Vilka tar klimatfrågan på allvar i EU-valet?

Detta är det åttonde inlägget om politiska skiljelinjer i samband med Europaparlamentsvalet. Tidigare inlägg har bland annat handlat om parternas syn på rymden, barns rättigheter, och krisberedskapen.

Klimatet är en av de frågor som oroar väljarna mest inför EU-valet. Det är ett uttryck för det ökade klimatengagemang som vuxit fram de senaste åren, samtidigt som de närmaste åren blir avgörande för om EU ska leva upp till Parisavtalets mål om att kraftigt begränsa den globala uppvärmningen. Det är tydligt inför EU-valet att de politiska partierna måste förhålla sig till klimatfrågan. Alla partier berör också frågan i sina valmanifest. De flesta lyfter klimat som en prioriterad fråga, men i olika utsträckning och på olika sätt. Vår genomgång av partiernas valprogram och agerande i parlamentet under förra mandatperioden visar att vissa partier är betydligt mer ambitiösa än andra. Medan några vill driva upp takten har andra röstat för att sakta ner EU:s klimatarbete.

Naturskyddsföreningens, Världsnaturfondens och Climate Action Networks granskningar av partiernas miljö- och klimatpolitik i EU visar hur partierna skiljer sig åt i både ambitionsnivå inför kommande mandatperiod och hur de röstat i parlamentet under den gångna perioden. Dessa skiljelinjer kan förklaras av skillnader i synen på allvaret i klimatfrågan, miljöpolitikens roll och på hur klimatpolitiken ska styras, men också i inställning till själva EU-samarbetet och hur mycket makt EU bör få. 

Bortom koldioxidskatten – partier med ambitiös klimatpolitik

Det är framförallt tre partier som framstår som ambitiösa och vill föra en mer långtgående klimatpolitik. Miljöpartiet och Liberalerna har båda en omfattande och genomtänkt klimatpolitik i sina EU-valmanifest, och även Vänsterpartiets är ambitiöst. Om vi flyttar fokus till hur de röstat i EU-parlamentet under förra mandatperioden har Miljöpartiet och Vänsterpartiet konsekvent drivit på för en ambitiös klimatpolitik, medan Liberalerna i flera fall har röstat emot en sådan. Detta gäller till exempel reformen av EU:s system för handel med utsläppsrätter, som är EU:s huvudredskap för att minska utsläppen från energiintensiv industri och energianläggningar. 

En stark EU-politik för klimatet framstår alltså som ett nyvaknat intresse hos Liberalerna. Partiet har under senare år seglat upp som det borgerliga partiet med den mest ambitiösa miljöpolitiken. En aktiv klimatpolitik passar väl in i Liberalernas syn på EU-samarbetet och kan användas för att motivera fördjupat samarbete och EU-integration. Så är Liberalerna det enda parti som föreslagit en EU-gemensam koldioxidskatt (främst för transportsektorn) och en flygbränsleskatt, vilket skulle ge EU egna skatteintäkter. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser, precis som övriga svenska partier, skattepolitik som en nationell fråga, men vill istället tvinga alla medlemsländer att införa nationella koldioxidskatter. 

Centerpartiet, Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ prioriterar också klimatfrågan i sina EU-valmanifest, men inte med samma eftertryck som de andra. De vill öka ambitionsnivån, men är vaga om på vilket sätt. Exempelvis fokuserar Centerpartiet på ökat stöd till forskning och grön teknik, energieffektivisering och sammanlänkade energimarknader. Socialdemokraterna talar om att gå före internationellt och att sätta tuffare klimatmål, medan Feministiskt initiativ förespråkar en feministisk klimatpolitik med fokus på rättvisa. Om vi ser till den gångna mandatperioden röstade Feministiskt initiativ genomgående för en ambitiös klimatpolitik i EU-parlamentet, medan både Socialdemokraterna och Centerpartiet ibland röstat emot en sådan. 

Vissa parlamentariker har varit mer aktiva i klimatfrågan än sina partikollegor, framförallt Jytte Guteland (S) och Fredrik Federley (C) i reformeringen av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Socialdemokrater och centerpartister gjorde i den frågan gemensam sak med miljöpartister och vänsterpartister och stödde ”det svenska förslaget” om annullering av överskott av utsläppsrätter, vilket redan drivit upp utsläppspriset, samt en ökad ambitionsnivå genom att minska antalet tilldelade utsläppsrätter i snabbare takt.

Kärnkraften och partierna med lägre ambitionsnivå

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna håller lägst profil i klimatfrågan. De visar en betydligt lägre ambitionsnivå och Climate Action Network har i sin rapport kategoriserat dem som ”dinosaurier”. Av de tre partierna har Sverigedemokraterna röstat för klimatpolitiska förslag i flest fall, även om skillnaderna är små. Peter Lundgren, partiets förstanamn i EU-valet, visade i en utfrågning i SVT bristande kunskap om klimatfrågan vilket också antyder att partiet inte kommer att ändra sin politik nästa mandatperiod.

Dessa partiers retorik är att EU inte bör gå snabbare fram än resten av världen, för att inte äventyra industrins konkurrenskraft. I kontrast till övriga partier fokuserar de på att klimatomställningen ska minska tillväxten och efterfrågar därför en balanserad klimatomställning. De har därför bromsat de flesta klimatbeslut i EU-parlamentet. Alla tre partierna vill i sina EU-valmanifest utöka EU:s system för handel med utsläppsrätter till fler sektorer och fler länder, dock utan att tydliggöra om de vill minska tilldelningen av utsläppsrätter. Vidare säger Sverigedemokraterna nej till en EU-gemensam koldioxidskatt i sitt EU-valmanifest, medan Moderaterna och Kristdemokraterna i media uttalat att de är emot att flytta beskattningsrätt till EU. 

Moderaterna och Kristdemokraterna har gjort kärnkraften till en profilfråga i valdebatten. Moderaterna har länge argumenterat för kärnkraften ur klimatsynpunkt. Kristdemokraterna har tidigare förordat en kärnkraftsavveckling men har ändrat hållning. I sina valmanifest hävdar de att FN:s klimatpanel förordar kärnkraft, ett vanligt argument som inte stämmer då panelen saknar mandat att ta ställning i sådana frågor. Partierna vill ge EU mer inflytande över kärnkraftspolitiken, trots att det går stick i stäv med partiernas politik om att minska EU:s inflytande. Det framstår som att de vill flytta kärnkraftsdebatten till EU när genomslaget i svensk politik varit begränsad, ett klassiskt politiskt grepp (så kallad venue-shopping).

Flera partier och kandidater tar klimatfrågan på allvar

Den samlade bilden är att det är tre partier som prioriterar klimatfrågan i sina EU-valmanifest och som för fram många förslag – Miljöpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet – medan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna genomgående röstat för sänkta klimatambitioner. 

När vi istället tittar på vad parlamentarikerna har försökt få igenom i EU-parlamentet är det miljöpartister, vänsterpartister, centerpartister och socialdemokrater som varit aktiva för att öka ambitionsnivåerna i klimatfrågan, medan liberala parlamentariker hållit en lägre profil. Bland kandidaterna som ställer upp för omval har Jakop Dalunde (MP) och Malin Björk (V) samt Jytte Guteland (S) och Fredrik Federley (C) agerat för en mer kraftfull klimatpolitik och drivit på för klimatreformer, med aktivt stöd av bland andra Soraya Post (FI), Max Andersson (PV), Bodil Valero (MP) och Olle Ludvigsson (S). Övriga parlamentariker inom Liberalerna och Socialdemokraterna har inte varit aktiva inom miljö- och klimatpolitiken, men partierna har nya kandidater som visat prov på klimatengagemang, till exempel Maria Weimer (L).

För klimatoroade väljare är detta goda nyheter; det finns kandidater i många partier som tar klimatfrågan på allvar. Det är fullt möjligt att på söndag välja klimatet genom att rösta på ett parti eller en kandidat som vill driva en aktiv klimatpolitik. Valet handlar om mer än koldioxidskatt och kärnkraft, och inte minst om hur EU kan höja ambitionsnivån för att leva upp till Parisavtalet. Och på den punkten brådskar det; såväl EU som världen i stort behöver höja ribban i klimatpolitiken och öka tempot i klimatomställningen.

Co Authors :

Åsa Knaggård är universitetslektor i statsvetenskap vid Lunds universitet och intresserar sig särskilt för miljöpolitik och interaktion mellan vetenskap och politik.