Storbritanniens utträde ur EU närmar sig med stormfart. I den allmänna debatten fokuseras fortfarande på två alternativ. Ett ordnat utträde ur EU baserat på det framförhandlade utträdesavtalet, eller ett nattsvart avtalslöst utträde (no-deal) som leder till svåröverskådliga konsekvenser. Det finns dock ett tredje alternativ, som EU-domstolen också har klarlagt är möjligt, nämligen att Storbritannien återkallar sin ansökan om utträde och att ingenting händer just nu. Jag utvecklar nedan varför detta alternativ skulle ge britterna en chans att bestämma sig för vad de verkligen vill utan att behöva ha övriga EU-länder flåsande i nacken.

I en folkomröstning som hölls i Storbritannien den 23 juni 2016 röstade en majoritet för att landet skulle lämna unionen. Den 29 mars 2017 anmälde Storbritanniens premiärminister till Europeiska rådet att Storbritannien ville utträda ur unionen med tillämpning av artikel 50 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU). Enligt denna bestämmelse upphör Storbritanniens medlemskap i EU den dag då ett särskilt avtal om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter att anmälan om utträde lämnades in, det vill säga den 29 mars 2019.

Europeiska rådet kan dock, i samförstånd med Storbritannien, med enhällighet besluta att förlänga denna tidsfrist. I artikel 50 står däremot ingenting om huruvida det är möjligt att återkalla själva anmälan om utträde och på detta sätt avbryta utträdesprocessen.

För att få detta klarlagt ansökte en grupp brittiska politiker, bland annat en ledamot av brittiska parlamentet samt ledamöter från det skotska parlamentet och Europaparlamentet, om domstolsprövning vid en skotsk domstol (Court of Session, Inner House, First Division). Denna domstol bestämde sig den 21 september 2018 för att begära förhandsavgörande från EU-domstolen om hur artikel 50 ska tolkas i detta avseende.

Den skotska domstolen ville veta vilka alternativ Storbritannien egentligen har. Den undrade närmare bestämt om det finns två eller tre alternativ:

• utträde ur unionen utan avtal,
• utträde ur unionen med det avtal som läggs fram för det brittiska parlamentet eller
• återkallelse av anmälan om avsikten att utträda vilket innebär att Storbritannien stannar kvar i unionen.

Den brittiska regeringen gjorde allt för att förhindra att EU-domstolen uttalade sig men nekades denna möjlighet av den brittiska högsta domstolen (Supreme Court of the United Kingdom). Vid den efterföljande processen inför EU-domstolen markerade både rådet och kommissionen att de inte heller önskade att EU-domstolen skulle yttra sig. Men om domstolen nödvändigtvis skulle yttra sig var det viktigt att det klarlades att Storbritannien inte själv kunde bestämma om att återkalla sin anmälan om utträde. Rådet och kommissionen befarade att möjligheten till en ensidig återkallelse kunde användas i förhandlingstaktiska syften och försvåra de pågående utträdesförhandlingarna.

EU-domstolen kom för det första fram till att inga hinder förelåg för att yttra sig i målet. Det var inget hypotetiskt eller akademiskt spörsmål, utan fråga om att klargöra innebörden av en central bestämmelse i EU-fördraget. Ett klargörande som den nationella domstolen ansåg sig vara i behov av för att kunna ta ställning i ett mål den skulle avgöra. EU-domstolen till och med snabbehandlade ärendet (det tog drygt 2,5 månader istället för normala 15 månader), så att det brittiska parlamentet skulle få full kännedom om alla relevanta juridiska omständigheter kring utträdet i god tid före den 29 mars 2019.

EU-domstolen hade för det andra inga problem med att konstatera att det är fritt fram för britterna att själva återkalla sin ansökan om utträde. Den jämförde med möjligheten att bli medlem i EU som framgår av artikel 49 FEU vari anges att varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem av unionen. EU är alltså en sammanslutning av stater som fritt och frivilligt har anslutit sig till vissa gemensamma värden. Den påpekade också att en medlemsstats eventuella utträde ur unionen påverkar samtliga unionsmedborgares rättigheter, bland annat rätten till fri rörlighet för såväl den berörda medlemsstatens medborgare som övriga medlemsstaters medborgare. Ett beslut att lämna unionen får alltså mycket långtgående konsekvenser.

Innebörden av artikel 50 FEU kan därför inte vara att en anmälan om utträde riskerar att leda till att en medlemsstat, mot sin egen vilja, tvingas lämna EU när tvåårsfristen har löpt ut. En medlemsstat måste kunna ändra sig och förbli medlem av unionen, om detta följer av en demokratisk process som ägt rum i enlighet med detta lands konstitutionella bestämmelser.

Domstolen ansåg sammantaget att eftersom en stat inte kan tvingas att ansluta sig till unionen mot sin vilja, kan den inte heller tvingas att utträda ur unionen mot sin vilja.

Den fråga som inställer sig är dock om en återkallad Brexit innebär att det brittiska utträdesförfarandet därmed är avslutat för all framtid. EU-domstolen tog inte uttryckligen ställning till detta, men svaret på frågan följer tydligt av artikel 50 där grundpremissen är att varje medlemsstat får besluta att utträde ur unionen. Britterna kan alltså återkalla sin utträdesanmälan och sedan anmäla på nytt att de vill lämna unionen, till exempel efter en regeringsombildning, ett nyval och/eller en ny folkomröstning.

Detta skulle kunna ske redan under 2019. Fristen på två år skulle i så fall börja löpa på nytt, men denna frist är en maximal förhandlingsperiod, inte en frist som nödvändigtvis behöver utnyttjas. Britterna skulle alltså ganska snabb kunna återkomma till förhandlingsbordet och avsluta förhandlingarna efter en välbehövlig semester, även om de formellt återkallat sin anmälan om utträde.

Ett sådan agerande skulle naturligtvis väcka starkt ogillande och irritation hos övriga EU-länder, men om man bortser från velandet (som redan är påtagligt och knappast förvärras av en sådan andhämtningspaus), är det en rättsligt legitim och demokratiskt försvarbar väg framåt.

Det är inte fråga om missbruk av förfarandet i artikel 50 FEU eller ett förhandlingstaktiskt utspel. Det är tid för eftertanke! Och eftertanke kan behövas när historiskt viktiga beslut ska fattas. Det blir kanske inte någon deal och inte heller någon no-deal. Det blir kanske ingenting, åtminstone just nu.