Det finns ingen brist på stora och allvarliga globala utmaningar där det mer än någonsin behövs starka globala röster för förändring. Klimatförändringar, ofrivillig migration, utfiskning och nedskräpning av haven, gränsöverskridande organiserad brottslighet (inklusive terrorism), fattigdom och svält, globala epidemier och antibiotikaresistens, ett ökande antal krig och konflikter, för att bara nämna några. De beslut om globala frågor som den nya regeringen kommer att fatta i Bryssel kommer på många sätt att påverka Sverige, både nationell och lokalt, i betydligt högre grad än de valfrågor som partierna nu själva väljer att fokusera på i valrörelsen.  När EU:s reella och potentiella globala roll – både som problemområde och lösning – inte diskuteras i samband med riksdagsvalet fråntas väljaren sin främsta möjlighet att påverka dessa frågor.

Alla dessa utmaningar är globala i bemärkelsen att de påverkar människor, djur, växtlighet, land, hav och luft oavsett nationsgränser. De är samtidigt lokala i bemärkelsen att effekterna (om än i varierande grad) syns i din plånbok, i skolan, i äldreomsorgen, i staden där du bor, på den lokala arbetsmarknaden, och vid din närmaste kust. Den senaste tidens extrema väder, med alla de utmaningar som följt efter utbredd torka och skogsbränder, är bara ett av många exempel. Problemen är komplexa och oerhört svåra att hantera eftersom de är djupt sammanlänkade på en rad olika sätt. Och det är i det kommande riksdagsvalet den 9 september vi ska välja vilket parti vi bäst tror kan minska problemen och förebygga dessa utmaningar.

Just nu verkar det dock som om nationell konsekvenshantering, snarare än mer offensiva och förebyggande insatser, blir valfrågor. Partierna ger sig in i en diskussion om ifall Sverige behöver fler brandflyg, i stället för att debattera vad som bör göras globalt för att minska människans klimatpåverkan. Partierna debatterar hur de vill förhålla sig till 9000 ensamkommande flyktingbarn, anhöriginvandring och introduktionsjobb för nyanlända, men är ganska tysta om hur de globalt vill förebygga nya flyktingströmmar. Listan kan göras lång.

Om Sverige inte varit medlem i EU hade vi kanske också lite resignerat fått acceptera denna provinsiella debatt. Det är inte så mycket ett litet land som Sverige ensamt kan göra åt stora globala problem. Men EU är – ibland reellt och ibland potentiellt – en global makt som har möjlighet (förutsatt att medlemsländerna vill det) att bidra både till globala förändringar och förbättrade lokala möjligheter att hantera dem. Och den 9 september ska vi också välja vilka partier som dagligen under den kommande mandatperioden ska stå för den formella svenska rösten och vara den formella svenska lagstiftaren i EU:s ministerråd när det gäller hur alla dessa globala utmaningar ska hanteras – både utanför EU-området och gemensamt inom EU.

Den kanske enskilt viktigaste frågan i det svenska riksdagsvalet handlar därför inte om en sakfråga, utan om hur partierna ställer sig till hela det spektrum av politiska frågor som de efter valet ska besluta om inom EU. Hur kommer partierna att föreslå att EU ska agera för att begränsa och förebygga klimatförändringar, ofrivillig migration, utfiskning och nedskräpning av haven, skatteflykt, gränsöverskridande organiserad brottslighet (inklusive terrorism), krig och konflikter, och så vidare?

Om vi hittills ska bedöma av partiernas egen information får väljarna däremot knappt några besked alls om vilken inställning partierna har till dessa frågor, vilket vi illustrerat på webbplatsen EU i riksdagsvalet. I Sverige saknas forskning om hur riksdagsvalsdebatterna sett ut över tid med avseende på alla de beslut som ska fattas på EU-nivån, men vi kan anta utifrån studier av andra EU-länder att partierna är ovanligt tysta i samband med riksdagsvalet om beslut de ska fatta på EU-nivån. En studie (med siffror som har några år på nacken) av Johan Hellström vid Umeå universitet har också visat att de svenska riksdagspartiernas valmanifest under perioden 1988-2010 inte bara i allt högre grad saknade indikationer om hur partierna ställde sig till olika sakfrågor på EU-nivån, utan de svenska partierna var även mycket mer fåordiga om dessa frågor än partier i andra EU-länder. Vissa riksdagspartier verkar till och med haft mer att säga om EU år 1988, dvs innan Sverige hade ansökt om medlemskap, än vad de hade år 2010!

Och det är inte bara partierna som sviker väljarna. Vi vet att svenska medier har lagt allt mindre energi på att ställa dessa frågor till partierna i samband med riksdagsvalen de senaste 20 åren (se t ex SOU 2016:10 sidan 152 och framåt för en genomgång).

EU är med andra ord den proverbiala elefanten i det offentliga rummet. Utifrån ett väljarperspektiv är det en rätt bekymmersam paradox vi ser. Trots att EU-länderna gemensamt hanterar allt fler och allt större frågor, talas det allt mindre om dem i samband med riksdagsvalen. Väljaren får inga alternativ serverade i den offentliga debatten och därmed försvinner också ett av de viktigaste kriterierna i en välfungerande demokrati: valmöjligheter. Eftersom EU:s makt att påverka globala frågor är betydligt större än Sveriges innebär det också att väljaren inte får en chans att välja hur hennes främsta påverkanskanal ska utnyttjas.

En annan, men relaterad, konsekvens av att partiernas politik på EU-nivå inte debatteras i valrörelsen blir att deras makt att fatta beslut undanskyms. Genom att inte tala om de beslut de kommer att fatta i Bryssel undviker partierna att berätta om den makt de får om de bildar regering. Och genom att inte ställa frågor till partierna om dessa beslut undanskymmer även medierna vem som har makten. Resultatet blir att väljaren inte heller har någon måttstock att använda för att ställa regeringspartierna till svars för den politik de för på EU-nivån. Om väljaren inte visste vad partierna ville när hon röstade på ett av dem blir det också svårt att utkräva ansvar i efterhand.

När Sveriges (precis som de flesta andra europeiska länders) primära makt att påverka globala frågor ligger i Bryssel, utövar väljaren sin primära makt när hon väljer den svenska regering som ska bestämma vad EU ska göra. Därför behöver både partier och medier ta ansvar för att väljaren kan rösta på ett parti som motsvarar hennes syn på hur denna makt ska utövas. För den nyfikne väljaren, och för den hugade journalisten, finns ett urval med ett 50-tal frågor på webbplatsen EU i riksdagsvalet att ställa till partierna.

I en serie kommande inlägg här på Europakommentaren går vi igenom resultaten från vår undersökning, parti för parti. Vi gör en djupdykning i respektive riksdagsparti och analyserar dem dels mot bakgrund av vårt breda urval av sakfrågor, dels med fokus på några av de enskilda partiernas hjärtefrågor. Vi kommer att presentera partierna i bokstavsordning, och först ut nästa vecka är Centerpartiet.