Den omtvistade plastpåsen

Detta är det första inlägget i serien om politiska skiljelinjer inom politiken i EU.


Frågan om hur användningen av plastpåsar kan minska har diskuterats flitigt inom EU de senaste åren. De steg som tagits är långt ifrån tillräckliga och visar hur politiska skiljelinjer – både mellan medlemsländer och mellan partigrupper – har styrt de regler som finns idag. Bland de svenska ledamöterna i Europaparlamentet utmärker sig Sverigedemokraterna som de mest negativa till striktare regler för plastpåsekonsumtion.

Den moderna plastpåsens historia, liksom prissättningen av den, började i Sverige. I början av 1960-talet uppfann ingenjören Sten Gustaf Thulin vid Celloplast AB den moderna plastpåsen. Påsen blev snabbt en succé med sin lätta vikt och slitstarka material och introduceras snart i svenska matvarubutiker. 

I samband med oljekrisen 1973 bestämde sig en ICA-handlare i Varberg för att ta betalt av kunden för plastkassen då inköpspriset för den oljebaserade plastkassen samtidigt gick upp. Snart följde andra butiker efter, och matvarukassen blev därmed inte längre en gratis vara för svenska konsumenter. Att ta betalt för bärkassen var dock långt in på 00-talet ovanligt i många andra länder.

Ett pris på plastpåsen kan dock leda till en drastisk nedgång i konsumtionen. Då den irländska regeringen 2002 införde en avgift på plastpåsen minskade plastpåsekonsumtionen i landet med mellan 90 och 95 procent. Liknande effekter kunde ses när bland andra Belgien, Luxemburg och Wales införde avgifter på plastpåsen kring slutet av 00-talet. En viktig orsak till varför en avgift har införts har många gånger varit nedskräpningen. Den omfattande nedskräpningen på Irland, som ansågs kunna hota turistnäringen i landet, banade till exempel vägen för den irländska avgiften.

Ett annat populärt tillvägagångsätt för att handskas med de negativa följdeffekterna av plastpåsen har varit att helt enkelt förbjuda den. Ofta har det skett med diverse undantag och tillhandahållande av alternativa påsar. Ett sådant förbud finns till exempel i Kalifornien och i många afrikanska länder, där det mest kända exemplet är Rwandas relativt stränga förbud från 2008. Italien blev 2011 den första medlemsstaten i EU som införde ett förbud för konventionella fossilbaserade plastpåsar. Bionedbrytbara plastpåsar och tjockare återanvändbara plastpåsar blev däremot undantagna.

Förbud mot plastpåsar har inte varit utan kontroverser. Storbritannien, med stöd från bl a Tyskland, anmälde år 2013 Italiens förbud till EU-kommissionen med motiveringen att det bröt mot EU:s konkurrenslagstiftning och direktivet om förpackningar och förpackningsavfall. En av orsakerna till stämningen var att Italien är en stor producent av bionedbrytbara plastpåsar, och Storbritannien ansåg att Italien medvetet gynnade sin egen industri genom förbudet på konventionella påsar. 

Samtidigt pågick dock diskussionen på EU-nivå om möjligheten att samordnat ta sig an plastpåsen i Europa. Den österrikiska regeringen hade så tidigt som 2011 föreslagit att EU-kommissionen skulle kolla närmare på hur plastpåsen kunde hanteras gemensamt av medlemsstaterna och i november 2013 kom kommissionen med ett utlåtande där de föreslog att medlemsstaterna skulle vara tvungna att vidta åtgärder för att minska konsumtionen av tunna plastpåsar. Detta togs sedan vidare till parlamentet där frågan stöttes och blöttes. I denna process hade den danska parlamentsledamoten Margrete Auken (Socialistisk Folkeparti) från den gröna gruppen (Greens/EFA) en tongivande roll som rapportör för frågan i parlamentet.

Figur 1: Plastpåsekonsumtion per capita i medlemsländerna år 2010

Figuren ovan visar en uppskattning av hur stor plastpåsekonsumtionen var i varje medlemsstat år 2010. Siffrorna har dock blivit kritiserade för att vara inexakta och framtagna med olika standard. Till exempel har Danmark och Finlands plastpåsesiffror blivit kritiserade för att vara lite väl optimistiska samtidigt som Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Slovakien och Slovenien, på grund av utebliven rapportering, schablonmässigt har tilldelats sina siffror baserat på det antal påsar som finns kvar i ett uppskattat EU-snitt om ca 200 påsar per person och år. 

Två olika förslag fanns på bordet under förhandlingarna i Europaparlamentet: antingen regelrätta mål om konsumtionsminskning med ett maxtak på antal plastpåsar per capita och år eller en obligatorisk prissättning på plastpåsen (inspirerat av den lyckade plastpåseavgiften på Irland från 2002). Enligt en källa från förhandlingsprocessen motsattes den första lösningen av den konservativa och kristdemokratiska gruppen (EPP) och den andra av den liberala gruppen (ALDE) medan till exempel den gröna gruppen (Greens/EFA) och den socialdemokratiska gruppen (S&D) önskade mer långtgående åtgärder. 

Kompromissen som EPP, ALDE och S&D kunde gå med på blev att ge medlemsstaterna alternativet att antingen: 

  • ”säkerställa att den årliga förbrukningsnivån inte överskrider 90 tunna plastbärkassar per person senast den 31 december 2019 respektive 40 tunna plastbärkassar per person senast den 31 december 2025,” eller
  • “säkerställa att tunna plastbärkassar senast den 31 december 2018 inte tillhandahålls kostnadsfritt till konsumenter”. 

Undantag gäller för tjockare plastpåsar eftersom dessa återanvänds i högre grad, väldigt tunna plastpåsar på grund av hygienorsaker, och bionedbrytbara plastpåsar. Direktiv 2015/720, som fastställer principerna kring dessa två alternativ, och undantagen, klubbades till slut igenom i april 2015. 

Direktivet stöddes först av alla dåvarande svenska parlamentsledamöter vid första läsningen i april 2014. Vid den andra och slutliga omröstningen ett år senare röstade däremot de två då nyinvalda ledamöterna från Sverigedemokraterna mot förslaget, medan det stöddes av övriga svenska ledamöter. 

Sedan 2015 har de allra flesta medlemsstater valt att prissätta plastpåsen. Detta inkluderar Cypern, Estland, Grekland, Kroatien, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien Spanien, Tjeckien och Storbritannien. En liknande avgift har introducerats eller skärpts av branschen i samförstånd med myndigheter i länder som Finland, Sverige och Tyskland men även i EFTA-länderna Norge och Schweiz. Belgien och Frankrike har följt Italiens exempel och istället förbjudit konventionella plastpåsar. Liknande förbud har genomförts av branschen i samförstånd med myndigheter i Österrike.

Figur 2: Genomförande av plastpåsepolicy i EU:s medlemsländer sedan 2015

Effekterna av direktivet är ännu inte utvärderade men mycket tyder på att plastpåsekonsumtionen har gått ner i unionen. Till exempel pekar analyser av avgifterna i Portugal och Storbritannien på att konsumtionen där har minskat med mellan 70 och 90 procent. 

Detta till trots representerar plastpåsen en försvinnande liten del i flera större problem som rör både en ständig ackumulering av plastföroreningar, plastens fossila råmaterial och plastens centrala roll i ett ohållbart konsumtionsmönster. Det är därför viktigt att EU-institutionerna och medlemsstaterna nu i år har tagit ytterligare några steg framåt. Genom direktivet gällande engångsartiklar i plast, som är en del i EU:s större plaststrategi, kommer ett förbud mot flera olika engångsartiklar i plast (som bestick, bomullstops och sugrör) att införas från och med år 2021. Förslaget innehåller även regleringar av flera andra engångsartiklar. Även detta förslag röstade alla svenska ledamöter för, förutom Peter Lundgren och Kristina Winberg från Sverigedemokraterna.

EU har börjat diskutera många av de problem som är relaterade till plasten men i slutändan kommer det krävas långt mycket mer av EU och andra aktörer för att på allvar ta tag i plastens problematiska koppling till olja och gas, dess klimatpåverkan liksom föroreningar och tillvaratagandet av plastavfall. Förbud av diverse engångsartiklar är en start men representerar lättplockade frukter i ett långt mycket större problem. 


Denna text bygger på vår artikel ”Need a bag? A review of public policies on plastic carrier bags – Where, how and to what effect?” publicerad 2019 i Waste Management, 87:428-440.

Co Authors :

Tobias Dan Nielsen är forskare vid Statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet. Han har en postdoc-tjänst och är en del av forskningsprojektet STEPS om hållbart plast.

Johannes Stripple är docent vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Johannes studerar plast, makt och samhällsstyrning inom forskningsprogrammet STEPS.