Detta är det fjärde inlägget i serien om politiska skiljelinjer inom EU. Det förra handlade om partiernas syn på barns rättigheter.

Klimatets förändring och medföljande extremvärme, som tros bli allt vanligare i framtiden, gör att frågor om krishantering har hamnat högt på den politiska agendan. Föra sommarens skogsbränder i Sverige och andra delar av Europa blev en väckarklocka för politiker och samhälle. Statens grundläggande skyldighet att skydda samhället och befolkningen lever inte upp till allas förväntningar, och inom EU har behovet av samarbete inom krishantering blivit föremål för nya diskussioner de senaste åren. Ska EU-samarbetet utvidgas eller ska Sverige ensamt satsa på att bygga upp en bättre förmåga? De svenska partierna förefaller splittrade, både internt och sinsemellan, och verkar ibland ge helt olika besked på hemmaplan och i Bryssel. 

Det är inte bara i Sverige som frågor om samhällsskydd och krisberedskap har diskuterats flitigt på sistone. Det stora antalet skogsbränder i och utanför Europa, då EU:s civilskyddsmekanism har aktiverats för att bistå med nödhjälp, har skapat möjligheten och pekat på behovet att öka samarbetet mellan europeiska länder.

Redan med 2014 års skogsbränder i Västmanland blev det tydligt att Sveriges krisberedskap inte duger. I krisens kölvatten utsattes den låga beredskapen för hård kritik i medier och av politiker. En utredning visade att Sveriges förmåga att möta kriser minst sagt var bristande. 

Detta blev ännu tydligare när omfattande bränder bröt ut sommaren 2018, som var den varmaste sommaren på 260 år. 25 000 hektar stod i lågor – en yta nästan lika stor som 40 000 fotbollsplaner – och med dem 900 miljoner kronor. På grund av den bristande beredskapen på olika nivåer klarade Sverige inte krishanteringen på egen hand, istället tog man hjälp från andra länder genom EU:s civilskyddsmekanism. 

Arbetet med EU:s civilskyddsmekanism startades 2001 och inbegriper i dag 34 medlemsländer, Det övergripande syftet är just att stärka samarbetet mellan medlemsländerna när det gäller civilskydd, för att förbättra förebyggande, beredskap och hantering av katastrofer. 

I vintras antog Europaparlamentet och rådet ett förslag om att stärka civilskyddsmekanismen och därmed etablerades rescEU som är ett mer konkret steg mot att säkerställa att det finns resurser tillgängliga och redo att mobiliseras till länder i behov av hjälp. Tanken är att det alltid ska finnas en reserv av exempelvis luftburen brandbekämpning redo att hjälpa de medlemsstater som inte själva lyckas hantera skogsbränder. Sverige stod alltså i somras som stor förmånstagare av EU:s gemensamma kapacitet.

I Sverige ser det ut som om nästan alla svenska partier är överens om att krisberedskapen inte fungerar och därför ska förbättras. Partierna skiljer sig däremot åt i frågor som handlar om hur man bäst bör ta sig an problemet. En av de huvudsakliga frågorna, som nu senast var aktuell med inrättandet av rescEU, kretsar kring vem som ska ta ansvaret och hur stor roll EU-samarbetet och andra internationella samarbeten ska spela för organiseringen av Sveriges krishanteringsfunktioner. 

Enligt en genomgång i Expressen förra året menar vissa partier (SD och KD) att Sverige omedelbart borde skaffa egen utrustning för brandbekämpning, medan andra (L, MP och V) hävdar att det räcker med att man delar kapaciteter med andra länder genom nordiskt och europeiskt samarbete. S och C vill både att Sverige införskaffar egen utrustning för brandbekämpning och samtidigt ha fördjupa EU samarbetet i frågor om krisberedskap. 

Med tanke på detta skulle man kunna tro att svenska ledamöter från Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Europaparlamentet röstar för ett fördjupat europeiskt samarbete, och att till exempel Sverigedemokraterna skulle rösta emot. Men, när man tittar på hur de röstat i Europaparlamentet ser man att det inte alls stämmer överens med vad de säger på hemmaplan. 

Trots att Centerpartiet menar att vi måste ha både nationell och europeisk beredskap, röstade ledamöterna från Centerpartiet ändå nej till rescEU-förslaget om att förbättra just EU:s beredskap. Ledamöterna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade också mot förslaget eller lade ned sina röster, trots att båda partierna på hemmaplan poängterar vikten av europeiskt samarbete. 

Det motsatta gällde för Kristdemokraterna och Kristina Winberg från Sverigedemokraterna, som röstade för rescEU även om partiernas retorik i Sverige mestadels uttrycker att det först och främst är Sveriges eget ansvar att förstärka krisberedskapen och rusta sig. 

Något som däremot inte är förvånande är att Socialdemokraterna ställer sig positiva till rescEU-förslaget. Det var trots allt under en socialdemokratisk regering som Sverige mottog den dittills största hjälpaktionen genom EU:s civilskyddsmekanism. Socialdemokraterna har också uttryckt en önskan om att en utökning av civilskyddsmekanismen ska resultera i att en större kapacitet placeras i Norden. 

Morgan Johanson (S) sa i somras att Sverige har “en bra krisberedskap”, men det är många som inte håller med. Situationen som svensk räddningstjänst befann sig i då var, enligt MSB, kanske den allvarligaste och svåraste någonsin. Dessutom pekade många svenska brandmän på de bristande resurserna och personal under krisen. En brandman som arbetade i fält skrev till exempel att “Politiker tycker att vi klarar av denna typ av insats. Det gör vi absolut inte!”. 

Vad vi vet nu är att EU i alla fall har tagit steg mot ett mer ingående samarbete och högre kapacitet inom krisberedskap. Därtill har MSB visat vilja att nå ut även till privata aktörer för hjälp genom exempelvis avtal med privata helikopterföretag utifall svensk, nordisk eller europeisk beredskap inte skulle räcka till.

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att såväl allmänhet som politiker har fått upp ögonen för att krisberedskapen inte har fungerat under de senaste årens prövningar. Intresset för att förbättra krisberedskapen är utbrett och majoriteten tycks vara överens om att detta måste göras. Dock är partierna sinsemellan inte överens om hur detta bör göras eller huruvida fokus skall ligga på en nationell, regional eller europeisk lösning. 

Vad som kanske är ännu mer problematiskt för upprättandet av en effektivare krisberedskap är att det finns tydliga motsägelser i hur flera av Sveriges partier å ena sidan ställer sig till frågan om ett fördjupat EU-samarbete, och hur de faktiskt å andra sidan röstar i Europaparlamentet. För att lära sig av konsekvenserna av de senaste årens bristfälliga beredskap behöver man således också analysera politikernas inkonsekventa agerande i arbetet för att råda bot på krisen i den svenska krisberedskapen.