Ska EU betala för att fiska i Afrika?

Fartyg från europeiska länder har i långa tider fiskat i afrikanska vatten. Idag ingår EU avtal med afrikanska länder och betalar för att unionens fartyg ska få fiska efter arter som sardineller, kolja och tonfisk i Atlanten och Indiska Oceanen. Frågan är om de afrikanska länderna tjänar på dessa avtal. Kritiken har tidvis varit hård och det har hävdats att avtalen leder till att fiskeresurser utarmas och att livsmedelssäkerheten hotas.  Samtidigt ger avtalen intäkter till statskassan som kan användas för att utveckla fisket, förädlingsindustrin och exporten i de afrikanska länderna.

Havsrättskonventionen, som antogs 1982, reglerar användningen av världshaven och fastställer att varje land har en exklusiv ekonomisk zon som sträcker sig 200 nautiska mil från kusten. För att kunna fiska i ett annat lands ekonomiska zon krävs det någon form av avtal, antingen ett privat avtal mellan företag, eller större avtal som förhandlas fram mellan nationer. Under åren innan havsrättskonventionen antogs såg EU till att skriva fiskeavtal med en rad afrikanska länder för att säkra tillträdet för de EU-fartyg som redan fiskade där. Det första avtalet skrevs under med Senegal 1979.

Under åren har fiskeavtalen kritiserats och reformerats. Avtalen ansågs leda till att fattiga afrikaners mat hamnade på rika EU-medborgares matbord och ibland uppstod det konflikter mellan EU:s fartyg och afrikanska fiskare längs med kusterna. När stora effektiva fartyg från EU fiskade riskerade också fiskeresurserna att utnyttjas för hårt. 

Diskussionerna ledde till att avtalen reformerades i syfte att öka fokus på fiskeriförvaltning samt att få de afrikanska länderna att delta mer aktivt i fisket. Avtalen inriktades även främst på tonfisk, som fiskas långt från kusten, vilket har minskat konflikterna med lokala fiskare. Idag (hösten 2019) har EU nio aktiva avtal med afrikanska länder. Avtalen med Elfenbenskusten, Senegal, Liberia, Seychellerna, Gambia, Kap Verde och Mauritius är tonfiskavtal medan avtalet med Mauretanien, som är det största, gäller fiske efter många olika arter. 

Välfärdseffekterna av fiskeavtalen är oklara. Det har hittills varit mycket svårt att mäta avtalens effekter vilket gör det svårt att säga om avtalen är positiva eller negativa för de afrikanska ländernas utveckling. Även om afrikanska länder får betalt för att EU-fartyg fiskar i den exklusiva ekonomiska zonen är det inte självklart att ett avtal med EU är det bästa sättet att utnyttja fiskeresurser. Om ett land vill satsa på att utveckla ett inhemskt fiske, med möjligheter till högre inkomster genom förädling och export, kan ett avtal med EU ge nödvändiga intäkter för att göra sådana satsningar. Det är också möjligt att EU-fartyg landar fisk vid kusten som kan förädlas och exporteras. Men i andra fall hamnar fisken inte alls i de afrikanska länderna utan lastas om och exporteras direkt till EU. Då kan det kanske vara bättre att satsa på en inhemsk fiskeindustri.

I vår forskning använder vi statistiska metoder för att undersöka om fiskeavtalen påverkar de afrikanska ländernas export. Specifikt har vi tittat på vad som händer med exporten av fisk när ett fiskeavtal inte längre är giltigt, antingen för att det sägs upp eller för att man inte lyckas komma överens om detaljerna i avtalet under en period. Våra data inkluderar alla avtal som EU skrev under med afrikanska länder under perioden 1992 och 2010 samt exportdata mellan de 15 afrikanska partnerländerna och OECD. För att vi ska kunna isolera effekten av just fiskeavtalen kontrollerar vi även för att andra faktorer som kan påverka exporten. 

Vi ser att när ett fiskeavtal inte längre är giltigt minskar exporten och det gör faktiskt också sannolikheten att exportera överhuvudtaget. Exportvolymerna till OECD minskar med mellan 19 och 28 procent medan sannolikheten att exportera till OECD minskar med sju procent. 

Om fiskexport är bra eller dåligt för utvecklingsländer är, som tidigare nämnts, en mycket omdebatterad fråga. Generellt anses export vara bra för välfärden för att det ger ökade intäkter till länder. Export av fisk är annorlunda i det här avseendet eftersom det finns en risk att  välfärden påverkas negativt. Det är väldokumenterat att fiskevattnen utanför Västafrikas kust är överfiskade och att svaga institutioner kan försvåra en hållbar fiskeriförvaltning. 

Det finns därmed en risk att export av fisk från dessa vatten minskar välfärden på lång sikt. Det finns även farhågor om att fiskexport från utvecklingsländer kan göra det svårare för den fattiga delen av befolkningen att få tillgång till mat. Tidigare forskning visar att fiskexport i sig inte innebär ett problem för livsmedelssäkerheten men att det finns en risk att fördelningen av inkomsterna från exporten fördelas ojämnt och inte når de fattiga.

Sammanfattningsvis kan fiskexport bidra till en positiv utveckling i utvecklingsländer men det är också viktigt att exportinkomsterna fördelas rättvist och att det finns en hållbar fiskeriförvaltning i länderna. EU:s fiskeavtal kan vara ett sätt att uppmuntra fiskexport och betalningarna för fiskeavtalen kan användas för att förbättra förvaltningen av fiskeresurserna. Då kan fiskexport, som redan är en viktig del av exporten för många utvecklingsländer, bidra till ökad tillväxt och välfärd på lång sikt. 

Våra empiriska resultat tyder på att det är en dålig idé att säga upp fiskeavtalen om man önskar öka exporten. Däremot är det en god idé att fortsätta utveckla EU:s fiskeavtal med syfte att stödja en hållbar fiskeriförvaltning. 


Läs gärna mer om vår forskning om EU:s fiskeavtal i vår rapport What’s in it for Africa? EU fishing access agreements and exports.

Co Authors :

Cecilia Hammarlund är forskare i nationalekonomi på AgriFood Economics Centre vid Lunds universitet.