Coronakrisen illustrerar den postfaktiska politiken

Bild: Artur Szczybylo / Mostphotos

En nyutkommen rapport från den europeiska utrikestjänsten visar omfattningen av ryska och kinesiska försök att sprida desinformation gällande Coronavirusets påverkan på Europeiska unionen – och understryker behovet av forskning om effekten av ”postfaktisk politik” på den europeiska integrationsprocessen. 

Coronaviruset och covid-19 har utan tvekan varit det dominerande ämnet i det offentliga samtalet på nationell såväl som på internationell nivå de senaste veckorna. Den globala pandemin påminner oss om behovet av internationellt samarbete och samordning, men visar samtidigt hur kontroversiellt ett sådant samarbete kan bli i kris- och osäkerhetstider. Detta gör den pågående krisen till en högst relevant fråga för statsvetare, inte minst vad gäller förhållandet mellan vetenskaplig expertis och demokratiskt beslutsfattande. 

Men krisen illustrerar också hur andra frågor, som börjat diskuteras bland statsvetare och andra de senaste åren, har blivit allt mer angelägna. Bland dessa finns idén om att känslor och personliga åsikter börjar spela en mer avgörande roll i politiken – eller i alla fall den offentliga opinionen – än objektiva och vetenskapliga fakta. Fenomenet brukar kallas ”postfaktisk politik.”

Trots att vår kunskap om det nya viruset ökar varje dag är det slående hur begränsad kunskapen fortfarande är. Denna osäkerhet återspeglas i olika länders olika strategier för att bekämpa virusets spridning. Medan exempelvis Sverige har satsat på att uppnå flockimmunitet så fort som möjligt, har Tyskland och Island försökt att fördröja smittspridningen (och således platta ut kurvan) genom bland annat social distansering för att undvika en överbelastning av vårdsystemet. Andra länder har som bekant ändrat kurs under krisens gång, till exempel Nederländerna, Storbritannien och inte minst USA.

Den vetenskapliga osäkerheten kring spridningen av covid-19 ger upphov till en bördig grogrund för postfaktisk politik. Med tanke på våra fortfarande något begränsade kunskaper om Coronavirusets ursprung, utveckling och möjliga ekonomiska, sociala och samhälleliga konsekvenser förefaller det vara mycket lätt att sprida felaktig information – eller rentav desinformation – om den. Detta gäller inte minst med tanke på den roll som sociala och andra digitala medier numera spelar som förmedlare av information i våra samhällen. På så sätt är den pågående krisen – och ryska och kinesiska försök att underminera Europeiska unionen – en viktig påminnelse om behovet av att studera hur postfaktisk politik fungerar och vilka följder den har, speciellt i samband med den europeiska integrationsprocessen.

Den sortens frågor står i fokus för ett nytt europeiskt forskarnätverk (ett så kallat Jean Monnet-nätverk, med deltagare från universitet på Island såväl som i Danmark, Norge, Finland, Storbritannien och Kanada) som undersöker på vilket sätt och i vilken utsträckning fenomenet postfaktisk politik underminerar det europeiska projektet genom spridningen av felaktig information och desinformation.

Men vad menar vi egentligen med begreppet postfaktisk politik? Postfaktisk politik är den svenska översättningen av begreppet ”post-truth politics”, vilket i sin tur har blivit ett slags buzzword åtminstone sedan Brexit-folkomröstningen i Storbritannien och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016. Samma år utsågs begreppet till årets ord i Oxford English Dictionary, där adjektivet “post-truth” definieras som “relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief.” 

Donald Trump har blivit någon slags symbolfigur för postfaktisk politik i den bemärkelsen att ytterst få politiska ledare verkar bry sig så lite som Trump om huruvida det de säger motsvarar sanningen – eller om det åtminstone stämmer överens med det de sagt dagarna innan. Utvecklingen av Trumps uttalanden om covid-19 de senaste veckorna är ett lysande exempel. Vad som förbryllar ännu mer är dock att hans anhängare verkar bry sig ännu mindre om det – allt som strider mot deras personliga världsbild eller åsikter verkar kunna avfärdas genom att kalla det för ”fake news.”

Inom ramen för detta inlägg går det förvisso inte att diskutera frågan om vad sanning är, om det överhuvudtaget finns några som helst objektiva sanningar, eller om det någonsin har funnits en period av ”faktisk” politik som föregått det nuvarande fenomenet postfaktisk politik. Men trots detta kan man lyfta fram att poängen med fenomenet postfaktisk politik är just att begreppet kännetecknar en fundamental omsvängning i vår politiska kultur: att det inte spelar någon (tillräckligt stor) roll längre i vilken utsträckning våra politiska ledare – eller deras populistiska utmanare – talar sanning, speciellt inte när vi talar om mycket enkla, oomstridda och i den bemärkelsen objektiva sanningar. Den politiska teoretikern Saul Newman sammanfattar detta på ett mycket intressant sätt när han skriver ”no one bothers to even pay lip service to the truth” och att sanningen helt enkelt ignoreras fullständigt i den postfaktiska diskursen.

Det är uppenbart att nätet – och speciellt digitala och sociala medier – har spelat en avgörande roll i denna utveckling. De har inte alls visat sig (bara) vara den slags demokratiserade kraft som många trodde på i början av 2000-talet. Istället har digitala och speciellt sociala medier utnyttjats inte minst i manipulativa syften. 

I och med att digitala och sociala medier har använts som verktyg för att avsiktligt sprida desinformation i våra samhällen bidrar de till att underminera en av grundpelarna i en fungerande demokrati, nämligen det offentliga samtalet. Kravet på att mena det man säger och att åtminstone tro att det man säger är sant – det är inte bara teoretiska kriterier, utan implicita förutsättningar för att överhuvudtaget kunna kommunicera med varandra på ett meningsfullt sätt. Men postfaktisk politik kännetecknas i grunden också av ett förakt för den demokratiska diskursen, som är väldigt tydligt hos många (höger)populistiska aktörer och deras anhängare.

Detta problem var påfallande såväl i det amerikanska presidentvalet år 2016 som i Europaparlamentsvalet 2019. Men det är ännu mer påfallande i samband med den vetenskapliga osäkerhet som kretsar kring den pågående pandemin. Rapporten från den europeiska utrikestjänsten understryker detta problem och talar om hur statliga aktörer och aktörer med statligt stöd försöker utnyttja den pågående krisen för att främja sina geopolitiska intressen. Från Rysslands sida är det främst Russia Today och Sputnik som försöker utmana EU:s trovärdighet genom att sprida felaktig information och desinformation, som exempelvis att EU håller på att falla ihop till följd av dess oförmåga att hantera krisen. 

Den här typen av framställning är givetvis en central aspekt i fenomenet postfaktisk politik – men samtidigt är detta i sig är inget som är kvalitativt nytt eller skiljer sig på något grundläggande sätt från det som tidigare har kallats för spinframing, eller helt enkelt propaganda. Å andra sidan visar den europeiska utrikestjänstens rapport också att exempelvis berättelsen om att EU håller på att falla ihop verkar vara mycket populär och delas av många användare i sociala medier. 

Detta pekar på det som kanske är det större problemet med postfaktisk politik: inte existensen av felaktig information och desinformation i sig, eller det faktum att utländska aktörer sprider sådan manipulativ information, utan snarare att medborgare i våra samhällen tror på denna information och okritiskt sprider den vidare. Facebook och Google har på den senaste tiden – speciellt i samband med Coronakrisen – varit mycket aktiva i att försöka bekämpa spridningen av felaktig information, men den kampen har visat sig vara mycket problematisk, eftersom flödet av felaktiga upplysningar till stor del kommer från privata användare. 

Denna iakttagelse är kanske den som kännetecknar postfaktisk politik mest. Vi upplever, som den lundensiske medievetaren Peter Dahlgren har formulerat det, en slags epistemisk kris i den offentliga sfären, där folk saknar förtroende för de etablerade medierna i så stor utsträckning att de snarare förlitar sig på information som förmedlas av högst tvivelaktiga medier. I detta avseende är det mycket möjligt att covid-19 inte är något undantag, utan snarare en illustration av det som ligger framför oss – inte bara i samband med den europeiska integrationsprocessen utan för demokratin i sig.

Co Authors :