En av grundpelarna i den europeiska sociala modellen är den sociala dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den innefattar arbetstagarnas rätt att bli rådfrågade när arbetsgivaren fattar viktiga beslut. Men när och hur växte egentligen denna rätt till medbestämmande fram? Min forskningsstudie, som jag beskriver här, visar hur 1970-talets medbestämmandetrend i Västeuropa drevs på av FN:s underorgan ILO, snarare än av EU. Och inom den Internationella arbetsorganisationen ILO var de europeiska kommunistregimerna drivande i frågan.

Indirekt, via den internationella dialogen inom internationella organisationer, medverkade alltså kommunistregimerna till att forma dagens europeiska socialmodell. Men hur gick det egentligen till? Vi tar det steg för steg.

EU har ända sedan starten värnat om den så kallade sociala dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Men först år 2002 antogs det mer specifika regelverket för medbestämmande på arbetsplatsen. Då befästes rätten till medbestämmande med direktiv 2002/EC/14. Direktivet kräver att alla EU-länder ska ha ett lagstadgat system för hur arbetsgivare ska samråda med arbetstagare eller fackliga representanter, exempelvis i samband med planerade omstruktureringar eller uppsägningar inom företaget. I Sverige heter denna lag Medbestämmandelagen, MBL.

Men, som så ofta är fallet när EU:s medlemsstater lyckas enas, så byggde 2002 års EU-beslut på en redan befintlig konsensus. De 15 länder som år 2002 ingick i EU hade nämligen redan någon form av medbestämmandelagstiftning. Det innebar att de flesta av länderna inte behövde göra någon ändring alls, eller mycket små ändringar, för att leva upp till det nya direktivet.

Om vi följer EU-15:s nationella lagstiftning tillbaka i tiden så går det att se hur lagstiftningen i dessa länder härstammar från en våg av medbestämmandelagstiftning som svepte över Västeuropa under 1970-talet. Dessa nya lagar byggde förvisso på traditioner som redan fanns, antingen äldre lagar eller kollektivavtal, men det intressanta är att uppgraderingarna skedde runt samma tid, under åtta år av 1970-talet.

Inom vågen av medbestämmandereformer under 1970-talet hörde den västtyska Betriebsverfassungsgesetz 1972 till trendsättarna. I vågen ingick även Nederländerna (1971), Österrike och Belgien (1973), Storbritannien (1975), Sverige och Portugal (1976), Spanien och Irland (1977), och på sluttampen Finland (1979).

Hur kom det sig då att så många länder antog liknande lagar ungefär samtidigt? Här får vi tänka i termer av nödvändiga och tillräckliga faktorer. Nödvändigt var kanske att ländernas ekonomier nu innehöll fler tjänstemän, med högre krav på att bli hörda.

Avgörande var sannolikt den globala idéspridningen. Olika aktörer inom länderna fick intrycket att även andra länder lagstiftade inom detta område. Medbestämmandelagstiftning betraktades plötsligt som framtidens melodi; rättvist, jämlikt, effektivt och progressivt.

Intressant nog fick frågan om medbestämmande aldrig fäste på EU:s dagordning. Inom EU debatterades istället styrelserepresentation för de anställda, med Västtysklands system för Mitbestimmung som förebild.

Medan EU diskuterade styrelserepresentation så kom ILO att fokusera mer på arbetstagarnas direktinflytande inom företaget. Här stod dragkampen mellan Väst- och Östeuropa. Efter Stalintiden mobiliserade de europeiska kommunistländerna till en aktiv utrikespolitik. Efter att länge ha isolerat sig blev länderna igen medlemmar av FN-systemets olika organisationer. Inom ILO debatterade de ivrigt, och framhävde sina egna reformer som förebilder. Särskilt välorganiserat var Jugoslavien, som satsade stort på sin informationsoffensiv i utlandet.

Under 1950-talet gick debattens vågor höga inom ILO. Var det Västeuropa eller Östeuropa som bäst förmådde att företräda arbetstagarnas intressen? Under 1960-talet kom ILO att hålla en mängd möten och konferenser där kommunistregimerna lade ut texten om sina egna reformer. Dessa inlägg gavs sedan ut av ILO i tryckt form och spreds över världen.

Inom ILO kom de kommunistiska medbestämmandereformerna så småningom att behandlas som relevanta och till och med förebildliga. Genombrottet för den jugoslaviska modellen kom redan 1958. I utkanten av ett av ILO:s många möten lyckades jugoslaviska representanter övertala ILO:s sekretariat att ILO skulle hålla en särskild workshop om den jugoslaviska modellen. Detta skedde sommaren 1958. Protokollen från denna helafton publicerades sedan av ILO. Nästa framgång kom 1962, då ILO publicerade en välvillig monografi om den jugoslaviska modellen. Bekräftelsen på detta erkännande kom sedan 1969, då Jugoslavien fick stå värd för ILO:s allra första internationella konferens om arbetstagarnas medbestämmande på arbetsplatsen.

ILO:s publikationer fick stort genomslag inom den västerländska expertisen. Till exempel höll statsvetaren Robert Dahl 1967 ett tal till det amerikanska statsvetarförbundet, där han framhävde Jugoslavien som deltagardemokratiskt ideal. Och Carole Pateman skrev sin berömda bok om deltagande demokrati, även den med Jugoslavien som viktig förebild. Båda hänvisade till det lilla material som fanns, som gick att uppfatta som fristående, nämligen ILO:s monografi från 1962 om Jugoslaviens ’självbestämmande’ på arbetsplatserna. Monografin byggde visserligen delvis på ILO:s egen rundresa i Jugoslavien, men vid denna tid var det svårt för utomstående aktörer att förstå hur grundligt regisserade sådana resor till kommunistregimer kunde vara.

ILO:s publikationer ger en översikt över vilka reformer som de västeuropeiska länderna trodde att de östeuropeiska länderna hade infört. Hit hör exempelvis att den polska regimen i ILO:s publikationer fritt fick påstå att den polska revolten 1956 inte slagits ned, utan att upprorsmakarnas krav mötts med demokratireformer på arbetsplatserna. På grund av de kommunistiska regimernas slutna karaktär så har det dröjt tills efter Berlinmurens fall innan ny forskning kunnat vederlägga denna bild på ett mer systematiskt sätt. På grundval av ILO:s publikationer framstår det emellertid som om Östeuropa under 1960-talet var på väg att reformeras.

Sammanfattningsvis föregicks 1970-talets västeuropeiska reformer av en reformvåg i Östeuropa under 1960-talet – åtminstone om vi ska tro ILO:s publikationer. Det innebär alltså att kommunistregimerna drev på den modevåg av reformer som senare kom att utgöra basen för EU:s modell för samråd på arbetsplatserna idag.

Det är en gammal tanke att närheten till kommunistregimerna i Östeuropa skyndade på Västeuropas socialpolitiska utveckling. Men hur gick i så fall detta till? Här har marxister hittills haft tolkningsföreträde. Enligt den kanske mest kände marxistiske välfärdshistorikern, Eric Hobsbawn, så ”skrämde” kommunistregimerna Västeuropa till reform. Kapitalister och regeringar blev ”rädda” för uppror, rädda för arbetarklassens vrede och revolution. ”Skräck” drev fram de västeuropeiska välfärdsstaterna, enligt Hobsbawm. Men var det verkligen så? Eller är det bara en drömbild, där ideologi och verklighet flutit ihop?

Min studie föreslår istället att de kommunistiska regimernas inverkan på den västeuropeiska sociala modellen var resultatet av en modevåg inspirerad av kommunistregimerna. Denna romantiska sympativåg hade sannolikt varit omöjlig utan kommunistregimernas strikta kontroll över forskning, resor och informationsflöde, och utan ILO:s tillmötesgående dialog där regimernas egna experter fick stå oemotsagda.

---

Denna text bygger på min artikel ”Cold war isomorphism: communist regimes and the West European model of worker participation” som är fritt tillgänglig med open access hos European Journal of Cultural and Political Sociology, 2016, 3:2-3.