Detta är det andra inlägget i serien om politiska skiljelinjer i EU. Det första handlade om plastpåsar.
I Europa vill vi gärna se engelskspråkiga produkter och nationellt material medan vi är misstänksamma mot övriga EU-länders filmer och TV-program. Men när Netflix och andra streamingtjänster gått tittarna till mötes, och huvudsakligen visat amerikanska produktioner, har många inom EU krävt bättring. Nu tvingas jättarna att visa minst 30 procent europeiskt material, trots att få svenskar vill se kroatiska eller portugisiska TV-serier. Det är ingen lätt uppgift att förstå hur de svenska partierna resonerat. Medan socialdemokraterna sa ja till förslaget i ministerrådet, la de ner sina röster i Europaparlamentet. Och Miljöpartiet sa ja i rådet men nej i Europaparlamentet.
EU-valet står för dörren. Ett av många områden som befinner sig i fokus gäller de rörliga bilderna. Det gäller de audiovisuella industrierna, handel över gränser med sådana produkter, upphovsrätt och inte minst den trevande relationen till industrins koloss, USA. Det är frågor som behandlas fortlöpande. De bereds i utredningar och utfrågningar, i direktiv och processer som döps till förkortningar som DSM (Digital Single Market, om strömning över territoriala gränser) och AVMSD (Audiovisual Media Services Directive, om sammansättningen av material på strömningssajter och TV-kanaler ).
Amerikanska initiativ som Netflix, Amazon och HBO har på kort tid erövrat delar av den europeiska TV-marknaden. I länder som Tyskland och Italien har Rupert Murdochs Sky gjort liknande insteg. Speciellt dominerar dessa som leverantörer av strömningstjänster, den distributionsform som utmanat och marginaliserat traditionella tablåformat. Dessutom har regionala utmanare som C More (Bonniers) och Viaplay (MTG, Kinnevik) tillkommit. Även hos dessa används i hög utsträckning engelskspråkigt material tillsammans med en andel lokalproducerat i syfte att locka tittarna.
Sedan avregleringen av monopolen under 1980-talet har alltså de europeiska public serviceföretagen blivit tillbakapressade. Först av privata aktörer, sedan till följd av sändningarnas flytt från antenner till kablar och sedermera till fibrer och appar. I Storbritannien och Danmark har utvecklingen medfört att public servicebudgetarna beskurits. SVT, lite mot trenden, har däremot tillförts medel. I ett försök att spotta upp sig har man också lagt påtagliga resurser på webb-TV-tjänsten SVT Play. Med nästintill monopol på inhemskt material är man väl försörjd. Det är dock värre när man ska försöka konkurrera med populärt engelskspråkigt material.
Om publiken ofta varit entusiastisk till sådant innehåll så har europeiska politiker traditionellt haft svårt att hantera den amerikanska dominansen. När Hollywood i första världskrigets kölvatten etablerade sig som de europeiska biografernas i särklass mest populära leverantör tog det inte lång tid förrän motåtgärder genomdrevs. Kvoter och skatter, tvingande regler angående andelen inhemskt material eller valutarestriktioner var medel som alla syftade till att underlätta för det nationella utbudet. I Storbritannien uppstod exempelvis fenomenet quota quickies, hastigt påkomna, minimalt påkostade spelfilmer som vanligen spelades för tomma lokaler. Trots det fullgjorde de kvotsyftet. För att betala hyra och personal fick biograferna likväl förlita sig på Hollywood.
När europeisk film ekonomiskt höll på att gå under efter televisionens introduktion på 1950- och 1960-talet introducerades ytterligare protektionistiska åtgärder. Nu blev offentligt stöd och politiska riktlinjer en realitet. I Sverige löstes finansieringen genom att en tidigare nöjesskatt ersattes med en biljettavgift som kanaliserades till den politiskt styrda stödorganisationen Svenska Filminstitutet (SFI). Eftersom amerikansk film fortsatt var vad publiken huvudsakligen såg kan man lite förenklat tala om hur John Wayne, Clint Eastwood och Elisabeth Taylor fick bidra med finansiering av Ingmar Bergman, Bo Widerberg och Mai Zetterling.
En senare konflikt infann sig under början av 1990-talet då WTO-föregångaren GATT försökte skapa konsensus mellan länder och kontinenter ifråga om den globala handeln med varor och tjänster. Här blev audiovisuella produkter som filmer och televisionsprogram en omdebatterad stötesten mellan USA och EU. Omfattande demonstrationer på 1993 års Cannesfestival följdes av hätska förhandlingar. Europeiska anklagelser om kulturimperialism och rå kommers stod mot en amerikansk önskan om tillgång till marknader och påpekande om protektionistiska subsidiestöd.
Den franska linjen, uppbackad av president Mitterrand, blev omsider den europeiska. Film och TV-program var inte varor vilka som helst utan något svårdefinierat annat. Parterna kom till slut överens om att inte komma överens. Fri handel existerar alltså inte ifråga om audiovisuella produkter.
Sedan dess har en rad utvecklingsmönster ytterligare komplicerat situationen. Produktionen av film och television har blivit allt mindre beroende av nationell tillhörighet och migrerar över gränser och kontinenter. Delar av skandinaviska filmer och TV-serier spelas in i Centraleuropa av kostnadsskäl.
På ett liknande sätt subventionerar europeiska skattebetalare stora Hollywoodproduktioner och engelskspråkiga TV-serier genom att bjuda över varandra för att hela eller delar av inspelningen ska göras på särskilda platser. Den amerikanska HBO-serien Game of Thrones(2011-2019), baserad på en amerikansk författares verk, är nästan helt inspelad i Europa, huvudsakligen Nordirland och Kroatien, som en följd av att den kostsamma produktionen erbjudits offentligt finansierade subsidier.
Ett kvarvarande problem rör också att vi inom Europa fortsätter att vara misstänksamma mot varandras filmer och TV-program. Tyska filmer går inte att sälja i Polen och svenskarna vill inte se portugisiska TV-serier. En rad program och initiativ på EU-nivå som rört samproduktion och stöd till distribution över gränser har försökt överbrygga problematiken. Fragmentisering och klentrogenhet i förhållande till grannarna har dock bestått.
Det närmaste vi kommit en lösning verkar vara en expanderande nationell remakeindustri där icke exporterbara filmer och TV-program görs om i nationellt anpassade versioner. Jönssonligan var naturligtvis först Olsenbanden i Danmark, sedan en norsk variant innan svenskarna kunde filma berättelserna än en gång för en svensk publik. På samma sätt måste naturligtvis program som Antikrundan, Expedition Robinson och allt vad de heter göras i nationella versioner för att nå fram. Formaten må vara internationella eller europeiska men för att konsumtionen ska fungera måste nationell anpassning, en remake, i princip alltid komma till stånd.
När EU-valet nu närmar sig kan man konstatera att båda de inledningsvis nämnda initiativen lite grand kört fast och att ett slags europeisk splittring och klentrogenhet kvarstår. DSM, den gemensamma digitala marknaden som lanserades som ett mål under våren 2015, har motarbetats av ett antal lobbygrupper som företräder europeiska medieproducenter. Här vill man inte rucka på territoriella handelsprinciper som kom till efter första världskriget.
Följden har blivit att jag kan beställa en film från brittiska Amazon på dvd eller Bluray och få den hemskickad. Jag kan däremot inte köpa samma material när det tillhandahålls i strömningsformat från samma hemsida. Då får jag istället vänta på att en nationell distributör väljer att tillhanda materialet, om alls. Vi är långt från en inre digital marknad i EU.
Vad gäller AVMSD, om sammansättningen av material på strömningssajter och TV-kanaler, går gamla mönster igen. För att ”balansera konkurrenskraftigheten” är det åter kvoterna som plockas fram. Minst trettio procent av utbudet ska vara europeiskt enligt det reviderade direktiv som ministerrådet och Europaparlamentet antog hösten 2018. För att få se våra favoriter tvingas vi alltså också att prenumerera på kroatiskt, österrikiskt, polskt, ungerskt, portugisiskt och flamländskt material som, att döma av historien, väldigt få av oss är intresserade av.
När jag ser att Europaparlamentet röstat genom kvotförslaget med avsevärd majoritet blir jag på en gång ledsen och lite hoppfull, men också lite konfunderad. Bland de svenska EU-parlamentarikerna är det bara en som röstat för (av misstag, skulle det visa sig) medan resten lagt ner sina röster eller aktivt röstat mot. Ledamöterna från Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna röstade emot, medan ledamöterna från Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ la ner sina röster. I ministerrådet, däremot, röstade den svenska regeringen bestående av socialdemokrater och miljöpartister ja till samma förslag.
Motröstare tycks alltså i huvudsak ha varit de borgerliga svenska parlamentsledamöterna vilket är lite paradoxalt eftersom kvotförslaget sannolikt stötts av de traditionellt mäktiga europeiska kristdemokratiska partierna. Det säger å andra sidan också något om de svenska parlamentarikernas och partiernas roll i förhållande till ett större Europa och något om det på en gång framåtblickande och haltande EU-projektet.
Centrum för europaforsknings praktikant Johanna Svenson har bidragit med efterforskningar om partierna till detta inlägg.
Olof Hedling är lektor, docent och forsknings- och forskarutbildningsansvarig i filmvetenskap vid Lunds universitet. Hans forskningsintressen rör de rörliga bildindustriernas historiografi, kritiska perspektiv på medieindustriforskning, modern film- och TV-produktion, filmpolitik och de olika typer av regleringar som omger inte minst den europeiska, skandinaviska och svenska audiovisuella produktionens existens.