Svensk syrebrist i Europaparlamentsvalet

Jag har mer gemensamt med moderaterna än med spanska socialister, hävdade Marie Granlund (S) på ett seminarium på Europahuset förra året.

Under några veckor vart femte år försöker svenska medier – till synes lite halvhjärtat – bevaka och täcka in en del politiska skiljelinjer inför Europaparlamentsvalet. Däremellan är det ganska tyst om EU i det offentliga rummet, vilket också förmodligen förklarar den ganska lågmälda valspurt som partierna nu befinner sig i. Med en mer kontinuerlig debatt mellan partierna om politiken inom EU skulle kunskapen i samhället öka och sannolikt också valdeltagandet. Som start på, och bakgrund till, en liten serie av blogginlägg här på Europakommentaren om politiska skiljelinjer i EU-politiken följer här en betraktelse över de problem som skapas när partierna tonar ner politiken på EU-nivån.

Sedan 1979, när EU-medborgarna fick möjlighet att direkt välja sina representanter till Europaparlamentet för första gången, har det ofta påpekats att Europaparlamentsvalet är något av ett andra rangens val. Första rangens val, enligt detta synsätt, utgörs istället av de nationella valen som betraktas som betydligt viktigare av både partier och media, och därmed också många gånger av medborgarna. 

En av förklaringarna brukade vara att det inom EU fanns en avsaknad av opposition mot de beslut som fattades. Den gamla Europeiska gemenskapen (EG) var helt enkelt förhållandevis opolitisk och i Bryssel och Strasbourg fattades primärt små och tekniska beslut, hette det. Beslutsfattarna agerade utifrån ett antagande om att medborgarna passivt stödde dem genom något som ofta porträtterades som ett ”tillåtande samförstånd.” Eliten i medlemsländerna tog på sig tolkningsföreträdet och någon livlig debatt om politiken på EU-nivå materialiserade sig därför inte – varken i samband med de nationella valen eller Europaparlamentsvalen.

Men under de senaste 40 åren har mycket hänt. Allt fler politiska beslut, inom allt fler områden, fattas gemensamt inom EU och det blir allt tydligare att olika ideologiska och politiska skiljelinjer är djupt närvarande. EU har ”politiserats.” Under samma tid har också Europaparlamentet gradvis fått en allt starkare roll som den ena (och den enda direktvalda) av EU:s två lagstiftande församlingar, där livliga debatter förs både inom och mellan partigrupperna. 

Vi skulle därmed förvänta oss att partierna som gör anspråk på väljarnas förtroende även debatterar hur de vill utnyttja det politiska maktutrymme de har inom EU. I vissa länder har också EU:s politisering i någon mån avspeglats i en mer vitaliserad nationell debatt, där väljarna i ökande grad fått möjlighet att ta ställning till hur partierna vill lösa gemensamma problem inom EU. Men hur det ser ut i Sverige? Tja, det beror på vem man frågar.

Partierna förefaller aktivt tona ner sina oenigheter utåt. Under ett seminarium på Europahuset i Stockholm i juni förra året fick bl a Marie Granlund, dåvarande riksdagsledamot och socialdemokraternas gruppledare i EU-nämnden, just den frågan. Hon svarade att partierna för det mesta är överens, och framhöll att det var helt naturligt. Hon hade ofta, enligt egen utsago, mer gemensamt med moderaterna i riksdagen än vad hon hade med en socialist i Spanien. Det finns helt enkelt inte så mycket att debattera. ”Hälsan tiger still, liksom” sa hon. 

Tre statsvetare från Uppsala, Christer Karlsson, Moa Mårtensson och Thomas Persson, som studerat just vad som avhandlats i EU-nämnden håller inte alls med Marie Granlund. När regeringens ståndpunkter diskuteras bakom de slutna dörrarna finns det gott om politiska skiljelinjer, hävdar de. De drar slutsatsen ”att det inte råder något underskott på politisk opposition i svensk EU-politik; tvärtom tyder resultaten på att EU-politiken präglas mer av oenighet och konflikter än av samsyn och konsensus.” Problemet är att det inte når ut i offentligheten.

Vi ser helt enkelt inte mycket av denna politisering i det svenska offentliga rummet. Det är, som statsvetaren Magnus Blomgren så träffsäkert konstaterade under ett seminarium i riksdagens andrakammarsal härom veckan, väldigt talande för problemet att det ska krävas ett helt forskarteam för att reda ut ifall partierna har olika syn på politiken inom EU!

Det verkar inte spela någon roll om vi studerar hur partierna talar om EU i sina valmanifest, i kammardebatter i riksdagen, i media eller på sina webbplatser. Resultatet är det samma: i offentliga sammanhang talar de svenska partierna knappt om de beslut som ska fattas på EU-nivån och det är så gott som omöjligt att förstå vilka politiska skiljelinjer som finns.

Vi ser dessutom en nedåtgående trend. Partierna talar mindre om EU nu än när Sverige gick med i unionen år 1995. Som Nina Liljeqvist och Magnus Blomgren har konstaterat har den partipolitiska debatten i Sverige inte alls följt med det maktskifte som skett i den svenska demokratin. ”Riksdagspartiernas förmåga att på den offentliga arenan länka väljare till den förda politiken är således tämligen nedslående,” skriver de.

Partiernas tystnad får konsekvenser för vad vi läser om, ser, och hör i media. Journalisternas kunskap och nyfikenhet väcks inte utan några synliga politiska konflikter mellan partierna. EU-journalisten Annika Ström Melin uttryckte det målande på ett seminarium i juni förra året: ”Journalistik behöver politiskt syre för att bli kul! Och väljarna behöver politiskt syre.” 

Och när både partier och media är tysta får det i sin tur negativa följder för väljarnas kunskaper och förståelse för politiken inom EU. Svenskarna känner sig ovanligt svältfödda på information om vilka beslut som fattas i deras namn inom EU.

I de jämförelser som gjorts hamnar Sverige ofta i botten, eller för den delen i toppen beroende på hur frågan ställs. I en undersökning från 2016 kom svenskarna på plats 27 av 28 när det gällde att känna sig informerade om vad som pågick i Europaparlamentet. I en annan undersökning från samma år svarade svenskarna, i högre grad än i något annat EU-land, att de tryckta tidningarna skriver ”för lite” om vad som händer i EU. När Eurobarometern i november 2018 ställde frågan till väljarna om vad som skulle göra det mer troligt att de skulle gå och rösta, låg också svenskarna (tillsammans med holländarna) i topp med en önskan om att känna sig bättre informerade (se figur). 

Vilket av följande skulle göra det mer troligt att du skulle rösta i Europaparlamentsvalet? 

Källa: Eurobarometer November 2018

Eftersom länken mellan kunskap och valdeltagande är oerhört stark, hjälper det föga med några veckors småputtrande valkampanjer vart femte år. För att få upp valdeltagandet ordentligt behöver de politiska sakfrågor som varje vecka avhandlas inom EU kontinuerligt nå ut till väljarna, på ett sätt som visar om (och hur) de politiska partierna skiljer sig åt i sina ställningstaganden. 

För att åstadkomma detta behöver den symbiotiska tystnaden från partier och media brytas även mellan valen. Om partierna kommer ut på banan kommer journalisterna att hänga på. Alternativt, om journalisterna börjar fråga kommer partierna att behöva tala ut. Båda har makten att förändra det offentliga samtalet, men frågan är om någon av dem har viljan. 

Europakommentaren har bett några forskare att skriva om sina forskningsämnen och belysa hur svenska parlamentariker har röstat i Europaparlamentet inom dessa områden. Under tiden fram till valet hoppas vi på så sätt kunna visa att det går att hitta politiska skiljelinjer i så gott som alla frågor. Det blir bara ett fåtal ämnen som dyker upp här, men förhoppningsvis kan det inspirera andra som vill gräva vidare inom sina egna favoritområden. 

Co Authors :