Detta tudelade inlägg avslutar serien om politiska skiljelinjer som vi publicerat inför valet till Europaparlamentet. Tidigare inlägg har bland annat handlat om barns rättigheter, vapenexport, och biologisk mångfald.

Det finns skäl att hysa oro för kvinnors och hbtq-personers ställning i Europa. Europa är den av världens regioner som totalt sett gått längst i lagstiftning som främjar kvinnors och hbtq-personers rättigheter – även om det finns stora variationer och även om det fortfarande finns mycket stora brister. Men de framsteg som gjorts på området verkar nu stanna upp och till och med gå tillbaka. Det finns en stark konservativ mobilisering på många håll. Aktivister och politiker samarbetar ofta också över gränserna. Många högerpopulistiska partier, med starka åsikter i frågor som rör familjen, sexualitet och könsidentitet, har lyft fram frågorna i sina kampanjer inför Europaparlamentet. Nedan går jag igenom några av de viktiga aktörerna och sammanslutningarna i denna globala mobilisering, och berättar kortfattat om vad de vill. I del 2 går jag sedan bland annat igenom hur de svenska parlamentarikerna förhållit sig till frågorna.

En global backlash

Forskare har börjat tala om en pågående global ”backlash” mot kvinnor och hbtq-personers rättigheter. Under senare år har regimer med starkt auktoritära drag etablerats i många länder. Som exempel kan nämnas Bolsonaros Brasilien, Dutertes Filippinerna och Trumps USA. I Europa är kanske det främsta exemplet Orbáns Ungern, men även Polen och Italien på senare tid bör nämnas i sammanhanget. Dessa regimer förenas av att de är starkt kritiska mot den liberala demokratin och av en mestadels negativ syn på invandring och mångkultur. Men de förenas även – vilket är mindre uppmärksammat – av en väldigt traditionell syn på kvinnor, familj och sexualitet. 

Den konservativa mobiliseringen är kritisk mot det man brukar kalla sexuella och reproduktiva rättigheter (SRR). Dessa inkluderar sådant som rätt till abort, till information och preventivmedel, rätt till att älska den man själv vill, och rätt att slippa diskriminering på grundval av sexuell identitet och sexuell läggning. 

Den konservativa rörelsen vill dra tillbaka de politiska och rättsliga framsteg som gjorts på dessa områden. Ofta vill man också göra det svårare att ta ut skilsmässor. Man är kritisk till kriminalisering av våldtäkt och våld inom hemmets väggar, och man vill dra ner på möjligheten att vid vårdnadstvister ge mamman ensam vårdnad på dessa grunder. Man vill återerövra kärnfamiljens ställning som enda möjliga familjeform: heterosexuell, gift och syftande till biologisk reproduktion. Detta motiveras med religion, men även med nationalism. I många länder finns både en oro för sjunkande födslotal och en ovilja att lösa detsamma med invandring. Detta leder till åtgärder som i Ungern, där man nu infört en mängd ekonomiska incitament för att ”riktiga” ungrare ska skaffa många barn. Flera andra länder umgås med planer på liknande reformer. 

I dessa konservativa aktivisters världsbild finns det endast två kön, man och kvinna. Dessa karakteriseras av att de är olika och kompletterar varann. Det finns ingen förståelse för tankegångar om att kön åtminstone delvis är socialt konstruerat, att sexualiteten kan ta sig många olika legitima uttryck, eller att det finns en mångfald sexuella identiteter som dessutom är flytande. 

Allt som närmar sig denna typ av tankegångar brukar den konservativa rörelsen nedlåtande kalla ”genusideologi”. Det finns ett starkt populistiskt drag i denna retorik. Genusideologi framhävs ständigt som något som etablissemanget står för, men som ”folket” – tillsammans med sina konservativa representanter – vet är felaktigt och förljuget. Det som förstört kärnfamiljens ställning – och därmed civilisationen och människans värdighet – är framförallt den kulturella och sexuella revolutionen som följde på samhällsomvandlingarna 1968. 

Den konservativa rörelsen är också starkt kritisk till FN, i synnerhet dess stora befolkningskonferenser i Kairo och Beijing under 1990-talet. Där slogs det fast att sexuella och reproduktiva rättigheter var centrala för utveckling och att människor i det globala syd måste ges möjlighet till familjeplanering. Vatikanen fördömde detta och myntade termen ”genusideologi” för att förklara att dessa tankar slagit igenom. Vatikanen varnade också för att detta var ett nytt sätt för väst att bedriva kolonisering genom att indoktrinera människor i de fattiga delarna av världen.

Viktiga aktörer i Europa

En viktig händelse för anti-SRR-rörelsen i Europa inföll år 2004, då den italienske kandidaten Rocco Buttiglione inte godkändes som kommissionär på grund av sina starkt konservativa åsikter om kvinnor och homosexuella. Detta ledde till en ökad aktivitet hos de konservativa krafterna i Europa. 

Enligt en kartläggning är 111 av de nuvarande Europaparlamentarikerna positivt inställda till den konservativa agendan på SRR-området. De flesta av dessa tillhör de högerradikala partigrupperna ECR (Europeiska konservativa och reformister), ENF (Nationernas och friheternas Europa) och EFDD (Frihet och direkt demokrati i Europa). Men, omkring en femtedel av den ”mainstream-konservativa” gruppen EPP (Europeiska folkpartiet) har också sympatier åt det här hållet. Bland de mest aktiva enskilda parlamentarikerna hör exempelvis slovakerna Miroslav Mikolasik och Anna Zaborska, britten Nirj Deva, och tyskan Beatrix von Storch. Däremot verkar det inte finnas någon svensk med bland de mest drivande. 

Det finns närmare 500 icke-statliga organisationer som verkar på området. Bland de viktigaste lobbyisterna kan nämnas Alliance Defending Freedom, European Dignity Watch, Federation of Catholic Family Associations in Europe och One of Us. Det finns också ett europeiskt medborgarinitiativ, Mum, dad and kids, som framförallt vänder sig emot hbtq-frågor. 

Ett annat viktigt frivilliginitiativ som verkar både inom och utom Europa är CitizenGO, ledd av den på området välkände Ignacio Arsuaga. CitizenGO säger sig ha underskrifter av över 10 miljoner människor som delar deras synsätt. De har under sin verksamma tid genomfört ett antal kampanjer som ibland varit väldigt kontroversiella – exempelvis den kringrullande Free Speech Bus (se bild). 

Många initiativ samlar både folkvalda politiker och civilsamhällesaktivister. I mars i år hölls en mycket uppmärksammad kongress, World Congress of Families i Verona i Italien. Årets kongress var den trettonde i sitt slag och de inbjudna talarna inkluderade familjeaktivister från USA och många andra länder, katolska och ortodoxa kyrkoledare, samt en del högt uppsatta politiker. Flera italienska ministrar närvarade, bland dem vice premiärminister Matteo Salvini, tillsammans med familjeministrar från bl a Ungern och Brasilien. 

Strax därefter höll The Political Network for Values en konferens i Bogota. Denna bevistades av delvis samma personer, men fick också tillskott av bl a Lars Adaktusson som fram till förra riksdagsvalet var KD:s representant i Europaparlamentet. 

Det finns också en sorts mobilisering som sker lite mer i det fördolda och som kartlagts av Neil Datta. Datta spårar upp och klarlägger ett nätverk av aktivism som kallas Agenda Europe. Nätverket står bakom en anonym blogg, anordnar årliga konferenser för minst ett hundratal anti-SRR-aktivister, och har även publicerat ett manifest med titeln Restoring the Natural Order: an Agenda for Europe. Tabellen nedan visar en förteckning över vilka politiska mål de vill uppnå. 

Agenda Europe finansieras bl a av Vatikanen, vissa europeiska aristokrater, den ryske oligarken Alexey Komov och den mexikanske miljardärssonen Patrick Slim. Politiker från flera europeiska länder deltar i nätverkets aktiviteter, bland dem Ronan Mullen från Irland, Luca Volontè från Italien och Zeljka Markic från Kroatien. Ett flertal högt uppsatta EU-politiker har också deltagit, exempelvis f d kommissionären Jan Figel. 

De personer som är kopplade till Agenda Europe kampanjar också aktivt i flera europeiska länder. Hittills har de, enligt Datta, varit framgångsrika i att stoppa progressiva reformförslag, till exempel om äktenskap för homosexuella. Däremot har de ännu inte haft någon framgång i att montera ner aborträtten. 

Europaparlamentsvalet är viktigt

Den konservativa mobilisering som sker i Europa har alltså som främsta mål att angripa sexuella och reproduktiva rättigheter. Skulle de lyckas så skulle flera decenniers framgångar för mänskliga rättigheter hotas. 

För dem av oss som värderar dessa landvinningar är det viktigt att vara vaksam på denna utveckling, både inom och utom EU:s institutioner. Det är särskilt viktigt att känna till och ha i åtanke i samband med EU-valet, när aktivister med denna konservativa agenda mobiliserar starkt på många håll i Europa. I nästa inlägg går jag bland annat igenom hur de svenska europaparlamentarikerna förhållit sig till frågorna.