Östtyska ”influencers” på uppdrag i väst

Under många decennier var medborgarna under Europas kommunistiska regimer instängda bakom järnridån och förhindrade att resa fritt till väst. När Berlinmuren byggdes 1961 blev gränsen helt ogenomtränglig. Mellan dubbla murar med taggtråd låg ett minerat ingenmansland under strålkastarljus, övervakat av beväpnade soldater i vakttorn. Den byråkratiska pendangen till Berlinmuren var det så kallade resekadersystemet, som styrde utresorna till väst. Kommunistregimerna valde ut vem som fick ha kontakt med väst, och genom att träna de resande i att tala väl om systemet utvecklades västvärldens bild av kommunismen åtskilt från verkligheten.

Under hela kommunisttiden var resekadersystemets regelverk, rutiner och själva existens strikt hemligstämplade. Däremot vet vi idag, tack vare det östtyska arkivmaterialet, ganska mycket om hur systemet fungerade. Redan på sent 1990-tal kom de första historiska studierna av resekadersystemet på tyska. Sedan dess har den tyskspråkiga historiska forskningen om DDR blivit mycket omfattande och öppnar hela tiden nya analytiska perspektiv.

Min nyligen publicerade artikel ger en av de mest detaljerade kartläggningarna av ett resekadersystem. Den är den hittills enda tematiska studien på engelska, och analyserar systemet utifrån statsvetenskapliga snarare än bara historiska frågeställningar.

Resekadersystemets regler och rutiner innebar att bara de mest lojala regimanhängarna fick lov att ha yrkesmässiga kontakter med Västeuropa. Systemet styrde alla yrkeskategorier och även utbyten inom till exempel sport och hobby. Idrottsmän och lastbilschaufförer, forskare och läkare – alla screenades för politisk lojalitet. Regimen betraktade alla yrkeskontakter med väst som utrikespolitiska uppdrag. De resande fick delta i träningssessioner och lära sig hur de skulle svara frågvisa västeuropéer, särskilt i privata, informella konversationer. Resekadern var sedan ålagda att rapportera om personerna de träffade i väst, för att ge en kunskapsbas åt framtida kontakter.

Försöken att påverka opinionen i Västeuropa var alltså långt mer systematiska än många kanske hade trott. Kommunistregimerna var intresserade av att kartlägga opinionen i väst för att kunna påverka den. Vilka individer och institutioner var mer eller mindre vänligt eller ’fientligt’ sinnade i relation till de kommunistiska regimerna? Vem var apologetisk, nyfiken, beundrande respektive misstänksam och gränsdragande? Var fanns en chans att påverka ytterligare?

Särskilt letade kommunistregimerna efter ’multiplikatorer’, alltså individer och institutioner som kunde påverka andra – vad vi idag kanske skulle kalla ’influencers’. Till dessa yrkeskategorier hörde till exempel lärare i tyska språket, journalister, konstnärer och författare, liksom policyeliter inom forskning och förvaltning.

När vi ser tillbaka på decennierna mellan andra världskrigets slut 1945 och Berlinmurens fall 1989 blir det intressant att fråga sig hur synen på de europeiska kommunistregimerna utvecklades i Västeuropa. Om man ser på den svenska socialdemokratin blir det tydligt hur gränsdragningen under 1950- och tidigt 1960-tal var mycket tydlig: Kommunism var diktatur. Socialdemokrati, däremot, var demokratiskt och därmed icke-besläktat med kommunismen.

Underligt nog kom den västeuropeiska uppfattningen av kommunistregimerna att svänga, ungefär samtidigt som kontakterna ökade. Avspänningspolitiken från slutet av 1960-talet ledde till allt fler kontakter. Kommunistregimerna blev alltmer aktiva inom internationella organisationer. Forskare och professionella från Östeuropa deltog i internationella yrkesorganisationer och bilaterala utbyten blev allt vanligare.

Framåt 1970-talet fick kommunistregimerna allt mer legitimitet i väst. Många i väst rycktes med i önsketänkandet. Kanske fanns det något progressivt i kommunismen trots allt? Kanske var kommunistregimerna förebilder inom vissa områden? Kanske var både Östeuropa och Västeuropa på väg att reformeras till en gemensam socialistisk modell? I efterhand framstår 1970-talets ideologiska utsvävningar i väst som ett empiriskt fascinerande fenomen.

När Berlinmuren föll 1989 blev en av de första insikterna att Västeuropa fatalt hade överskattat kommunistregimerna på en rad områden. Järnridån visade sig vara en Potemkinkuliss. Inget stämde.

Väst fick snabbt inse att man fatalt övervärderat kommunistregimernas ekonomier, som var i betydligt sämre skick än man hade förstått. Det visade sig också att stödet för kommunistregimerna var svagare än många i väst hade trott. Det var ju bara de lojala som hade fått ha kontakt med väst. Med tiden har den historiska forskningen kartlagt hur kultur och media under kommunismen var långt mindre fria, och fritid och vardagsliv mer tyranniserade, än många västliga betraktare hade velat inse.

Resekadersystemet är en viktig förklaring till hur det var möjligt att den västliga uppfattningen om kommunismen kunde utvecklas så åtskilt från verkligheten. Ofta tänker vi kanske på värderingar och verklighetsuppfattningar som något som formas fritt, oavsett om människor lever under demokrati eller diktatur. Den nyare forskningen om kommunistregimer sätter istället sökarljuset på hur icke-demokratiska regimer målmedvetet och systematiskt kan arbeta fram en viss diskurs.

Omvärldens verklighetsfrämmande bild av hur kommunismen fungerade kom i sin tur att påverka den politiska utvecklingen i Västeuropa på en rad olika sätt. Den gav väst en förvriden bild av de sociala ’framstegen’ under kommunismen och gav en felaktig bild av vartåt världen var på väg.

Kanske ligger denna era först nu tillräckligt långt tillbaka i tiden för att forskningen ska kunna ställa bättre frågor om demokrati och diktatur. Vetskapen om kommunistregimernas dolda, men omfattande, styrning av den europeiska dialogen under det kalla kriget blir alltså ett värdefullt bidrag till nutida forskning. Den gör att vi bättre kan förstå vår gemensamma europeiska efterkrigshistoria, men även hur dagens kommunistregimer som exempelvis Kina är organiserade och hur de verkar gentemot Europa.

Denna nya kunskap öppnar även upp för frågor om sambandet mellan inrikes förvaltningsorganisation och utrikespolitik, och om hur maktkampen mellan länder utspelar sig i den allmänna opinionen.

Denna text bygger på min artikel ”Illiberal deliberation: Communist regime travel controls as state capacity in everyday world politics” i Cooperation and Conflict 54:1.

Co Authors :