Öka GMO-valfriheten inom EU!

Inom EU har genetiskt modifierade organismer (GMO) länge varit kontroversiella. Debattvågorna har gått höga och EU-gemensamma godkännanden har ofta blockerats av en handfull medlemsländer. För tre år sedan fick medlemsländerna möjligheten att förbjuda odling innanför sina egna gränser av redan godkända GM-grödor. Nu ställs frågan om inte medlemsländerna i rättvisans namn även borde få lov att enskilt godkänna odlingen av nya GM-grödor inom sina gränser.

Säg ordet ”GMO” högt i en folksamling och du kommer garanterat få en hel mängd blickar och reaktioner av olika slag. Även om inte alla har helt klart för sig exakt vad GMO, eller genetiskt modifierade organismer, är för något så är det en akronym som väcker känslor och åsikter från alla håll och kanter.

Ända sedan den första genmodifierade växten såg dagens ljus i början av 1980-talet så har frågan om genteknikens eventuella risker för människa och miljö diskuterats i slott och koja över hela Europa. Vissa menar att det är själva genöverföringen mellan olika organismer, till exempel mellan bakterier och växter, som leder till oönskade konsekvenser. Andra påpekar att de första kommersiella GM-grödorna var toleranta mot ogräsmedel vilket ledde till en ökad användning av dessa. Förespråkarna menar dock att skillnaden inte är så stor jämfört med all annan växtförädling de senaste hundra åren, och att tekniken även används för att ta fram grödor som bidrar till ett miljövänligare jordbruk och hälsosammare produkter.

Nu ska jag inte gå djupare in på de tekniska detaljerna eller eventuella för- eller nackdelar med gentekniken. Det får du som läser denna text själv undersöka och ta ställning till. Däremot ska jag diskutera huruvida den politiska processen som reglerar odlingen av GM-grödor i EU är rimlig eller inte.

EU har sedan år 1990 en gemensam lagstiftning som reglerar användandet av GMO och produkter som innehåller GMO. I början var det medlemsländerna själva som stod för riskbedömningen och beslutandeprocessen. Övriga medlemsländer kunde ge sina synpunkter och även överklaga ett beslut eftersom de beslut som togs gällde i hela EU.

År 2001 centraliserades processen. Man skapade den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, som fick ansvar för riskbedömningen, och besluten skulle nu tas gemensamt av en kommitté bestående av representanter för alla medlemsländer.

Och där någonstans kan man säga att mycket av svårigheterna med marknadsgodkännande av GM-grödor för odling började. Besluten ska tas med kvalificerad majoritet, men det är så gott som alltid omkring hälften av medlemsländerna som av olika skäl röstar emot ett marknadsgodkännande. Sedan 1998 har endast en GM-gröda godkänts för odling i EU. Det var Amflora, en industripotatis med förbättrad stärkelsesammansättning för miljövänliga industriella tillämpningar, som godkändes år 2010 och under två säsonger odlades i Sverige och Tyskland för att sedan dras tillbaka.

Men inte nog med det. Den enda GM-gröda som är godkänd i EU för närvarade, en insektresistent majs som odlas framförallt i Spanien, väcker fortfarande ont blod i vissa medlemsländer som vill förbjuda den. Därför började en del länder trycka på EU-kommissionen och för tre år sedan antogs ett nytt direktiv som ger enskilda EU-länder möjlighet att förbjuda odlingen av EU-godkända GM-grödor inom sitt eget territorium. På engelska kallas det the national GMO opt-out Directive.

Den uppmärksamma och rättvisefokuserade läsaren kanske nu funderar över den andra halvan. Hur är det med den hälft av EU:s medlemsländer som oftast röstar för ett godkännande av odling av GM-grödor? Vad tycker de om att hela tiden bli bortröstade i den nyss nämnda kommittén? De når i princip aldrig den önskade kvalificerade majoriteten. De grödor som de gärna skulle vilja tillgängliggöra på sin nationella utsädesmarknad och för sitt lands lantbrukare förblir ouppnåeliga eftersom ett EU-gemensamt marknadsgodkännande blockeras. Och till råga på allt blockeras den av en handfull EU-länder som ändå har möjligheten att nationellt förbjuda en viss GMO om den skulle vara tillåten inom EU!

Undertecknad har därför, tillsammans med tolv europeiska forskarkollegor, utvecklat ett förslag som ska kunna komplettera opt-out-direktivet. Det innebär i korthet att medlemsländerna, efter EFSA:s EU-centraliserade riskbedömning, ska kunna ta nationella beslut om att tillåta odlingen av en viss GM-gröda.

Denna så kallade opt-in-mekanism skulle kunna bidra till att återupprätta den balans i beslutsrättigheter mellan EUs medlemsländer som rubbades av opt-out-direktivet. Detta skulle förmodligen kunna leda till en mer pålitlig och förutsägbar marknadssituation för små och stora utsädesföretag både inom och utanför Europa. Trycket på EU-kommissionen skulle också lätta betydligt, eftersom det är kommissionen som enligt lagen tvingas till beslut ifall kvalificerad majoritet inte uppnås i en kommitté.

Vi anser också att förslaget skulle vara i linje med EU:s subsidiaritetsprincip, eftersom beslut om odling av vissa typer av GM-grödor skulle kunna styras av nationella behov och lantbrukares önskemål om förbättrat utsäde för att möta regionala och lokala utmaningar i jordbruket. Hela processen med marknadsgodkännande för odling av GM-grödor skulle också lättare kunna avpolitiseras om utvecklingen av jordbruket i ena halvan av EU inte längre skulle obstrueras av den andra halvan.

Det kan tyckas som att själva idén med nationella beslut i dessa frågor går emot EUs principer om inre marknad, integrering och harmonisering. Men kontroversiella frågor kräver ibland okonventionella lösningar. Även opt-out-direktivet är en atypisk form av lagstiftning i EU och för att återställa balansen krävs antingen att detta tre år gamla direktiv upphävs eller att vårt förslag om en opt-in-mekanism tas upp och börjar diskuteras på allvar av EU:s beslutsfattare.

 

Dennis Eriksson är forskare i genetik och växtförädling och delar sin tid mellan Lunds universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet. Hans forskning fokuserar i huvudsak på regleringar, avtal och policys som styr användandet av växtgenetiska resurser inom tre områden: internationell access and benefit-sharing (tex CBD/Nagoya), biosäkerhetslagstiftning för moderna gentekniker, och immaterialrätt inkluderande växtförädlarrätt och patent.

Co Authors :