Partierna inkonsekventa om vapenexporten

Det femte inlägget i serien om politiska skiljelinjer är skrivet av Centrum för europaforsknings praktikant Dino Ekdal, och handlar om vapenexport. Tidigare inlägg har bland annat handlat om plastpåsar och barns rättigheter.

Jemen har sedan 2015 belägrats av en koalition ledd av Saudiarabien som med våld, mördande av oskyldiga civila, och strimlande av internationella normer skapat vår tids största humanitära kris. Kriget i Jemen och det brutala mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har fått ett antal EU-länder att ropa efter ett vapenembargo och på så sätt har den skuggbeklädda vapenindustrin hamnat i rampljuset. Beslutet att införa ett vapenembargo ligger förvisso inte på Europaparlamentets bord, men debatterna och omröstningarna som sker där blottlägger partipolitiska skillnader – skillnader som borde diskuteras mer nu inför valet till Europaparlamentet.

EU är världens näst största exportör av vapen, strax före Ryssland men efter USA, och Sverige bidrar rejält till dessa siffror. Per capita är Sverige ett av de länder i världen som exporterar flest vapen. År 2011 toppade vi till och med listan. Räknat till det totala värdet var Sverige världens 14:e största exportör mellan åren 2013 och 2017. 

Trots den omfattande vapenexporten har EU en av världens mest restriktiva lagstiftningar för vapenexportkontroll. I början av 90-talet kom EU-länderna överens om en uppförandekod för vapenexport som trädde i kraft år 1998. Tio år senare kom rådet överens om att omvandla uppförandekoden till en s k gemensam ståndpunkt. Uppförandekoden blev därmed lagligt bindande för medlemsländerna.

Tanken är att export till odemokratiska, repressiva och krigförande länder skall förhindras. EU-reglerna säger att nationella myndigheter som ansvarar för beviljande av exportlicenser ska ta exportbeslut mot bakgrund av åtta kriterier, som bl a inkluderar respekt för mänskliga rättigheter i mottagarlandet och för internationella förpliktelser, såsom sanktioner och icke-spridningsavtal.

Ambitionen att säkra en ”hög standard” av vapenexport har varit framträdande i den europeiska lagstiftningen och finns även i den svenska. Den 15:e april 2018 trädde det så kallade demokratikriteriet för vapenexport i kraft i Sverige. Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och brister i mottagarlandets demokratiska status ska numera utgöra hinder när svenska företag ansöker om att få sälja krigsmateriel. EU-lagstiftningens huvudpunkter ekar genom den svenska lagändringen.

Varken svensk eller EU-lagstiftning innehåller dock något absolut förbud av export till diktaturer, än mindre ett förbud mot export till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

För att sätta fullständigt stopp för export till specifika länder av dubiös karaktär kan EU däremot införa ett vapenembargo. Detta är inte något främmande verktyg för EU och unionen har sedan 1989 instiftat 38 stycken, varav 20 fortfarande gäller. Europaparlamentet, som förvisso inte formellt är med och fattar beslut om frågan, ser nu Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som två kandidater till sådan behandling.

Vid flera tillfällen, senast i november 2018, har EU-parlamentet antagit resolutioner för en striktare och mer enhetlig tolkning av den gemensamma ståndpunkten för vapenexport. Resolutionen från 2018 uttryckte missnöje med medlemsstaternas vitt skilda tolkningar av den gemensamma ståndpunkten;I skrivande stund har Tyskland, Danmark, Finland och Nederländerna alla avbrutit sin export av krigsmateriel till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Andra fortsätter sin vapenexport, som enligt parlamentets uppfattning strider mot EU:s regelverk. För att kunna stoppa detta uppmanar parlamentet i resolutionen ministerrådet att utfärda ett vapenembargo mot Saudiarabien och koalitionsparterna.

Både i diskussionen om striktare vapenexportlagar i allmänhet och ett vapenembargo mot Saudiarabien i synnerhet, på både svensk och EU-nivå, går partiernas åsikter isär. I vissa fall verkar till och med samma parti ha olika ståndpunkter i en fråga, enbart beroende på om den diskuteras i Sverige eller inom hela EU.

I riksdagens omröstning om demokratikriteriet den 28:e februari 2018, som alltså handlade om att skärpa svensk vapenexport, var partierna rörande eniga. Det var bara tre miljöpartister som röstade mot förslaget, och det med motiveringen att de ville se en ännu striktare lagstiftning. 

I samband med EU-parlamentets omröstning om att skärpa tolkningen av EU:s regler för vapenexport verkade däremot vissa partier inte se ett behov av en sådan uppstramning. Resolutionen röstades igenom med en majoritet av 63 procent, och av de 20 svenska parlamentarikerna röstade 14 för förslaget. De två sverigedemokraterna röstade nej, och de tre moderaterna och även kristdemokraternas ledamot lade ned sina röster.

Den största diskrepansen finns hos sverigedemokraterna. I riksdagens omröstning för skärpningen av den svenska krigsmateriellagen, där många av de europeiska reglerna tydligt skiner igenom, röstade partiet enhälligt för lagändringarna. Om vi däremot vänder våra blickar högerut i Strasbourgs plenumsal ser vi Kristina Winberg (SD) och Peter Lundgren (SD), som med sina nej-röster för parlamentets vapenexportsresolution signalerade att de inte vill ha skärpta EU-regler i frågan om vapenexport. Deras slagord skulle alltså kunna lyda: Nej för vapenexport till diktaturer – så länge beslutet är svenskt!

När det mer specifikt gäller frågan om vapenembargo mot Saudiarabien ser vi även skillnader mellan partierna. Som svar på en fråga från SVT i december i fjol uppgav S, C, M och SD att de inte vill att Sverige ska stoppa exporten till länderna involverade i Jemenkriget. Det ville däremot V, MP och KD.

Det verkar alltså finnas flera partier som å ena sidan vill skärpa EU:s regler, och i princip stödjer ett EU-vapenembargo mot Saudiarabien och koalitionsparterna, men samtidigt vill se en fortsatt svensk vapenexport till samma länder. 

Bland dessa partier återfinns Socialdemokraterna, som motiverar den fortsatta svenska vapenexporten till Saudiarabien med att det handlar om mindre följdleveranser. Utrikesminister Margot Wallström (S) har twittrat att ”Sveriges krigsmaterielexport till Saudiarabien har under senare tid varit mycket begränsad. Sedan 2015 har inga tillstånd för ny export av krigsmateriel utfärdats. Endast ett mindre antal följdleveranser av reservdelar har godkänts.” Samtidigt röstar hennes partikamrater enhälligt i Europaparlamentet för att EU borde införa ett totalt exportstopp.

En mer konsekvent linje ser vi från det andra regeringspartiet, Miljöpartiet, som genomgående stått för hårdare exportregler och förespråkar ett svenskt och europeiskt vapenembargo mot Saudiarabien. ”Att medlemsstaterna fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien innebär att vi är medskyldiga [till kriget i Jemen] om vi inte sätter stopp för det” sa europaparlamentariker Bodil Valero (MP) i en debattrunda i Europaparlamentets plenum när vapenexportsresolutionen låg på agendan.

Man kan alltså undra om det inte klingar falsksång när flera svenska partiföreträdare röstar för hårdare implementering av en EU-lagstiftning som Sverige hittills fortfarande inte lever upp till. Under tiden som det på europeisk nivå diskuteras åtgärder har Sverige bl a exporterat två varianter av radarsystemet Erieye, vilka huvudsakligen används för stridsledning av militära flygplan, till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Bombningar av jemenitiska skolor, sjukhus, hem, marknader, fabriker, vägar, bondgårdar och till och med platser av historisk betydelse underlättas av Saabs Erieye-radar. Döden från ovan har tyvärr något av en svensk prägel.

Inför Europaparlamentsvalet vore det intressant att se en debatt om detta, särskilt för att klargöra varför vissa partier förefaller ha helt olika åsikter om frågan beroende på var den beslutas. Varför anser några partier att EU ska skärpa sin lagstiftning medan den svenska exporten till Saudiarabien fortgår, och varför anser andra att Sveriges lagstiftning ska skärpas men inte EU:s? Den partipolitiska inkonsekvensen gör minst sagt europaparlamentsvalet knepigt för den utrikespolitiskt orienterade väljaren.

Co Authors :