Minimilön i EU är inte ett hot mot den svenska modellen

Demonstration om kollektivavtal (bild) Bild: Mostphotos

Ökat samarbete på det sociala området anses vara en viktig del i återhämtningen efter coronapandemin. Den 7-8 maj enades EU:s stats- och regeringschefer om att stärka den sociala pelarens betydelse för EU-samarbetet och antog den så kallade Portodeklarationen. I Sverige betraktas emellertid denna utveckling ofta med en hög grad av skepsis och närmast som ett hot mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. På bordet ligger nämligen också det kontroversiella förslaget om minimilön i EU. Men förslaget utgör knappast ett hot mot den svenska modellen. Förslaget innebär i stället ett skydd mot utländsk låglönekonkurrens på den svenska marknaden och kräver dessutom en utveckling av kollektivavtalssystem i andra EU-länder. Det som har framställts i svensk debatt som ett hot, är därför snarare att betrakta som en uppmuntran att sprida den svenska modellen till övriga Europa.

I det senaste numret av Viewpoint Europe, Förslaget om minimilön i EU – en europeisk angelägenhet eller en svensk olägenhet? redovisar vi hur förslaget om minimilön förhåller sig till EU:s inre marknad och vilken betydelse det har för EU-samarbetet i stort. Det visar sig att det finns få saker att oroa sig över för de som slår vakt om den svenska modellen.

Den 28 oktober 2020 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till ett EU-direktiv om minimilön. Förslaget har mött ett kraftigt motstånd i Sverige från såväl politiker som arbetsmarknadens parter. De flesta tycks helt överens om att direktivet innebär ett ovälkommet ingrepp i den svenska lönebildningen.

På andra håll i Europa är tongångarna positiva, med uttryckta förhoppningar om ett mer solidariskt Europa som bryr sig om socialt utsatta medborgare. Det finns något paradoxalt i att en upplevd europeisk angelägenhet uppfattas som en olägenhet i Sverige.

Syftet med förslaget är att etablera ett ramverk för att säkerställa att arbetstagare i hela EU har en lön som möjliggör en skälig levnadsstandard. Förslaget grundas på artikel 153.1 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och syftar till att förbättra arbetsvillkor i medlemsländerna.

Direktivet anger inga lönenivåer och är utformat så att de medlemsstater som Sverige, där löner sätts genom kollektivavtal, fortsatt ska kunna tillämpa denna modell. Direktivet består därför av olika kapitel, där det kapitel som innehåller minimikrav i syfte att säkerställa att minimilöner sätts på skäliga nivåer endast riktar sig till medlemsstater som har lagstiftad minimilön.

Vi kan alltså konstatera att reglerna om skäliga nivåer för minimilöner inte är riktade mot Sverige, eftersom löner i Sverige sätts i kollektivavtal. Förslaget påverkar därmed inte den svenska modellen.

Förslaget innehåller däremot målsättningar som alla medlemsstater ska sträva efter för att främja och utveckla kollektivavtalssystem. Detta ska bland annat ske genom att medlemsstater där täckningsgraden för kollektivavtal ligger under 70 procent ska upprätta handlingsplaner för att stärka arbetsmarknadsparternas kapacitet och upprätta ramverk som möjliggör kollektiva förhandlingar. Det föreslagna direktivet kräver även att medlemsstaterna ska säkerställa att arbetstagare kan åtnjuta det skydd som minimilöner ger, bland annat genom krav på tillgänglig information om minimilöner.

I direktivet märks alltså tydliga ambitioner att stärka kollektivavtalssystem inom EU samt säkerställa att resultaten från nationella kollektivavtalssystem i fråga om minimilöner blir mer allmänt tillgängliga.

Ambitionen att i viss mån utjämna förutsättningarna för lönekonkurrens inom EU borde enligt vår mening glädja höglöneländer, som Sverige, som försöker skydda sin arbetsmarknad från utländsk låglönekonkurrens. Det föreslagna direktivet kan nämligen ses som ett komplement och korrektiv till Utstationeringsdirektivet, som ändrades 2018.

Dessutom är reglerna vagt formulerade och för svensk del skulle de främst få indirekta effekter. Höjda minimilöner i låglöneländer kan i sin tur medföra minskad låglönekonkurrens på den svenska arbetsmarknaden, inte minst eftersom direktivet också ställer krav på att minimilönerna ska respekteras i samband med offentliga upphandlingar.

Med andra ord grundas direktivet på en önskan om att sprida den nordiska kollektivavtalsmodellen för lönebildning. Detta borde ses som en ny och ur svensk synvinkel välkommen riktning i EU-samarbetet.

Det tydligaste orosmolnet för den svenska modellen tycks snarare vara kraven på transparens och allmän tillgänglighet för kollektivavtal, vilket medför nya krav för de svenska parterna att offentliggöra sina avtal.

Möjligen är det detta krav som för tankarna till EU-domstolens dom i Lavalmålet, vilket ofta förekommer i debatten. I Lavaldomen påpekade EU-domstolen att om ett utländskt företag som tillhandahåller tjänster i Sverige ska vara bundet av svenska lönevillkor, till exempel efter att ha vunnit en upphandling, måste företaget på förhand känna till villkoren. Det är mycket svårt för ett sådant företag att lägga ett anbud i en upphandling om lönekostnaderna inte kan beräknas i förväg.

Men, Lavaldomen berör utstationering och främjar därmed i grunden gränsöverskridande tjänster och konkurrens mellan företag. Förslaget om minimilön är istället socialpolitiskt motiverat och har därmed det renodlade syftet att skydda arbetstagare och hindra skadlig låglönekonkurrens (social dumpning).

Att krav ställs på information om vilka arbetsvillkor som gäller får anses helt rimligt på en marknad som består av 27 sammanflätade nationella marknader. Som framgått är det redan ett minimikrav att företag i hela EU kan få kännedom om lönevillkor i enskilda EU-länder, eftersom de är skyldiga att respektera dem i utstationeringssituationer.

Det borde inte vara alltför komplicerat att säkerställa en mer generell insyn i vilka minimivillkor som uppställs i kollektivavtal vad gäller lön. Den olägenhet detta innebär för svenska förhållanden måste vägas mot det socialpolitiskt angelägna i att förslaget genomförs i resten av EU, vilket som sagt också dämpar social dumping mot den svenska arbetsmarknaden.

För den fortsatta debatten och i de pågående förhandlingarna om direktivet är det därför viktigt att relevanta aktörer i Sverige lyfter blicken och ser frågan om europeisk minimilön i ett alleuropeiskt perspektiv (en europeisk angelägenhet).

En enögd vetostrategi utifrån rent nationella utgångspunkter (en svensk olägenhet) är inte ett förtroendeskapande tillvägagångssätt från ett medlemsland som i andra sammanhang värnar om ett mer socialt Europa. Ett sådant hårdnackat motstånd skymmer också den centrala frågan om regleringskonkurrens och låglönedumpning inom EU. Beroende på vad de pågående förhandlingarna om direktivet resulterar i kan det mycket väl finnas skäl att återkomma till dessa frågor.

Co Authors :