finns anledning att ompröva förutsättningarna för gårdsförsäljning i Sverige. Hettne är med andra ord ganska optimistisk när det gäller de EU-rättsliga möjligheterna att införa gårdsförsäljning. Det finns dock uppenbara och betydande EU-rättsliga problem med ett införande.
Gårdsförsäljning i ett land som (i övrigt) har detaljhandelsmonopol innebär att inhemska tillverkare av alkoholdrycker tillåts att sälja sina egna produkter direkt till konsumenterna medan utländska tillverkare inte tillåts göra det. Det är därför fråga om ett otillåtet missgynnande av utländska producenter som strider mot reglerna i EU:s fördrag. Ett kanske än viktigare EU-rättsligt hinder – vilket inte alls berörs i Hettnes inlägg – är att gårdsförsäljning undergräver de skäl som ligger till grund för det svenska detaljhandelsmonopolet och gör det mycket svårt att i framtiden försvara det EU-rättsligt.
Två EU-rättsliga utgångspunkter
Det finns två olika EU-rättsliga frågor som måste beaktas vid införande av gårdsförsäljning i ett land som i övrigt har detaljhandelsmonopol. Den ena frågan är om ett undantag från monopolet i form av gårdsförsäljning innebär att svenska tillverkare gynnas på ett sätt som står i strid mot reglerna i EU:s fördrag. Den andra frågan är om ett sådant undantag från monopolet riskerar att leda till en situation där detaljhandelsmonopolet inte längre kan försvaras EU-rättsligt.
Hettnes artikel berör tyvärr endast den förstnämnda frågan, d v s frågan om en gårdsförsäljningsordning skulle innebära en otillåten olikbehandling där svenska producenter och produkter favoriseras.
Gårdsförsäljning i Finland
Hettnes redogörelse när det gäller frågan om otillåten diskriminering tar sin utgångspunkt i EU-domstolens dom i det s k Alkotaxi-målet, i vilket den finska regleringen om gårdsförsäljning behandlades. Hettne skriver att EU-domstolen inte fäste samma avgörande vikt vid regeln att alla ska behandlas lika som gjorts tidigare, och att domstolen drog slutsatsen att den finska ordningen kunde accepteras om den nationella produktionen var av begränsad omfattning samt ”traditionell och hantverksmässig.”
Hettne skriver att det är svårt att sia om exakt hur EU-domstolens dom ska tolkas, men konstaterar att den är av stor principiell betydelse såtillvida att den klargör att EU-kommissionens tidigare (strängare) ställningstaganden i frågan inte delades av EU-domstolen. Hettnes slutsats är att EU-domstolens acceptans av den finska ordningen för småskalig gårdsförsäljning bör ligga till grund för en förnyad prövning av förutsättningarna för gårdsförsäljning i Sverige.
Ett problem med Hettnes analys är att EU-domstolen faktiskt inte alls accepterade den finska ordningen för gårdsförsäljning. Vad EU-domstolen uttalade var, att eftersom gårdsförsäljningsundantaget ”endast gäller tillverkare etablerade i Finland, kan bestämmelsen tänkas innebära ett skydd för inhemsk tillverkning”. Med andra ord skulle gårdsförsäljning kunna tolkas som otillåten diskriminering. Men, EU-domstolen överlämnade sedan till de finska domstolarna att avgöra om reglerna faktiskt innebar ett skydd för inhemska varor eller ej.
Helsingfors hovrätt fann senare i och för sig att det finska systemet inte kunde anses utgöra EU-rättsligt otillåten diskriminering av varor från andra medlemsstater. Den finska domstolen resonerade i sin dom om hur stor konkurrens som förekom mellan de produkter som tilläts säljas på de finska gårdarna och produkter från andra EU-medlemsstater. De finska gårdsförsäljningsreglerna omfattade, när domen kom, bara en mycket snävt avgränsad varukategori, bär- och fruktviner, d v s produkter som inte ansågs konkurrera med produkter från andra medlemsstater. (Sedan i år omfattas även så kallad hantverksöl, vilket dock inte prövats rättsligt.)
Den finska domstolens motivering var mycket kortfattad och bestod i princip endast av konstaterandet att gårdsförsäljningsundantaget inte kan anses leda till favorisering av inhemsk produktion med hänvisning till att ”inhemska bär- och fruktviner inte som produktgrupp konkurrerar med traditionella viner som framställts av vindruvor” och till att ”försäljningen av inhemska gårdsviner är småskalig och lokal och följaktligen begränsad.” Helsingfors hovrätts dom har enligt uppgift överklagats till Högsta domstolen i Finland.
Helsingfors hovrätt kom alltså visserligen fram till att de finska reglerna var förenliga med EU-rätten, men inte med hänvisning till att EU-domstolen accepterat reglerna.
I Sverige skulle ett gårdsförsäljningsundantag sannolikt inte utformas på samma sätt som i Finland, utan skulle gälla bredare varukategorier och även inkludera t ex druvvin – som tveklöst konkurrerar med druvvin från andra medlemsstater. Vidare skulle det i Sverige inte handla om produkter som tillverkas hantverksmässigt med användande av traditionella metoder. Det är med andra ord svårt att se att svenska regler gällande gårdsförsäljning skulle kunna utformas på ett sätt som går att förena ens med Hettnes tolkning av Alkotaxi-målet.
Konsekvenser för Systembolagets monopol
Jörgen Hettne berör inte alls den andra stora EU-rättsliga frågan vid ett införande av ett gårdsförsäljningssystem i Sverige, nämligen om ett sådant system underminerar skälen för den restriktiva alkoholpolitiken och monopolet.
En förutsättning för att ett statligt handelsmonopol ska accepteras av EU-domstolen är att det vilar på ett godtagbart allmänintresse. Vid denna bedömning beaktar EU-domstolen om alkohollagstiftningen är sammanhängande och konsekvent. Om lagstiftningen inte uppfyller kravet på konsekvens, kan EU-domstolen ifrågasätta om de allmänintressen som påstås ligga till grund för regleringen är uppriktigt menade.
Det huvudsakliga skälet till att Sverige har ett statligt detaljhandelsmonopol på alkohol är att frånvaro av privata vinstintressen vid försäljning av alkohol till konsumenter utgör ett effektivt skydd för folkhälsan. Detta är en grundprincip i den svenska alkoholpolitiken. Att tillåta gårdsförsäljning rimmar tyvärr illa med den principen. Efter ett införande av gårdsförsäljning är det med andra ord svårt att se hur den svenska regeringen med trovärdighet skulle kunna hävda vikten av att upprätthålla ett monopol för att det inte ska finnas privata vinstintressen vid försäljning av alkoholdrycker till konsumenter.
Man kan alltså inte både införa gårdsförsäljning och förvänta sig att Sverige får behålla Systembolagets monopol. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.
Joakim Sundbom, advokat
Melander Sundbom Advokatfirma
Maria Strömvik är Europakommentarens redaktör och biträdande föreståndare för Centrum för europaforskning vid Lunds universitet. Hon är också en av Statsvetenskapliga institutionens EU-nördar, med särskilt intresse för den historiska framväxten av EU:s globala fredsfrämjande roll och unionens relation till Nato och USA.