Vi lever i en global värld med fri rörlighet över nationsgränserna av kapital, arbetskraft och konsumtion men vår skattepolitik är i stort fortfarande en nationell angelägenhet, där enskilda länder sätter sin egen skattepolitik. Är det förenligt eller måste vi anpassa och samordna skattepolitiken internationellt? Är EU en lämplig nivå för detta? Detta diskuteras i en analys nyligen publicerad av Sieps.
Samtidigt som den internationella skattekonkurrensen verkar intensifieras ökar även det internationella samarbetet på skatteområdet, både inom OECD och EU, och allt fler länder deltar i automatiskt informationsutbyte. Inom EU har arbetet kommit längst. Här finns exempelvis förslag om en gemensam bolagsskattebas och digitalskatt, men även förslag om att länders vetorätt inom skatteområdet ska överges. Vad får denna utveckling för konsekvenser specifikt för Sverige? Är det önskvärt att samordna skattepolitiken eller är det bättre att låta enskilda länder bedriva självständig skattepolitik och konkurrera?
Det finns starka motiv till att samordna en del av skattepolitiken för att undvika att ett lands skattepolitik påverkar andra länder negativt. Ett land kan genom en kraftig skattesänkning locka till sig verksamhet från andra länder, vilket tvingar andra länder att sänka sina skatter för att inte förlora verksamhet och skatteintäkter. På sikt kan detta leda till en kapplöpning mot botten och en sämre situation för alla länder. Vinsterna av regional samordning är begränsad och därför måste samordningen vara global för att vara effektiv, dvs alla länder måste ingå i samarbetet. Detta är svårt att i praktiken få till stånd eftersom enskilda länder med attraktiv skattelagstiftning vinner på att stå utanför samarbetet för att på så sätt locka till sig aktivitet. Samordning på global nivå är därför osannolik.
Det är också så att konkurrens generellt sett är bra. Därför bör samarbetet sikta på att möjliggöra ökad konkurrens och rörlighet som bygger på reala skillnader och inte på skillnader i skattelagstiftning. Samordningen drivs i hög grad av de stora länderna och det finns en uppenbar risk att små avlägsna länder, som Sverige, kan förlora på långtgående samarbete. Exempelvis innebär förslagen om att beskattning i större utsträckning ska tas ut vid konsumtion snarare än produktion att Sverige som nettoexportör riskerar att förlora skatteintäkter. Även förslaget om att ekonomisk aktivitet måste knytas till där patentinkomster beskattas kan innebära att Sverige förlorar forskning och utveckling samt arbetstillfällen. Det är därför långt ifrån säkert att Sverige vinner på långtgående samordning.
Även om det finns begränsningar med regional jämfört med global samordning kan det finnas en roll för EU att samordna och samarbeta inom skatteområdet som en form av ”second best”. Starka skäl till att samordna skattepolitiken är som sagt när självständig skattepolitik och rörliga skattebaser ger upphov till allvarliga negativa effekter för andra medlemsländer. Att samordna informationsutbyte och stävja rent skattefusk är önskvärt, men det kan också finnas en poäng i att i vissa fall införa minimiskattesatser och ha gemensamma regler för hur exempelvis skatteunderlag beräknas. EU kan också inta en aktiv roll i det internationella samarbetet och agera som en starkare aktör på världsmarknaden än vad enskilda EU-länder kan göra.
För mer information läs gärna min rapport Skattepolitik på EU-nivå – samordna eller konkurrera?
Åsa Hansson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och har forskat kring skatter i 25 år. Åsa är också ledamot i Finanspolitiska rådet och har varit med i flera skatteutredningar.
Åsa Hansson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och har forskat kring skatter i 25 år. Åsa är också ledamot i Finanspolitiska rådet och har varit med i flera skatteutredningar.