Bra med mer osämja i Europaparlamentet

Foto: Europaparlamentets Flickr-sida.

I vårens val till Europaparlamentet backade partier som ingår i de stora partigrupperna. De högerradikala partierna och EU-kritiska partierna fick däremot ökat stöd, även om de inte växte så mycket att de förmår blockera parlamentets arbete. Något som kanske inte förväntades var att tappet för de stora partigrupperna framförallt vägs upp av framgångar för liberala och gröna partier. Resultatet blev att parlamentet nu består av mer jämnstora partigrupper, vilket ökar fragmentiseringen av parlamentet. Detta kan i sin tur göra den politiska processen mer komplicerad, men det kan också leda till en ökad debatt i viktiga frågor. Sålunda behöver denna utveckling inte nödvändigtvis föra med sig något ont, utan kan bidra till en demokratisk vitalisering genom att uppvisa en större tydlighet om vilka alternativ EU står inför. 

Flera högerradikala partier satsade mycket stort i vårens valkampanj. De såg förutsättningar att förändra EU inifrån istället för att argumentera för utträde. Brexit-processen har förmodligen uppmuntrat denna omtolkning av det strategiska läget. Det hela förstärktes av den amerikanske högerradikala strategen Steve Bannon som reste över Atlanten och kampanjade för ett ökat stöd till dessa rörelser. Sammantaget såg det ut som att de högerradikala och EU-kritiska rösterna skulle bryta igenom och på allvar kunna hota EU-systemet. 

Resultatet visar att dessa partier också gick starkt fram i några länder, medan de i andra länder fick en mycket mer begränsad framgång eller till och med led förlust. I figur 1 visas framgångar och förluster för de stora partigrupperna: kristdemokraterna (EPP) och socialdemokraterna (S&D), samt de högerradikala grupperna. 

Figur 1. Vinnare och förlorare i 2019-års val (i % av medlemslandets mandat)

Källa: Europaparlamentet, Europeiska valresultat 2019, Jämförelseverktyg

Även om radikalhögern stärker sitt grepp, så motsvarar det inte de förväntningar som fanns långt in i valrörelsen. Den mest utpräglade högerradikala gruppen Identitet och demokrati (ID), som bildades efter valet, leds idag av det framgångsrika Italienska Lega. I gruppen ingår även franska Rassemblement national, och tyska Alternative für Deutschland. Sammantaget landade ID på 9,7 procent av mandaten. 

Den EU-kritiska, men inte nödvändigtvis högerradikala gruppen, Europeiska konservativa och reformister (ECR) fick 8,3 procent av mandaten vilket innebär ett minskat stöd (-2,0). Detta beror på förlusten för de brittiska konservativa, samt att några relativt stora partidelegationer valt att efter valet lämna ECR och bli medlemmar i ID.En hel del av dessa förluster vägs upp av att det polska partiet Prawo i Sprawiedliwość (Lag och rättvisa) växte rejält i 2019 års val till 26 mandat. Idag dominerar detta parti ECR totalt. 

En radikalare EU-agenda kom dock inte enbart från den EU-kritiska högern, utan också från mindre partier i mitten av den politiska vänster–högerskalan. Här råder andra tongångar och vi ser en allt tydligare argumentation för en ökad federalisering av EU. Inte minst i form av den franske presidenten Emmanuel Macrons manifest för ett mer integrerat EU, som inför valet spreds inte bara i Frankrike utan inom hela unionen. 

I figur 2 ser vi förändringen för de stora partierna, men denna gång kontrasteras det mot den liberala gruppen och den gröna gruppen. 

Figur 2. Vinnare och förlorare i 2019-års val (i % av medlemslandets mandat)


Källa: Europaparlamentet, Europeiska valresultat 2019, Jämförelseverktyg

Den liberala gruppen, som efter valet kallar sig Renew Europe, och den gröna gruppen fick betydande framgångar. Analysen visar att i många länder var det framför allt dessa grupper, snarare än de högerradikala, som tog utrymmet från partierna i EPP och S&D som illustreras i figur 1. Renew Europe landade på 14,4 procent av mandaten (+5,2). Det är en stor framgång för den liberala gruppen i parlamentet som nu återfår sin ställning som den tredje största gruppen. 

Den gröna gruppen förstärktes också till 9,9 procent (+2,9) av mandaten. Även här kan vi se stora valframgångar i vissa länder, inte minst i stora medlemsländer som Storbritannien, Frankrike och Tyskland. 

EPP och S&D kommer alltså inte längre att ha en egen majoritet i parlamentet. Vänstern är än mer försvagad efter valet 2019 än perioderna innan. S&D måste således vända sig mot mitten för att få inflytande. 

Givet dessa förutsättningar är det knappast troligt att konflikten kring vänster- och högerdimensionen kommer att förstärkas med det nya parlamentet, utan snarare tvärtom. Såsom mandaten är fördelade kommer det att krävas breda uppgörelser i mitten, där både EPP och S&D ingår. Detta är visserligen inget nytt, men förstärks efter detta val. Det troliga är att vi får ett mer djupgående samarbete mellan Renew Europe och den gröna gruppen. Skulle alla dessa fyra partier samarbeta uppnår de en majoritet på 69 procent. 

Hur ska man då se på det nya parlamentets sammansättning utifrån ett demokratiskt perspektiv? Å ena sidan innebär kravet på breda uppgörelser att viktiga politiska motsättningar döljs istället för att tydliggöras. Ur legitimitetssynpunkt försvårar det för parlamentariker att förklara (och kanske helhjärtat försvara) beslut, då de bygger på långt gångna kompromisser. Det tydliggör inte skillnaderna i EU-politiken, vilket förmodligen skulle behövas för att öka intresset bland EU:s medborgare om vad som försiggår i EP. 

Å andra sidan innebär sammansättningen av det nya parlamentet en ökad grad av fragmentisering. Framför allt gruppen Renew Europe och de gröna får mer att säga till om då deras mandat kommer att bli mer värdefulla i olika former av beslutskonstellationer. Fördelen med en ökad fragmentisering är att det kan bidra till en större politisering av viktiga frågor som hanteras i parlamentet. Det kan alltså stimulera den politiska debattnivån och därmed utgöra en positiv effekt i europeisk politik. 

För att detta argument ska stämma förutsätter det dock att debatten kring olika förslag och strategier når medborgarna och hjälper dem att fatta ett klokt beslut i nästkommande val. Denna länk är inte given bara för att konfliktnivån möjligen ökar i Europaparlamentet. Att öka diskussionen kring vilket EU vi vill ha – och vilken roll unionen ska spela – är därför helt nödvändig. Ytterst handlar det om att medborgare ska uppleva det politiska systemet och dess beslut som legitimt.

För att åstadkomma detta räcker det inte med en valkampanj som sträcker sig ett par veckor innan en valdag. Under sådana förutsättningar går det inte att förvänta sig en bra, genomgripande och framåtsyftande debatt. Det krävs att vi reflekterar över frågor som hanteras på EU-nivån, debatterar dem och blir osams också under de fem år som passerar mellan valen. Inte för att konflikter har ett egenvärde, utan för att de tydliggör olika alternativ. 

Sällan har chansen varit så stor som nu att åstadkomma en sådan debatt. Vi vet att migrationsfrågan fortfarande är stor och rymmer avgörande principer. Likaså vet vi att det kommer en global lågkonjunktur. Den kommer att slå olika mot olika medlemsländer och vilken EU:s roll ska vara i att jämna ut de obalanser som kommer i kölvattnet är en synnerligen viktig fråga. Dessutom har vi en säkerhetspolitisk situation som har blivit påtagligt svårare. Inte minst handlar det om USA:s allt mer isolationistiska linje, vilket kommer att tvinga fram en intensivare debatt om vilken roll EU ska ha i den globala säkerhetsordningen. 

Det här är enbart ett axplock av frågor som kommer att vara aktuella de närmaste åren. Politik kräver kompromisser, men också debatt. Svenska partier och politiker kan göra betydligt mer för att denna debatt ska komma till stånd. 


Detta är en kort version av min rapport Europaparlamentsvalet 2019 – ett splittrat politiskt landskap som nyligen publicerades av Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps).

Co Authors :