Kan vi införa en ’konsumtionshierarki’ i Europa?

Foto: Tom Fisk / Pexels

Planeten står inför en ekologisk kollaps. Skogsavverkning, markanvändning, ökad resursanvändning och klimatförändringar bidrar till den snabba utrotningen av djurarter och stora förändringar i existerande ekosystem. Samtliga miljöproblem drivs i slutändan av en växande befolkning och den ständigt ökande konsumtionen. Allt fler inser att ny teknik och effektivare tillverkningsprocesser inte kan kompensera för ökad ekonomisk tillväxt och tillhörande konsumtionsmönster. Dessutom måste konsumtionen i fattiga länder tillåtas öka för att befolkningen där ska få ett värdigt liv. Detta innebär att Västvärldens konsumtion av resurser måste minska.  Men hur ska vi åstadkomma detta på ett sätt som är politiskt acceptabelt?

All miljöpåverkan drivs ytterst av konsumtionen. Sverige har minskat sina territoriella utsläpp av växthusgaser sedan 1990-talet, men majoriteten av de växthusgaser som hör ihop med vår konsumtion uppstår i andra länder. När vi importerar slutprodukter (till exempel kläder och elektronik), insatsvaror (till exempel råmaterial och delkomponenter) och tjänster (till exempel transporter), så har produktionen av dessa inneburit en stor klimatpåverkan. Detsamma gäller för material och olika naturresurser. 

Typiskt sett så exporterar företag i Europa avancerade produkter och importerar billiga råvaror och komponenter. Det innebär att en stor mängd av världens resurser förbrukas i Europa, och vårt så kallade ’ekologiska fotavtryck’ är betydligt högre än för befolkningen i utvecklingsländer.

Forskare har länge hävdat att innovation och tekniska innovationer inte innebär någon lösning av miljöproblemen. En bidragande orsak är den så kallade ’rekyleffekten’. Ett exempel på denna effekt kan vara att du köper en bränslesnålare bil. De pengar du sparar på bensinen kommer du troligen inte att investera för framtiden, utan troligare är att du kör längre sträckor i bilen än förut (en ’direkt rekyleffekt’) eller så investerar du de pengar du sparat på bensin i annan konsumtion, t ex en ny matberedare eller en semesterresa (en ’indirekt rekyleffekt’). Således tenderar vi att konsumera de miljöbesparingar som görs. Dessutom leder effektiviseringar och ny teknik till ekonomisk tillväxt, vilket ger högre köpkraft och ökad konsumtion.

Detta har gjort att forskare, miljöorganisationer och även politiska beslutsfattare har börjat tala om vikten av ’tillräcklighet’ (’sufficiency’). Ny teknik och effektivare processer kan köpa oss tid, men nu är tiden ute, och vi måste börja diskutera det totala konsumtionsutrymmet; hur mycket av jordens resurser har varje människa (eller varje land) rätt till? Man kan tänka sig att varje person borde ha t ex en köttkvot, en resekvot m m. Ännu mer kontroversiellt är om det borde finnas en ’barnkvot’. 

Men frågan är vad alternativet är? Vi kan tycka att Kinas tidigare ettbarnspolitik var grym och kränkte människors rättigheter, men hur skulle konsumtionsutmaningen se ut om Kina inte infört denna politik?

Frågan om ’tilläcklighet’ är mycket politiskt kontroversiell, av flera skäl. Dels är det inte ett populärt budskap hos utvecklingsländer som vill ha det välstånd vi har. Dels så ligger det i sakens natur att tillräcklighet utmanar det nuvarande paradigmet om ständig ekonomisk tillväxt. 

Vi vet att tillväxt knappast löser våra nuvarande problem, men samhällsstrukturen är beroende av tillväxt: vad händer med jobb, semesterresor och – inte minst – forskningsanslag i ett samhälle utan tillväxt? Dessutom: det är lättare att ignorera ekonomiska ojämlikheter om man tror på en tillväxt som kan ’lyfta alla båtar’. Om man däremot säger att kakan inte kan växa så kommer mer fokus att ligga på hur den fördelas.

Ovanstående innebär att en politik för ’grönare’ konsumtion – t ex köp av elbilar, rättvisemärkt kaffe, ekologisk mjölk, miljömärkt tvättmedel, och klimatkompenserade flygresor – inte kommer att förslå för de utmaningar vi står inför. Tiden är ännu inte mogen för att diskutera inskränkningar i vår konsumtionsnivåer – även om vi tror att den diskussionen är nära förestående – men frågan är om man ändå kan komma framåt inom miljöpolitiken?

I vår forskning har vi arbetat fram en ’konsumtionshierarki’ som kan ge viss ledning för EU:s miljöpolitik. Den har inspirerats av den så kallade Avfallshierarkin som återfinns i EU:s ramdirektiv för avfall, som stadgar en prioriteringsordning för lagstiftning och politik på avfallsområdet:

1.       Förebyggande av avfall

2.       Förberedelse för återanvändning

3.       Materialåtervinning

4.       Annan återvinning, till exempel energiåtervinning

5.       Bortskaffande

Ordningen gäller under förutsättning att det är miljömässigt motiverat och ekonomiskt rimligt.

Avfallshierarkin har lett till stora förbättringar inom avfallsområdet hos många medlemsstater, såsom mer materialåtervinning. Men tyvärr har den inte lett till minskningar av avfallsmängderna, och därmed misslyckats med ’förebyggande’ av avfall. De senaste åren har både EU och dess medlemsstater därför drivit på för att förebygga avfall, bland annat genom att driva på för att produkter ska ha längre livslängd och vara enkla och billiga att reparera. Detta görs både genom lagkrav på själva produkterna och en starkare konsumentlagstiftning. 

EU har också antagit det s k ’engångsplastdirektivet’ (Dir. 2019/904) som kommer att leda till förbud respektive regleringar för engångsprodukter av plast och andra plastprodukter. Med andra ord så finns en vilja att reglera utbudet av produkter, och beivra produkter av högre kvalitet, och vi kommer att få se mer sådan lagstiftning framöver.

Vad kan man då göra på efterfrågesidan? Traditionellt sett så har konsumenterna fått information om att de bör göra medvetna produktval, köpa miljöanpassade produkter etc. Den nya trenden mot en så kallad ’delningsekonomi’ kan också ge miljöförbättringar om människor delar mer produkter och köper förre saker. Den ’konsumtionshierarki’ vi förordar har försökt rangordna konsumtionsbeteende, enligt nedan:

1.       Undvik: skaffa bara produkter du verkligen behöver; undvik om möjligt engångsprodukter etc.

2.       Underhåll och reparera: underhåll de saker du har och reparera dem, så minskar behovet av att skaffa nya.

3.       Dela: Ofta kan man dela produkter (bilpool, böcker på bibliotek, tvättrum i hyreshus, verktygsuthyrning etc.).

4.       Leasing/hyra: ofta kan man leasa en dyrare produkt som håller länge, istället för att köpa en billigare, sämre produkt.

5.       Köp second hand: vissa saker kan med fördel köpas på second hand. Det finns förstås produkter som man inte vill köpa second hand. Exempelvis vill jag inte köpa stoppade möbler på second hand. Ett alternativ är att köpa dessa möbler från möbelåtertillverkare, där de genomgått industriell tvättning.

6.       Köp kvalitet: om du köper nytt, köp alltid kvalitet. Detta är bra av flera anledningar, relaterade både till din ekonomi (kvalitet brukar bli billigare i längden) och för miljön. Men köp av kvalitet är också en förutsättning för att de översta prioriteringarna i hierarkin ska kunna realiseras: det är t ex meningslöst att underhålla eller reparera en lågkvalitetsprodukt.

7.       Återvinn: Om produkten är utsliten och inte kan repareras eller skickas till exempelvis second hand, så se till att den går till återvinning.

Notera att detta är ett första försök till prioritering av konsumtionsbeteende, och att hierarkin inte ska ses som ’definitiv’. Vidare kan vi knappast tvinga människor att konsumera enligt hierarkin i en demokrati med en fri marknad. Men den kan tjäna som underlag för EU:s miljöpolitik genom att olika miljöpolitiska styrmedel gör det mer attraktivt för konsumenter att gå mot de övre delarna av hierarkin. I vår forskning har vi diskuterat hur olika styrmedel – såsom produktreglering, ändringar i skattepolitiken, konsumentlagstiftningen, och praxis inom offentlig upphandling – kan bidra till att realisera hierarkin.


Läs gärna mer i vår artikel på SvD Debatt.

Co Authors :