EU-kommissionen samråder för närvarande med arbetsmarknadens parter i hela EU om ett förslag till minimilön. Avsikten sägs inte vara att besluta om en viss minimilön för hela EU, och inte heller att inrätta en enhetlig metod för att lägga fast minimilöner i medlemsländerna. Rättvisa löner ska till exempel kunna förhandlas fram i kollektivavtal. Debatten om en europeisk minimilön har i Sverige dominerats av en oro för att EU undergräver den svenska arbetsmarknadsmodellen. Oron tycks dock vara obefogad då EU:s kompetens att reglera lön är högst begränsad. Det är istället viktigt att lyfta blicken och se frågan i ett bredare alleuropeiskt perspektiv. 

Corona-pandemin är ett globalt hälsoproblem, men leder också till en ekonomisk kris av sällan skådat slag. Tillgänglig statistik visar att de ekonomiska konsekvenserna är värre än 2008 års finanskris och jämförelser görs med 1930-talets depression. I kölvattnet på finanskrisen vidtogs ekonomiska åtstramningsåtgärder inom EU som var så plågsamma för vissa medlemsländer att de ledde till opinionsvägningar som riskerade att stjälpa hela EU-samarbetet. Åtstramningsåtgärderna var säkerligen både rationella och nödvändiga i ett ekonomiskt perspektiv, men de upplevdes som socialt blinda.

Den sociala pelaren, som lanserades i Göteborg i november 2017, kan ses som ett svar på denna kritik. Sociala pelaren består av 20 principer och rättigheter som ska bidra till rättvisa och välfungerande arbetsmarknader i EU. I den sjätte principen tas ”Lön” upp:

Denna princip har nu kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gjort till programförklaring för den nya EU-kommissionen. I sin agenda för Europa skrev hon att: ”Värdigheten på arbetsplatsen är okränkbar. Inom de första 100 dagarna av min mandatperiod kommer jag att föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön.”

Von der Leyens utspel har emellertid vållat kraftigt negativa reaktioner i Sverige. Karl-Petter Thorwaldsson (LO), Martin Linder (PTK), och Mattias Dahl (Svenskt näringsliv) skrev till exempel på DN Debatt i november förra året att kommissionens ambition att införa ett rättsligt instrument om minimilön innebär att den svenska kollektivavtalsmodellen står inför ett allvarligt hot och att det nu är avgörande att regeringen agerar tidigt och tydligt mot förslag som kan påverka lönebildningen i Sverige.

Detta hindrade dock inte kommissionen att i januari 2020 presentera ett första förslag om minimilön. Men vad är det egentligen kommissionen vill åstadkomma? Och vad menas med ett ”rättsligt instrument”. 

I ett historiskt perspektiv kan ett förslag om minimilön inom EU ses som banbrytande. Den inre marknaden, som ursprungligen kallades den gemensamma marknaden, skapades under en tid då handel med framför allt industrivaror var i fokus.

Dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) tog bort tullar och andra handelsrelaterade avgifter inom EU, men det räckte inte för att få till stånd den fria rörlighet för produkter som man eftersträvade. För detta krävdes också tillit mellan länder genom att de ömsesidigt erkände varandras produktlagstiftning och i vissa fall, när det fanns för stora skillnader i säkerhetsstandarder med mera, infördes gemensamma (harmoniserade) produktkrav inom hela EU.

Så småningom kom harmoniseringen emellertid att inriktas även på sådant som inte påverkade produkterna som sådana, utan mer allmänna villkor kring deras tillverkning såsom den yttre miljön, arbetsmiljön och arbetsrättsliga villkor. Produktionsvillkor påverkar konkurrensförhållanden på marknaden och att hålla nere produktionskostnaden genom att bortse från tillverkningsprocessens negativa påverkan på den yttre miljön eller arbetstagarnas villkor skulle därför inte vara tillåtet.

Detta ledde till att nya rättsgrunder infördes i EU:s fördrag såsom miljö-, arbetsmarknads- och socialpolitik. Eftersom det inte handlade om att främja rörligheten av produkter och tjänster, utan miljömässiga och sociala förhållanden i varje land, räckte det med att EU gavs möjlighet att besluta om en miniminivå. Ambitiösa länder kan alltså införa mer långtgående krav. 

Just lönerna ansågs dock länge vara ett heligt konkurrensmedel. Låglöneländer, där företagen i regel saknar de mest kostnadseffektiva tillverkningsprocesserna, skulle kunna konkurrera med hjälp av lägre lönekostnader. Genom marknadsintegrationen antogs att lönen sedan skulle öka i dessa länder och förhållandena på den inre marknaden utjämnas. Per Skedinger från Institutet för Näringslivsforskning (IFN) hävdade nyligen att de nya medlemsländerna, i enlighet med denna logik, kan komma i kapp de gamla redan år 2028. 

Löner som konkurrensmedel har dock blivit omdiskuterat under framför allt 2000-talet. I samband med EU:s stora östutvidgning började frågan om laglig lönekonkurrens istället kallas ”social dumpning.” I ett EU-perspektiv är dumpning ingen adekvat term. Det man normalt menar med dumpning syftar på import av lågprisvaror från tredje land som riskerar att slå ut tillverkningsindustrin i EU. Inom EU förekommer däremot inte dumpning, eftersom produktionsvillkoren förutsetts vara tillräckligt likartade och gemensamma konkurrensregler gäller. 

Förslaget om minimilön syftar emellertid till att i viss utsträckning utjämna förutsättningarna för lönekonkurrens inom EU. Det är det som är banbrytande. Förslaget borde därför glädja höglöneländer, som Sverige, som försöker skydda sin arbetsmarknad från utländsk låglönekonkurrens.

Så vad är då problemet? I det svenska perspektivet tycks oron vara att det blir en tämligen ingripande EU-reglering som minskar förhandlingsutrymmet för parterna på den svenska arbetsmarknaden. Det tycks också finnas en bristande tillit hos framför allt svenska arbetstagarorganisationer, efter EU-domstolens avgörande i det så kallade Lavalmålet, där ett rättslig instrument (direktivet om utstationering av arbetstagare) visade sig ha mer långgående effekter på den svenska arbetsmarknadsmodellen än man räknat med. 

Att förslaget om minimilön blir en ingripande EU-reglering är dock mycket osannolikt. Kommissionen har inte velat föreslå att det ska bli fråga om en bindande rättsakt (direktiv eller förordning), eftersom EU saknar kompetens att reglera löneförhållanden i medlemsländerna (artikel 153.5 FEUF). Det bör därför på sin höjd blir fråga om en rättsligt oförbindande rekommendation, vilken man också kan kalla ”rättsligt instrument”. 

Skillnaden mot frågan om utstationering av arbetstagare, som var aktuell i Lavalmålet, är också värd att betona. Här var det rättsliga sammanhanget ett annat då det grundläggande syftet var att främja den fria rörligheten för tjänster över gränserna och därmed även främja lönekonkurrens. Nu handlar det istället om att säkerställa sociala rättigheter för alla arbetstagare och härigenom dämpa möjligheten till låglönekonkurrens. EU-domstolen har dessutom slagit fast att införandet av en bindande minimilön inom EU (eller snarare bindande kriterier för en sådan) skulle innebära att EU direkt blandar sig i fastställandet av löner inom EU, vilket inte är möjligt enligt fördraget (C-268/06, Impact, punkt 124).

Min bedömning är därför att kommissionens initiativ är tämligen ofarligt för svensk arbetsmarknad. Kommissionen framhåller dessutom att uppdraget att säkerställa anständiga löner för alla arbetstagare med fördel kan anförtros arbetsmarknadens parter. Den svenska ordningen skulle därför påverkas marginellt. 

Möjligen behöver vi i Sverige diskutera vilket skydd som gäller för arbetstagare hos oorganiserade arbetsgivare (enligt kommissionen ca 10 % i Sverige). Detta är dock en fråga som rimligen bör diskuteras under alla förhållande. Det viktigaste för svenskt vidkommande är som Annika Ström Melin uttryckte i Dagens Nyheter tidigare i år: ”Sverige måste förstå varför andra vill ha minimilöner i EU.”

I en replik på den ovan nämnda debattartikeln från LO, PTK och Svenskt näringsliv, skrev Luca Visentini, generalsekreterare för den Europeiska fackliga samorganisationen (EFS):

”Vi kan inte missa den här möjligheten. Och vi kan inte ignorera det faktum att arbetstagare i många EU-länder inte tjänar en anständig lön, att en hög löneskillnad mellan och inom länder leder till enorm lönedumpning och kunskapsflykt. Vi kan inte ignorera det faktum att kollektivavtalens täckningsgrad är mycket låg, i vissa fall obefintlig, i en stor majoritet av medlemsländerna. Orättvis konkurrens om arbetskraftskostnader hotar väl fungerande kollektivavtalssystem som det svenska.”

Denna fråga blir inte mindre aktuell när Corona-pandemin till slut är över och de ekonomiska hjulen ska börja snurra igen. Det är viktigt att då lyfta blicken och se frågan i ett bredare alleuropeiskt perspektiv.