All gårdsförsäljning äventyrar inte Systembolaget

Foto: Henry Fournier / Unsplash

Detta är en slutreplik, som svar på Joakim Sundboms replik på Jörgen Hettnes inlägg om gårdsförsäljning av öl och vin i Sverige.


I en replik på Europakommentaren den 28 juni 2018 kommenterar advokaten Joakim Sundbom mitt tidigare inlägg om gårdsförsäljning där jag påstår att EU-rätten inte omöjliggör gårdsförsäljning. Sundboms huvudbudskap är att gårdsförsäljning äventyrar detaljhandelsmonopolet. Man kan inte både införa gårdsförsäljning och förvänta sig att Sverige får behålla Systembolagets monopol. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar, hävdar han.

Sundbom anser att jag inte alls tagit hänsyn till att införandet av gårdsförsäljning av alkohol kan innebära slutet för Systembolaget. Han bortser dock från att jag i inledningen till mitt inlägg påpekar att diskussionen om gårdsförsäljning ingalunda är ny, vilket gör att jag ägnar blogginlägget åt EU-domstolens avgörande i det s k Alkotaximålet som är förhållandevis nytt. Jag motiverar också mitt inlägg med att flera riksdagspartier på senare tid har svängt i frågan och att riksdagen beslutat om ett tillkännagivande i ämnet. I detta anges att regeringen ska verka för en lagstiftning som gör det möjligt att bedriva gårdsförsäljning av alkohol i begränsad utsträckning, under förutsättning att Systembolagets monopol kan bevaras. I det följande ger jag min syn på om gårdsförsäljning kan äventyra Systembolaget samt kommenterar några andra frågor som lyfts fram av Sundbom.

Gårdsförsäljning och/eller Systembolaget?

Svårigheten att införa gårdsförsäljning och samtidigt behålla Systembolagets monopol har utretts grundligt i den statliga utredningen om gårdsförsäljning, där jag för övrigt själv var skrivande expert. I denna utredning konstaterades att det är viktigt att gårdsförsäljningen inte framstår som ett avbräck i den svenska alkoholpolitiken. Utgångspunkten för den svenska alkohollagstiftningen är att skydda människor mot alkoholens skadeverkningar. Utredningen påpekade att gårdsförsäljning av alkoholdrycker måste leva upp till dessa syften och sättas in i samma lagtekniska systematik. Den framhöll dock samtidigt att den svenska alkoholpolitiken inte uteslutande handlar om att begränsa försäljning av alkohol. Inom ramen för alkoholpolitiken finns flera exempel på balansering av motstridiga intressen, där konsumentefterfrågan och samhällets realiteter har vägts in (se s 80 i betänkandet).

Som jag också nämnde i mitt tidigare inlägg resulterade denna bedömning i ett förslag om en mycket begränsad form av gårdsförsäljning. Avsikten var inte att det skulle inrättas nya alkoholbutiker utan att lokala tillverkare av alkohol i samband med ett studiebesök (upplevelsetjänst) skulle kunna sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin och 5 liter starköl. Av oro för att en sådan ordning skulle anses diskriminerande föreslog utredningen dessutom att jämförbara produkter (alkoholdrycker av samma slag som tillverkaren själv tillverkar) skulle få säljas.

Överdriven likabehandling

Det är denna överdrivna likabehandling (att gårdsförsäljare skulle sälja även andras produkter) som jag menar att EU-domstolen har kastat nytt ljus över genom Alkotaxi-domen. Förhållandena i Finland som granskades i denna dom är mycket riktigt annorlunda än i Sverige, vilket jag strax återkommer till. Det revolutionerande med Alkotaxi-domen är dock att EU-domstolen överhuvudtaget öppnade upp för gårdsförsäljning i Finland. Trots att det var uppenbart att finska gårdsförsäljare gynnades jämfört med utländska alkoholförsäljare (eftersom de får sälja sina egna produkter vid sidan av det finländska detaljhandelsmonopolet Alko) var den finska ordningen, enligt EU-domstolen, inte oförenlig med EU-rätten.

Det är korrekt som Sundbom påpekar att EU-domstolen inte fällde detta avgörande reservationslöst. Den finska domstolen skulle själv kontrollera bl a att reglerna om gårdsförsäljning inte innebar ett skydd för inhemsk tillverkning. Detta hänger samman med att de snäva möjligheterna till gårdsförsäljning i Finland (detaljhandelstillstånd enligt 14 § 2 mom. Alkohollagen) utgör en begränsning i handeln med alkohol i EU som grundas på skyddet för folkhälsa och allmän ordning i artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Ett villkor för att denna undantagsbestämmelse ska kunna tillämpas är att det inte är fråga om ”godtycklig diskriminering” eller ”förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna”.

Att EU-domstolen väljer att lösa en rättslig fråga tillsammans med den nationella domstol som begärt tolkningsbesked är inte ovanligt. EU-domstolen har inte alltid tillräckligt med uppgifter om förhållandena i landet. Sammantaget anser jag likväl att EU-domstolen visade en acceptans för småskalig gårdsförsäljning i Finland. Den valde inte att gå på EU-kommissionens tidigare linje som innebar att gårdsförsäljning inte kan tillåtas i ett land med detaljhandelsmonopol då det skulle innebär en otillåten särbehandling av de inhemska gårdarna. De finska domstolarna, senast Högsta domstolen i juni 2018, har sedermera funnit att de finska reglerna om gårdsförsäljning är förenliga med EU-rätten.

Begränsad gårdsförsäljning?

Sundbom anser slutligen att den svenska gårdsförsäljningen hursomhelst inte kan betraktas som ”begränsad” till skillnad från den finländska. Den skulle, påpekar Sundbom, gälla bredare varukategorier och även inkludera t ex druvvin och det skulle inte handla om produkter som tillverkas hantverksmässigt med användande av traditionella metoder. Att förhållandena i Sverige och Finland skiljer sig åt är vi överens om. Enligt min mening kan dock försäljningen begränsas på andra sätt än att enbart omfatta produkter som tillverkas hantverksmässigt med användande av traditionella metoder, vilket sker i Finland. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg grundades det tidigare svenska förslaget om gårdsförsäljning på omfattande volymbegränsningar. En sådan ordning borde inte stå i strid med EU-rätten. Lokala svenska tillverkare skulle därför kunna ta emot besökare och erbjuda provning av sina produkter (vilket redan är tillåtet) och åtminstone sälja begränsade volymer av samma produkter. En sådan lösning främjar turistnäringen och innebär knappast godtycklig diskriminering eller ett skydd för inhemsk tillverkning av alkohol i Sverige. EU-rätten omöjliggör alltså inte all gårdsförsäljning. Om det sedan verkligen är lämpligt att införa gårdsförsäljning i Sverige, och hur begränsad den i så fall måste vara, bör utredas i särskild ordning.

Jörgen Hettne är föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet och docent i EU-rätt på Institutionen för handelsrätt vid Ekonomihögskolan i Lund. Han är även forskare i juridik vid Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps).

Co Authors :