Detta är det sjätte inlägget i serien om politiska skiljelinjer inom EU. Det förra handlade om partiernas syn på vapenexport, och tidigare inlägg har bl a handlat om Netflix och barns rättigheter.

Den biologiska mångfalden minskar i alarmerande fart och det är oerhört viktigt hur frågan prioriteras av de politiska partierna, inte minst inom EU. När vi tittar närmare på partiernas politik ser vi att de har ganska olika ambitionsnivåer. Vissa partier tar problemet på allvar, medan andra verkar använda krav på mer nationellt självbestämmande som svepskäl för att kunna prioritera näringarna framför biodiversiteten. Det är olyckligt eftersom EU har bättre möjligheter än enskilda medlemsländer att se till helheten gällande biologisk mångfald. 

Biologisk mångfald

En av de viktigaste miljöfrågorna hamnar ofta i skuggan av klimatfrågan – den biologiska mångfalden. I början av maj publicerade IPBES (ett internationellt samarbete för att sammanställa vetenskaplig kunskap om biodiversitet och ekosystemtjänster) en rapport som slog fast att vår överlevnad är beroende av biologisk mångfald och att denna minskar i en alarmerande fart. Ett exempel, som diskuterats mycket under senare år, är att en minskning av antalet bin och andra pollinatörer kan göra det svårare för oss att producera mat. 

Biodiversitet är ingen lätt fråga – det finns oenigheter om hur den ska mätas och hur viktiga olika faktorer är för att bevara den. En sak är dock säker: den största orsaken till en minskad biodiversitet är att vi förstör de områden där djur- och växtarter lever (så kallade habitat). Därför är bevarande av habitat en mycket viktig del av lösningen. 

På det sättet är biodiversitet en lokal och regional fråga – det är där som habitat förstörs för att ge plats för större städer, jordbruksmark eller skogsbruk – men det är också en global fråga genom efterfrågan på mark, mat och drivmedel. Samtidigt som vi vill skydda den biologiska mångfalden behövs också ett jord- och skogsbruk som kan möta en ökande efterfrågan på produkter, inte minst biobränsle. 

Vad vi vill göra för att skydda den biologiska mångfalden handlar i hög utsträckning om hur viktiga vi tycker att dessa andra frågor är. Vissa partier sätter den biologiska mångfalden före andra intressen och menar att den är avgörande för alla de andra frågorna – utan pollinatörer, ingen mat. Andra partier menar att den biologiska mångfalden måste skyddas, men att vi samtidigt måste ta hänsyn till fiskerinäringen, jord- och skogsbruket.

Vad tycker svenska partier i EU-parlamentet?

I huvudsak håller alla partier med om att biologisk mångfald är viktig. Alla partier vill att EU ska driva på för en ambitiös internationell politik för biologisk mångfald, även om Sverigedemokraterna lägger in en viss reservation.  Detta framkommer i en undersökning av Naturskyddsföreningen, där de låtit partierna svara på hur de ställer sig till ett antal miljöfrågor som kommer tas upp i EU-parlamentet under nästa mandatperiod. Det finns dock stora skillnader i vad partierna anser om omfattning av biodiversitetsskyddet, hur mycket hänsyn de vill ta till näringarnas intressen och i vilken utsträckning EU ska hantera frågan.

I sitt arbete i EU-parlamentet anser några partier att den biologiska mångfalden är överordnad och att näringarna är beroende av den (framför allt fiske och jordbruk). Det gäller främst Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Dessa partier har under förra mandatperioden genomgående röstat i linje med den åsikten. Det gäller t ex omröstningar om fiskepolitiken, förstärkningar av arbetet med biologisk mångfald (inklusive omröstningar rörande budget och implementering), liksom användningen av bekämpningsmedel som neonikotinoider och glyfosat. De har också uttryckt stöd för denna linje inför den kommande mandatperioden i sina svar på Naturskyddsföreningens undersökning. Endast Miljöpartiet lyfter dock fram biologisk mångfald som en prioriterad fråga i sitt EU-valmanifest. 

Socialdemokraterna menar i huvudsak att biologisk mångfald måste prioriteras framför näringarnas intressen. De har under förra mandatperioden i EU-parlamentet oftast röstat i linje med det och svarar på Naturskyddsföreningens undersökning att de vill arbeta för det under kommande mandatperiod. Socialdemokraterna, liksom Vänsterpartiet, vill dock värna det nationella självbestämmandet i frågor som är kopplade till biologisk mångfald, såsom skogsbruk (Vänsterpartiet även i jordbruket). 

Vad gäller EU:s fiskepolitik har Socialdemokraterna (tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet) röstat för en ny omfattning och regler för havs- och fiskefonden år 2021 till 2027, som administrerar medel för bland annat hållbart fiske. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ röstade emot då de ansåg att förslaget tillät för mycket nationellt bestämmande över användningen. Socialdemokraterna nämner inte biologisk mångfald i sin valplattform. 

Inom Alliansen är Liberalerna det parti som i sin EU-politik ligger närmast uppfattningen att biologisk mångfald måste prioriteras före näringarnas intressen. På Naturskyddsföreningens frågor ligger deras svar i linje med detta vad gäller fiske, jord- och skogsbruk och under den gångna mandatperioden har partiet oftast röstat för det i EU-parlamentet. I sitt EU-valmanifest lyfter Liberalerna fram en ambitiös internationell biodiversitetspolitik och en reform av EU:s jordbrukspolitik med mer fokus på miljöstyrning, liksom behovet av en mer hållbar fiskepolitik.

Centerpartiet sätter däremot i sin EU-politik i högre utsträckning näringarnas intressen före behovet av att skydda den biologiska mångfalden, även om de på vissa områden driver en ambitiös politik. Under den gångna mandatperioden har partiet vid några tillfällen i parlamentet röstat för ett mer begränsat skydd av biodiversitet för att kunna skydda näringarnas intressen (t ex i omröstningar om bekämpningsmedlet glyfosat och havs- och fiskefonden). I svaren till Naturskyddsföreningen är denna tendens starkare. Där säger de att de under nästa mandatperiod vill värna ålfisket, liksom skogs- och jordbruket. I sitt EU-valmanifest lyfter de ett hållbart fiske och jordbruk och en ”grön omställning av de gröna näringarna”, men anledningen är inte mångfald utan säker mat och klimatfrågan. Centerpartiet skriver också i sin valplattform att de vill reformera Art- och habitatdirektivet för att kunna anpassa det till lokala förhållanden.

Även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill öka det nationella självbestämmandet i flera frågor. I sina EU-valmanifest tar partierna upp rovdjursförvaltningen (där Art- och habitatdirektivet skyddar flera av våra rovdjur) och skogspolitiken (Kristdemokraterna tar bara upp Art- och habitatdirektivet). Av dessa tre partiers EU-valmanifest är Kristdemokraternas det enda som föreslår reformer för att stärka den biologiska mångfalden, genom en reform av EU:s jordbrukspolitik. På Naturskyddsföreningens frågor svarar partierna att de vill värna det nationella självbestämmandet. De vill dock reformera EU:s jordbrukspolitik, och Moderaterna vill, liksom Kristdemokraterna, stärka den miljöstyrande effekten. Under den gångna mandatperioden har de i flera omröstningar i parlamentet röstat emot ökat skydd för biologisk mångfald eller lagt ner sina röster.

Ett samlat intryck

Det är tydligt att partierna har olika ambitionsnivåer när det gäller skyddet av biologisk mångfald. Även om partiernas ambitionsnivåer ibland varierar mellan olika politikområden (fiske, jord- och skogsbruk) är den samlade bilden av deras politik tydlig. Att en del partier vill öka det nationella självbestämmandet över dessa områden behöver i sig inte innebära en lägre ambitionsnivå i skyddet av mångfalden. I vissa fall kan anledningen vara att man vill möjliggöra högre krav i Sverige eller en bättre nyansering. 

I de flesta fall handlar dock kraven på mer nationellt självbestämmande om att ta större hänsyn till näringarna. Det kan också handla om att man vill prioritera miljöarbetet på ett annat sätt än andra länder. I Sverige diskuteras möjligheten att ta ut mer råvara från skogen för tillverkning av biobränsle, något som skulle kunna förhindras med ett större fokus på habitatskydd. EU har bättre möjligheter än enskilda medlemsländer att se till helheten gällande biologisk mångfald. Att öka det nationella inflytande ökar därför risken för ett försämrat skydd.

---

Centrum för europaforsknings praktikant Dino Ekdal har bidragit med efterforskningar om partierna till detta inlägg.