Detta är det sjunde inlägget i serien om partipolitiska skiljelinjer i EU. Tidigare inlägg i serien har bland annat handlat om biologisk mångfald, barns rättigheter, och vapenexport.

I våra tekniskt avancerade samhällen nyttjar och förlitar vi oss alltmer på information och tjänster från rymden. GPS, satellit-TV och satellitbilder är bara några exempel. Dessutom sker just nu en snabb, kommersiell utveckling nom rymdsektorn och mycket pengar satsas också på forskning i både Sverige och inom EU. Trots detta, och trots att det förslagna europeiska rymdprogrammet just nu tar form, diskuteras rymden sällan i den politiska debatten. Vilken roll bör EU ta inom den globala rymdverksamheten? Inför valet är de svenska partierna oense.

Utöver att många samhällsfunktioner är beroende av rymdteknologier utgör rymden dessutom en växande miljardindustri. Även om EU:s flagga inte ”vajar” på månen eller mars är Europas rymdsektor värderad till mellan 46 och 54 miljarder euro. Sett till antalet anställda är den näst störst i världen. Som en jämförelse är den globala rymdindustrin värderad till ca 300 miljarder euro.

EU:s medlemsländer har tillsammans med den europeiska rymdbyrån ESA och andra parter, länge arbetat för att bland annat garantera tillgången till satellitbaserade tjänster. Till exempel har Copernicus, världens mest ambitiösa civila observationsprogram av jorden, och Galileo, världens första civila globala satellitbaserade navigationssystem, utvecklats.

Härom året började också arbetet med att genomföra EU:s gemensamma rymdstrategi och nu diskuteras även ett mer långtgående och mer enhetligt rymdprogram. Ambitionen är, enligt kommissionen, att säkerställa kontinuiteten i befintliga rymdinfrastrukturer, främja en globalt konkurrenskraftig rymdsektor och att upprätthålla EU:s kapacitet av oberoende tillgång till rymden. Sverige har god rymdpotential och ett fördelaktigt geografiskt läge för att bidra till detta.

Den snabba utvecklingen inom EU hänger till viss del ihop med det som nu händer i USA. Där återupprättade Donald Trump det nationella rymdrådet (National Space Council) år 2017, för att stärka möjligheten att diskutera målsättningar och styra investeringar. EU:s kommissionär för den inre marknaden, Elżbieta Bieńkowska, vill att EU skapar att ett liknande råd för att löpande kunna ge rekommendationer till stats- och regeringscheferna. Hon tillät sig också att drömma lite när hon på en konferens i januari i år, med hänvisning till USA:s rymdstyrka, sa att det också på sikt behövs projekt för att få ut EU-astronauter i rymder och även en EU-rymdstyrka.

Det har funnits flera olika argumenten för att utveckla en rymdstrategi och ett rymdprogram inom EU. Det ekonomiska argumentet har varit vanligt förekommande. Redan 2001, när EU:s Galileoprojekt fortfarande var gryende, sa dåvarande svenska statsministern Carl Bildt att ”Europa måste ha viljan och kapaciteten att närvara i rymden för att anses vara en seriös partner till USA och kunna säkerställa sin egen ekonomiska utveckling.” 

Förutom möjligheten att använda rymdteknologi för praktiska civila ändamål återkommer även argument kring de strategiska fördelar som ett enhetligt rymdprogram skapar. Oro finns för att USA kan komma att begränsa tillgång till satellitdata i tider av kris. Därför behövs gångbara alternativ från andra aktörer. EU-kommissionären Antonio Tajani, ansvarig för företagande- och industrifrågor, sa 2011 att Galileo är ”strategiskt viktigt för EU:s självständighet när det kommer till satellitnavigering.” Liknande tankar uttrycktes av kommissionär för energifrågor, Maroš Šefčovič, när han poängterade att ”EU borde göra allt det kan för att bli en av de globala ledarna och uppnå strategisk autonomi i rymden.”

Förra året pikade kommissionsordförande Jean-Claude Juncker britterna angående rymdfrågan. Theresa May hade sagt att Storbritannien, om landet inte längre får delta i det europeiska rymdsamarbetet, kommer att bygga sina egna satelliter, och fick svar från Juncker: ”Ett starkt och enat Europa låter medlemsstaterna sikta mot stjärnorna. Galileoprogrammet håller kvar Europa i rymdkapplöpningen och satelliterna som har 400 miljoner användare världen över existerar bara tack vare gemensamma ansträngningar.”

På sistone har ytterligare ett argument växt fram i debatten, som handlar om förmågan att följa den globala klimatsituationen. Copernicus är i detta avseende spjutspetsen för Europas insamling av klimatdata från rymden. Alain Ratier, generalsekreterare för den Europeiska vädersatellitorganisationen EUMETSAT, har pekat på rymdens betydelse för globala klimatfrågor och hur Copernicus spelar en avgörande roll. ”Copernicusinitiativet kommer att förse oss med avgörande observationsdata som stödjer den globala kampen mot klimatförändringar.” 

Mot bakgrund av detta har EU-kommissionen föreslagit ett europeiskt rymdprogram som mellan åren 2021 och 2027 skulle få en budget på 16 miljarder euro. De senaste två åren har Europaparlamentet haft frågan på sin dagordning. De svenska parlamentarikerna framstår som splittrade i sin syn på EU:s rymdprogram.

Till exempel förefaller vissa partier vackla om hur de ställer sig till det europeiska rymdprogrammet. Vid en enkätfråga från Swedish Aerospace Industries, utskickad innan riksdagsvalet 2018, var både V och SD positiva till gemensamma europeiska rymdinitiativ. Vänsterpartiets Malin Björk (och Feministiskt initiativs Soraya Post) röstade ändå nej till det föreslagna rymdprogrammet i parlamentet, tillsammans med sverigedemokraterna Kristina Winberg och Peter Lundgren. 

Övriga partier var positiva. Miljöpartiets Jakob Dalunde (MP), som i parlamentets industriutskott arbetat med kommissionsförslaget, sa att “[v]i vill att man ser till att bidra till en rymdforskning som löser viktiga utmaningar som klimatfrågan, satellitfrågor, som övervakar väderfenomen, och naturkatastrofer.” Därmed sällade sig Miljöpartiet till de som nu vill se en utökad roll för EU i rymdfrågor med klimatet som motivering. Miljöpartisterna ville också av samma anledning i allmänhet se ytterligare finansiering av EU:s forskningsramverk Horizon Europe och investeringsprogrammet InvestEU som båda stödjer en mängd forskningsfält, inklusive rymden.

De fyra forna allianspartierna, tillsammans med Socialdemokraterna, gav också alla tummen upp i Europaparlamentet. Moderaternas EU-parlamentariker Christofer Fjellner kallade för tre år sen GPS-projektet Galileo för ett ”fiasko”, men röstade ändå för förslaget som innebär en budgetallokering där 9 av de 16 miljarderna går direkt till Galileo. 

Elon Musks marsraketer i all ära, men dessa diskussioner visar att utvecklingen av den europeiska delen av den globala rymdindustrin förtjänar en större plats i det kollektiva medvetandet. Särskilt eftersom diskussionerna just nu pågår om vilken riktning EU:s rymdprogram ska ta. Vilket värde har rymdsamarbetet för EU, och vilken roll bör EU har i rymden?