När rymden kom ner till Europa

Rymdraket, Space X, i rymden (bild). Bild: Pexels

Tänk dig att ett företags rymddammsugare åker runt och samlar in skrot i rymden och råkar suga upp någon annans viktiga satellit. Vad gäller rättsligt? Behovet av trafikregler i rymden ökar och rymdrätten utvecklas nu i allt snabbare takt. Det behövs regler som går längre än de principer som dagens rymdfördrag innehåller och EU är en relativt ny aktör på banan. Rymdrätten är dessutom ett område där globala lösningar behövs. Men vi är tyvärr långt ifrån nya internationella överenskommelser och under tiden borde EU inte vänta utan ta nya steg.

Rymdrätten är inte ny utan föddes på 1950-talet, närmare bestämt med uppskjutningen av Sputnik 1 den 4 oktober 1957. Trots detta fick jag, när jag år 1999 försvarade min doktorsavhandling om rymdrätt, ofta frågan om sådan juridik ens finns!

Den finns: Direkt efter den första satelliten Sputnik började jurister diskutera och stater förhandla om regleringen av ett område som tidigare nästan ingen seriöst hade diskuterat i juridiska termer. Rymdreglering verkade helt enkelt för exotiskt.

En del frågor var också alltför besvärliga. Till exempel har frågan om var rymden börjar diskuterats sedan år 1957 utan att hittills besvaras.

Rymdrätten växer fram

De första FN-resolutionerna kom nästan direkt efter Sputnik och under ungefär ett decennium, från mitten av 1960-talet, antogs ett antal bindande konventioner. Rymdfördraget från 1967 har mer än 100 parter och delar av innehållet anses vara sedvanerätt, d v s bindande för alla stater inklusive de som inte anslutit sig.

Rymdfördraget stipulerar att alla stater och deras privata subjekt, för vilka staten ansvarar, kan utnyttja rymden men ingen får tillägna sig den. Var gränsen går mellan begreppen är inte klart och med potentiellt faktiskt utnyttjande av resurser har frågan lyfts från en fascinerande teoretisk fråga till en praktisk sådan.

Rymdrätten har sedan tillkomsten också varit av särskilt intresse i folkrätten, eftersom den visar hur regler kan skapas och tillämpas inom ett helt internationellt område. Men rymdens juridiska regler ansågs vara speciella och knappast något som ”vanliga” jurister borde känna till. 

Även om ambitionen var att rymdfördragen, liksom de flesta internationella avtal, skulle implementeras och mer specifika regler antas genom nationell rätt så var det dessutom bara ett fåtal stater som antog rymdlagar. I de länder som gjorde det (t ex Sverige 1982) var lagarna ofta inte mer än ett konstaterande att licens behövs för rymdverksamhet. 

Behov av ny lagstiftning

Läget har förändrats avsevärt under de senaste 10-15 åren på grund av flera sammanlänkade trender som väcker nya juridiska frågor. 

För det första har tekniken utvecklats. Detta möjliggör mindre och billigare satelliter som kan användas i allt fler sammanhang. Resultatet blir fler och fler föremål i rymden, vilket ökar risken för kollisioner och leder till mer rymdskrot. Med fler objekt ökar behovet av trafikregler i rymden. 

Aktörerna har också förändrats. Teknikutvecklingen drivs inte längre av staters stora vetenskapsprojekt utan ofta genom privata företags affärsverksamhet. Om man lyckas utveckla tekniken för att samla in rymdskrot, till exempel med jättelika ”dammsugare”, vad gäller juridiskt ifall någon ”dammsuger iväg” någon annans satellit? 

När rymden kommer ner på jorden behövs regler som går längre än de principer som dagens rymdfördrag innehåller. Om regler och lagar om miljön på jorden är relativt nya, eftersom man tidigare inte förstod hur viktigt det är att kunna agera juridiskt mot miljöförstöring, så ser man ännu tydligare exempel på ett sådant resonemang vad gäller rymden. Hittills har många tänkt: Den är ju så stor och långt borta så där behövs inga detaljerade regler om skräp och sopor.

Europa och andra börjar vakna

Den förändrade situationen har lett till att ett tiotal europeiska stater (och flera andra) under de senaste årtiondena antagit rymdlagstiftning för att påbörja skapandet av ett regelverk för företagsamhet, bl a genom specifika regler om ansvar, krav på ansvarsförsäkring för rymdaktörer, och regler om hur rymdskrot kan undvikas. Bland dessa länder finns Danmark (2016) och Finland (2018). Dessutom har både USA och Luxemburg antagit specifika lagar om rymdresurser. 

Även EU har visat ett ökat intresse under de senaste åren. Rymden är sedan Lissabonfördraget (2009) uttryckligen nämnd i fördragstext (artikel 189), dock med påpekandet att detta inte omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar eller författningar. Målsättningen är att: ”Unionen ska utarbeta en europeisk rymdpolitik för att främja vetenskapliga och tekniska framsteg, industriell konkurrenskraft och genomförandet av unionens politik.” I fördraget anges också att ”alla lämpliga kontakter” med den fristående Europeiska rymdorganisationen (European Space Agency, ESA) ska upprättas. 

EU:s utmaningar

EU har förvisso sedan länge varit en viktig rymdaktör, inte minst genom observation av jorden genom Copernicusprogrammet och platsdata via Galileo. EU har också varit en användare av rymden, till exempel genom att kontrollera jordbruksstödet med rymdbaserad fjärranalys. 

Som aktör generellt i rymden är EU dock en nykomling och ställs därför nu inför frågor som unionen inte tidigare hanterat. Och det brådskar. När privata företag som vill investera miljoner knackar på dörren är det svårt att skjuta alltför länge på frågor om vad som gäller praktiskt eller vem som egentligen ansvarar för vad i framtiden.

En av många besvärliga frågor kommer att handla om hur unionens regelverk ska förhålla sig till arbetet inom ESA. ESA har regler om garanterade investeringar i medlemsländerna, som mycket väl kan komma att krocka med unionens konkurrensrätt. Hur detta kommer att påverka företagen är fortfarande en helt öppen fråga. 

Så, ska vi tro att vi snart kommer att se konkreta och detaljerade regler om rymdskrot, rymdresurser och rymdtrafik på EU-nivå? Som jurister alltid svarar: det beror på vad man menar med frågan! 

Ja, reglerna kommer att konkretiseras inte minst genom nationella lagar. EU kommer att ge kött på benen åt sitt hittills mer allmänt hållna rymdprogram. Vi kan nog vänta oss en viss friktion med ESA, speciellt om och när EU:s egen rymdorganisation blir fullt aktiv. 

De globala utmaningarna

Samtalsklimatet för att lösa frågor mellan EU och ESA och/eller medlemsstaterna är emellertid relativt gott. Det kan man däremot knappast säga om det geopolitiska klimatet för överenskommelser om globala regler. 

Rymden är kanske mindre exotisk numera men den är fortfarande långt borta och det är både dyrt och besvärligt att bevaka att regler följs. Därtill känns attityden att rymdrätt inte är särskilt seriöst fortfarande av. När det diskuterades rymdskrot i Grekland för några år sedan visade tabloidmedia bilder på överfulla soptunnor i Aten och skrev att politiker inte tycker att det finns tillräckligt med skräp på jorden. 

I teorin är det naturligtvis bättre om regler för ett område som inte tillhör något land utarbetas internationellt, men om det inte är möjligt kan alternativet inte vara att göra ingenting ifall det handlar om faktiska aktiviteter som redan äger rum. 

Medan lagstiftare diskuterar har Elon Musk skickat upp en gyllene Tesla i rymden. Amerikanska företag agerar alltså redan i rymden med stöd av nationell lag. Denna insikt var en viktig anledning till att Luxemburg antog en lag om resurser, trots att detta är en fråga som ännu diskuteras multilateralt. Europa måste i en sådan situation inte alltid stå längst bak i kön.

Co Authors :