Längs stränderna i Italien, Spanien och vid Öresund har vi alla hittat plastföremål som flyter i havet och ligger på stränderna. I Europa hamnar upp till en halv miljon ton plastavfall i haven varje år. Det motsvarar 66 000 sopbilar som dumpar sitt avfall direkt i havet istället för återvinningscentralen. Efter att frågan vuxit under de senaste åren har EU-länderna nu tagit upp kampen mot detta problem. Men kampen har bara börjat och betydligt fler – och mer kraftfulla – åtgärder kommer att behövas.

För att minska plastskräp i havet och stränderna kom man inom EU överens, i slutet av 2018, om ett direktiv om minskning av vissa plastprodukters påverkan på miljön, med fokus på engångsprodukter. Direktivet kommer att begränsa produktionen och användningen av de tio vanligaste engångsprodukterna av plast som hittas på europeiska stränder, däribland tops, engångsbestick, sugrör, matlådor, muggar, och flaskor. Dessa produkter uppskattas tillsammans utgöra 43% av plastskräpet i europeiska vatten.

Utöver att reglera dessa produkter föreslås även regleringar riktade mot fiskeredskap av plast, vilka uppskattas till ytterligare 27% av plastskräpet i havet. De engångsprodukter av plast som direkt kan ersättas med likvärdiga alternativ förbjuds, för de andra produkterna sätter direktivet mål för att minska förbrukningen, förbättra design och uppmärkning, samt bättre avfallshantering.

Två saker gör detta direktiv anmärkningsvärt: hastigheten med vilket det drivits igenom och stödet det fått. Det är först under de senaste tre till fyra åren som problemet med plast i haven blivit en allmänt uppmärksammad fråga i Europa. Direktivet föreslogs av EU-kommissionen i maj 2018 och antogs av parlamentet efter bara ett halvår – en process som normalt kan ta flera år. Flera aktörer berättar också om en aldrig tidigare skådad uppbackning av direktivet. Kommissionen, parlamentet och rådet har i hög grad varit eniga. Det starka offentliga intresset för frågan har också hjälpt till att skynda på processen.

Givetvis har det funnits vissa svårigheter i processen och starka industriaktörer har bedrivit lobbying mot delar av direktivet. Det har särskilt funnits ett motstånd mot de delar som handlar om producentansvar, vilket gör producenterna av konsumentprodukter ansvariga för delar av insamlingen och hanteringen av avfaller deras produkter ger upphov till. Dryckesindustrin har varit mycket kritiska till förslaget om att korken till dryckesflaskor skall sitta fast i flaskan, för att på så sätt minska antalet lösa korkar som hamnar i naturen. Vi kan förvänta oss att se ett ökat motstånd när direktivet ska implementeras i nationell lagstiftning i medlemsländerna, och möjligen också att det leder till viss urvattning.

Direktivet är det första lagförslag som antagits som en del av EU:s nya strategi för plast i en cirkulär ekonomi som publicerades i januari 2018. Strategin har i sig ingen laglig kraft, utan är en förklaring av hur EU-kommissionen ser på problemen med plast och möjliga lösningar. Strategin presenterar fyra huvudmål: i) förbättra ekonomin i och kvaliteten av återvunnen plast, ii) minska plastavfall och plastskräp på land och till havs, iii) stödja innovation och investeringar för cirkulära lösningar, samt iv) skapa globala partnerskap. Direktivet om engångsprodukter av plast är alltså i hög grad kopplat till mål nummer två, om att minska mängderna plastskräp till havs.

Direktivet innebär inte ett starkt krav på förändring gentemot det globala systemet för produktion och användning av plast. EU plockar lågt hängande frukter för att nå snabba resultat och samtidigt plocka politiska poäng – direktivet rör endast ett fåtal produkter som står för begränsade mängder plast. Direktivet kommer utan tvivel leda till en förbättring i europeiska vatten, men globalt sett står det europeiska plastskräpet i havet för endast ca 1%.

Europeiska företag står dock bakom produktionen och försäljningen av många av de plastprodukter som säljs i andra delar av världen och därefter hamnar i haven. En förhoppning är därför att direktivet kan tvinga fram ändringar i designen av produkter som korkar, tops och cigarettfilter som kan säljas även i andra länder – och därmed kan direktivet få effekt även utanför Europa. Detta är dock mycket tveksamt.

Det är därför tydligt att detta direktiv inte ger svar på frågan hur framtidens hållbara plastindustri ska se ut. Det är en startpunkt, men långt mer omfattande förändringar krävs än att sluta med ballongpinnar och sugrör i plast. Det har dock visat sig att det finns ett starkt stöd för att bekämpa plastnedskräpningen bland medborgare, politiker, och delar av industrin.

Efter EU:s plaststrategi har flera länder, som våra grannländer Danmark och Finland, också antagit egna handlingsplaner för plast. Sverige har ännu inte nått fram till en handlingsplan, men före jul 2018 redovisades resultatet av en offentlig utredning om plast. Gemensamt för dessa handlingsplaner och utredningen är att de visar hur spretig och svårgreppbar plastfrågan är; de behandlar allt från behovet av miljardinvesteringar i ny teknik för att kemiskt återvinna plast, till förslag på förbud av hagelpatroner med plasthylsor, och satsningar på nya kunskaps- och samordningscenter för att kunna hantera plastfrågan mellan departement och myndigheter.

Världsproduktionen av plast har ökat i rasande fart de senaste decennierna vilket möjliggjorts av stora investeringar i ny produktion baserad på fossila råvaror – produktionen av 1 kg enkel plast kräver ungefär 2 kg olja. Under de kommande 20 åren förväntas produktionen fördubblas. Samtidigt måste koldioxidutsläppen och plastnedskräpningen minska.

Det är svårt att se hur dessa mål ska kunna nås samtidigt som efterfrågan skjuter i höjden. I många länder saknas välfungerande avfallshantering och faktum är att även de bästa systemen har svårt att hantera redan dagens situation. Trycket på återvinning och avfallshantering kommer därför bli mycket hårt framöver om vi inte genomdriver omfattande förändringar av våra plastvanor – inte minst de förbrukade volymerna och det totala beroendet av fossila råvaror för produktionen.

EU och medlemsländerna har tagit de första stegen men det är fortfarande en lång väg att vandra för att vinna kampen mot plastskräpet och skapa ett hållbart plastsystem. Den kampen har bara börjat.