Ekonomisk tillväxt i BNP-termer har under en längre tid spelat en central roll i samhällsdebatt och praktisk styrning av det ekonomiska systemet. Hög tillväxt i enskilda länder och EU som helhet har setts som ett hälsotecken, medan låg tillväxt uppfattas som ett problem. Motsvarande gäller för hög och stabil monetär vinst i företag. Samtidigt inser allt fler att ekonomisk tillväxt och hög vinst inte är oproblematiska fenomen. I stället för att se låg tillväxt som ett stort problem bör vi kanske ibland bejaka att tillväxten uteblir och förbyts i sin motsats inom vissa verksamheter, så kallad degrowth eller ”nedväxt”. På så sätt kan belastningen på naturresurser, ekosystem och människor reduceras.

Både inom OECD och EU har diskussioner förts de senaste tio åren om bättre välfärdsindikatorer än BNP-måttet, men arbetet har gått trögt. I ett upprop som nyligen publicerades i The Guardian uppmanar 238 akademiker, däribland jag själv, ledande aktörer inom EU att stärka sitt engagemang och utveckla visioner för EU-samarbetet där tillväxt i BNP inte längre har samma framträdande roll.

Men varför är det så svårt att ompröva våra synsätt, visioner, världsbilder och ideologier? Beror det på vårt sätt att se på ekonomi, speciellt inom nationalekonomi men också inom företagsekonomi? Finns det tankemönster som hindrar en mer önskvärd utveckling? Finns det tankemönster och berättelser som öppnar för en mer önskvärd utveckling?

Idag har ett specifikt synsätt, så kallad neoklassisk teori, en monopolställning vid nära nog alla nationalekonomiska institutioner i Sverige, inom EU och globalt. Teorin bygger på specifika värderingsmässiga och ideologiska antaganden. Människor och företag är relaterade till marknader för varor och tjänster, arbete och finansiellt kapital. Enskilda människor antas vara inriktade på konsumtion och egennytta.

Eftersom endast denna teori serveras i utbildning och forskning får de nationalekonomiska institutionerna ett slags propagandaroll för en viss ideologi, där marknader och monetära (penningmässiga) överväganden dominerar. Tillväxt och vinst beskrivs i monetära termer som tämligen oproblematiska förhållanden. I själva verket gäller att den neoklassiska teorins ideologi ligger nära neoliberalismen och legitimerar till exempel våra dagars mittenpolitik i Sverige.

Att teorin har ett ideologiskt innehåll är inte så uppseendeväckande. Alla teorier inom samhällsvetenskaperna har ett visst ideologiskt innehåll. Problemen uppkommer när det råder monopol för en teori i statsfinansierad forskning och utbildning. Denna enkelspårighet behöver ersättas av en pluralistisk hållning där även andra ideologiska infallsvinklar respekteras.

En alternativ definition av ekonomi

Ekonomi handlar om hushållning med resurser, och inom neoklassisk teori talar man om effektiv resursallokering. Den monetära dimensionen med prissättning spelar en central roll i bedömningar av vad som är effektivt. För många blir ekonomi därför det som handlar om pengar.

Låt oss i stället pröva följande definition, som skulle kunna leda till utveckling av nya räkenskaper för företag och samhälle: Ekonomi handlar om hushållning med flerdimensionella resurser i ett demokratiskt samhälle.

Ordet flerdimensionell i definitionen anknyter till FN:s 17 hållbarhetsmål och tonar ned (utan att eliminera) den monetära dimensionens centrala roll i den neoklassiska analysen. Man behöver då inte sätta pris på en viss effekt, t ex miljöeffekt, för att den skall uppfattas som ”ekonomisk”. Icke-monetära effekter, vilka i många fall är irreversibla (t ex effekter som riskerar att påverka klimatet eller förändringar i markanvändning) får en mer central roll.

Ordet demokrati är också centralt. Trots detta spelar det en nära nog obefintlig roll i neoklassiska läroböcker. Man tänker sig nationalekonomin som enbart vetenskaplig i ett slags värdeneutral mening. Låt oss därför utgå från en annan människosyn än den som gäller i neoklassisk teori: Människan ses som en politisk-ekonomisk individ och aktör, som i kontexten leds av sin ideologiska orientering.

Då utgår man också från att människan kan lära sig något och är förändringsbar. Omgivningen, eller kontexten, kan vara oförändrad eller förändras. På motsvarande sätt ses då organisationer (inklusive företag) som politisk-ekonomiska aktörer som leds av en ideologisk orientering eller verksamhetsidé där den monetära dimensionen kan spela en framträdande eller mer undanskymd roll.

Den engelska termen degrowth, eller nedväxt, är intressant som motsats till tillväxt eftersom den sätter igång tankeverksamhet och debatt. Men den innebär fortfarande, som jag uppfattar det, en fokusering på vad som skall hända i monetära dimensioner. Det handlar om ”monetär reduktionism” med andra ord. Det behövs många fler ledord för att på allvar rubba våra idéer om vad ekonomi är och för att vi skall närma oss ett mer hållbart samhälle.

Nationalekonomernas bidrag till samhällsdebatten

Idag finns inte mycket som tyder på att en omprövning av den neoklassiska enkelspårigheten är på väg vid våra universitet i Sverige, inom EU och globalt. Tvärtom hyllas standardisering av nationalekonomi i inledande läroböcker och även i forskarutbildning.

Denna enkelriktning gör det knappast lättare för svenska ekonomiprofessorer att få nödvändig överblick för att t ex identifiera lämpliga kandidater till Riksbankens pris i ekonomiska vetenskaper till Alfred Nobels minne. Det gör det inte heller lätt för svenska ekonomiprofessorer att kreativt bidra till nya definitioner av ekonomi i samhällsdebatten.

Utanför den neoklassiska huvudfåran finns dock skolbildningar inom t ex feministisk ekonomi, ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi som gör tillvaron uthärdlig och ibland till och med entusiasmerande. Som uppropet i The Guardian visade går det också att arbeta fram konkreta förslag om hur EU och medlemsländerna borde arbeta för att rucka på sin syn på tillväxt. I korthet förslog vi fyra konkreta åtgärder:

• Ett särskilt utskott för en framtid bortom tillväxt borde bildas i Europaparlamentet, för att bland annat jobba med att ta fram politiska alternativ till ekonomisk tillväxt som övergripande mål.
• De makroekonomiska ramverken inom EU och medlemsstaterna borde innefatta fler indikatorer, så att ekonomins påverkan på människors välbefinnande, resursanvändning, ojämlikhet och möjlighet till arbete kan utvärderas.
• EU:s stabilitets- och tillväxtpakt borde göras om till en stabilitets- och välmåendepakt, som säkerställer att medlemsstaterna tar hand om de grundläggande behoven för sina medborgare samtidigt som resursanvändningen och utsläppen minskar till en hållbar nivå.
• Dessutom borde alla EU:s medlemsstater inrätta departement för ekonomisk omställning, som arbetar för att ekonomin ska bli både mänskligt och ekologiskt välmående.

För att fortsätta diskussionen behöver vi en nationalekonomi som öppnar upp för de olika paradigm och ideologier som är företrädda i ett demokratiskt samhälle. Dagens utveckling är ohållbar i väsentliga avseenden, och nya definitioner av ekonomi skulle kunna påverka politiken. Hållbar utveckling definierat på ett visst sätt kan ses som en ideologi som skiljer sig från den neoklassiska marknadsideologin. I många beslutssituationer skulle den ge en annan preferensordning för övervägda handlingsalternativ.