Är statsstödsreglerna en tvångströja för nationell vänsterpolitik?

Har Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn rätt när han hävdar att EU:s regler hindrar medlemsländerna från att föra en vänsterorienterad politik? Bild: labour.org.uk.

I rapporteringen om Brexit har fokus legat på högerns argument mot den fria rörligheten. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt argumenten från de som förespråkar ett utträde ur EU från ett vänsterhåll (en så kallad ”Lexit”). Ett av dessa vänsterargument rör EU:s regler som begränsar medlemsstaternas möjligheter att ge stöd åt enskilda företag eller industrier. Statsstödsreglernas syfte är att skydda den inre marknaden från statliga ingrepp som snedvrider konkurrensen och de uppfattas därmed som en tvångströja av de som vill att staten och det offentliga ska inta en mer aktiv roll. Men, det är inte lätt att dra slutsatser om vad nationella regeringar egentligen får och inte får göra, vilket jag illustrerar nedan utifrån ett antal svenska exempel.      

I slutet av 2017 skapade Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn debatt inom den brittiska vänstern med ett påstående om att EU:s regler om statligt stöd utgör ett hinder för partiets politiska program. Ett exempel i programmet är förslaget om att upprätta en nationell fond för att ”skapa nya, högkvalificerade, välbetalda och säkra jobb över hela landet” genom att dela ut ekonomiskt stöd till företag. Ett annat exempel är förslaget om att återförstatliga den privatiserade postoperatören Royal Mail

Corbyns påstående har fått både uppbackning och kritik. Kritiker menar att han sprider en nidbild av EU:s statsstödsrätt, som de hävdar är betydligt mer flexibel än vad Corbyn låter påskina. De pekar på att många av EU:s medlemsländer för en politik som innebär betydligt mer långtgående statliga marknadsingrepp än i Storbritannien, som ju kan placeras långt ut på den marknadsliberala skalan. Om EU låter de nordiska välfärdsstaterna vara ifred, varför skulle det då vara omöjligt att vrida den brittiska politiken mer åt vänster? Till stöd för denna kritik har två experter i EU-rätt gått igenom Labours program och konstaterat att samtliga förslag sannolikt skulle godkännas av EU-kommissionen som tillåtet statligt stöd.  

De debattörer som istället försvarat Corbyns påstående menar i sin tur att kritiken baseras på ett önsketänkande om EU:s inre marknads- och konkurrenslagstiftning som till syvende och sist sätter den fria konkurrensen framför demokratiskt fattade beslut utifrån nationella behov.

Vem har rätt? EU-rättens utformning gör det svårt att dra några enkla slutsatser. Å ena sidan innehåller Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt (artikel 107.1) ett brett förbud mot alla former av statligt stöd som ”snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen”. Å andra sidan följs detta förbud genast av en rad undantag för olika former av statligt stöd som kan vara tillåtna (så länge vissa kriterier är uppfyllda). Det kan handla om stöd för att utjämna regionala skillnader i ekonomisk utveckling, hjälpa ekonomin att återhämta sig efter en kris, eller genomföra projekt av särskilt EU-gemensamt intresse. 

Hur målet om fri konkurrens ska balanseras mot dessa undantag för godkända former av statliga ingrepp avgörs från fall till fall av kommissionen och EU-domstolen. Detta gör det svårt att på förhand avgöra med säkerhet vad medlemsstaternas regeringar får och inte får göra.

En annan faktor som gör det svårt att dra slutsatser om statsstödsreglernas konsekvenser är att regelverket hela tiden utvecklas. Vad som betraktas som godkänt statligt stöd idag, kan bedömas annorlunda längre fram i ljuset av ny rättspraxis. Ett exempel är den danska och svenska statens stöd till järnvägstrafiken över Öresundsbron som tidigare godkänts av kommissionen som ett stöd till ett projekt av EU-gemensamt intresse. Detta beslut har nyligen upphävts av EU-domstolen med krav på att kommissionen öppnar upp en ny granskning av fallet. 

Statsstödsrättens otydlighet kan betraktas som ett uttryck för den flexibilitet som Corbyns kritiker menar att han inte tar hänsyn till. Inom regelverkets ramar finns möjligheter att göra olika avvägningar, och därmed ta hänsyn till specifika nationella omständigheter. Samtidigt skapar denna otydlighet naturligtvis problem både för dem som vill mobilisera för och emot EU:s politik. Motståndarsidan kan alltid hitta exempel som stödjer den egna linjen.

Eftersom brittiska debattörer refererar till de nordiska välfärdsstaterna kan det vara intressant att titta på hur Sverige har påverkats. Har statsstödsreglerna gjort det svårare att genomföra socialdemokratisk politik? Här finns flera exempel som tyder på en sådan utveckling. Det mest välkända rör de kommunala bostadsbolagen (allmännyttan) vars finansiering har kritiserats för att snedvrida konkurrensen för de privata bostadsbolagen. Här bidrog EU:s statsstödsregler till en förändring av svensk lagstiftning i mer marknadsliberal riktning genom att ställa krav på att offentliga och privata bostadsbolag måste drivas på lika villkor. 

Andra exempel är den tidigare socialdemokratiska regeringens förslag om att införa en särskild skatt på finansiella verksamheter. Det förslaget kom att skrotas, åtminstone delvis på grund av kritik om att skatten skulle strida mot EU:s statsstödsregler. Ett tredje exempel är debatten om vinster i välfärden där det diskuterats huruvida offentligt finansierade tjänster som vård och utbildning ska räknas som ekonomiska verksamheter enligt EU-rätten. Om svaret är ja skulle det innebära att deras finansiering måste anpassas till EU:s statsstödsregler för att inte snedvrida konkurrensen mellan företag. 

Det är dock viktigt att framhäva att statsstödsreglerna inte bara påverkat socialdemokratisk politik utan även förslag från liberala majoriteter. Ett exempel är avknoppningarna av vård och omsorgsverksamheter som genomfördes av den borgliga majoriteten i Stockholms stad. En av målsättningarna med denna reform var att göra det enklare för befintlig personal att starta egna företag och ta över verksamheten. I detta fall var det den socialdemokratiska oppositionen som argumenterade för att detta bröt mot EU:s regler, utifrån bedömningen att offentliga verksamheter måste säljas till marknadspriser för att inte ge upphov till statligt stöd. 

Ett annat exempel är förslaget från den tidigare alliansregeringen om att skapa så kallade nystartzoner i stadsdelar med hög arbetslöshet. Genom att sänka arbetsgivaravgifterna i dessa områden hoppades man skapa incitament för företag att flytta sin verksamhet dit och på så sätt bidra till en positiv ekonomisk utveckling. Detta förslag lades ner efter kritik från kommissionen om att systemet med olika avgifter skulle orsaka en snedvridning av konkurrensen.

Har Corbyn alltså rätt i synen på EU:s statsstödsregler som en tvångströja för nationella politiker? Nja. Återigen möter vi argument som försvårar en sådan slutsats. Uppenbarligen är EU:s statsstödsregler en faktor som påverkar svenska beslutsfattare genom att begränsa deras handlingsutrymme. Samtidigt kan man fråga sig i vilken utsträckning EU-rätten ”tvingar” politiker i en viss riktning, eller om det snarare handlar om en bristande politisk vilja att försöka utnyttja de undantag som EU-rätten möjligtvis erbjuder. 

Skulle, till exempel, EU-domstolen dömt emot ett undantag för den svenska allmännyttan, nystartzoner, eller en finansskatt om detta hade prövats? Om dessutom svenska politiker tagit tydlig ställning i frågan och drivit den i rådet? På detta sätt hade svenska politiker kunnat vara med och påverka rättspraxis i en riktning som eventuellt hade expanderat handlingsutrymmet för vissa typer av statliga marknadsingrepp. Eller åtminstone bidragit till att tydliggöra gränserna för ett sådant handlingsutrymme.

För att det ska vara möjligt att påverka statsstödsreglerna i önskvärd riktning krävs det att våra politiska partier tar ett bredare grepp om frågan. I vilken riktning vi de att EU-samarbetet ska utvecklas? Hur ska intresset av fri konkurrens vägas mot andra politiska målsättningar som kräver omfördelande åtgärder? 

Tyvärr är det inte troligt att vi kommer att få se någon debatt om statsstödsreglerna inför valet till EU-parlamentet i maj. Detta eftersom parlamentet har ytterst lite att säga till om när det gäller EU:s konkurrenspolitik som främst styrs av rådet, kommissionen och EU-domstolen. Detta är kanske det största problemet med statsstödsreglerna – bristen på politisk arena att lyfta fram de mer djupliggande ideologiska frågor som detta regelverk berör. 

Co Authors :