Globalt inflytande kräver mer kompromissvilja

Helikopter (bild) Bild: Unsplash

USA:s reträtt ur Afghanistan har fått vissa EU-ledare att gnälla över svek, men borde mer än någonsin leda till en ökad självrannsakan. Om EU:s medlemsländer faktiskt vill kunna upprätthålla en flygförbudszon över Libyen, stoppa kränkningar av territoriella gränser i Östeuropa eller säkerställa att mänskliga rättigheter ska upprätthålls i Afghanistan, då behöver de också säkerställa att de har förmåga att genomföra detta. För att möjliggöra denna förmåga krävs även en allt större kompromissvilja. USA kommer inte att dansa efter EU:s pipa bara för att Biden är president och att endast klaga på USA är inte bara snålt utan även potentiellt kontraproduktivt. 

USA:s reträtt från Afghanistan och talibanernas snabba maktövertagande har lett till starka reaktioner från EU och dess medlemsländer. De offentliga uttalandena har till största del handlat om att USA genom sitt val att lämna Afghanistan har svikit den afghanska befolkningen, Nato, EU samt ”västerländska värderingar och västs trovärdighet”. Angela Merkels efterträdare som partiledare för CDU, Armin Laschet, har även beskrivit situationen som ”det största Nato-debaclet sedan alliansen grundades”. Dessa reaktioner är inte endast bevis för en växande politisk klyfta mellan Bidenadministrationen och EU:s medlemsländer om vilken roll USA bör spela i Europas närområde. De visar även hur svårt det är för EU:s medlemsländer att erkänna sitt ansvar för att lösa sina egna problem. 

Utöver dessa offentliga reaktioner har en stor del av diskussionen om USA:s reträtt handlat om på vilket ”sätt” USA valde att genomföra den. Vissa säkerhetspolitiska expertkommentatorer har menat att de stödjer själva idén att USA lämnar Afghanistan men att det helt enkelt bör ha skett på ett ”bättre sätt”. Man kan dock undra hur många fler år av krigsföring som skulle krävas innan USA skulle kunna lämna landet utan att talibanerna skulle komma till makten.

Bild: TrevorJTweets

Med det sagt är reträtten från Afghanistan trots allt ett svek. Till skillnad från vad ledare för EU:s medlemsländer verkar tro är dock reträtten inget svek mot varken EU eller Nato, utan uteslutande ett svek mot den afghanska befolkningen. Både EU och USA har rätt att välja var de vill spendera sina ekonomiska och militära resurser. Om EU:s medlemsländer tycker att det är värt de ekonomiska resurser som krävs för att påbörja en ny internationell insats i Afghanistan för att få bort talibanerna, då är det fritt fram att göra det. 

Vissa röster har höjts för att EU ska ta fram de resurser som krävs för att kunna genomföra en sådan operation utan stöd av USA. EU:s utrikeschef Josep Borell har meddelat att han kommer att verka för att EU ska ha tillgång till en expeditionsstyrka på 50.000 man, just för att kunna lösa kriser som den som just nu utspelar sig i Afghanistan. Borell menar att en sådan styrka skulle ge EU strategisk autonomi. Detta är ett begrepp som blivit allt mer populärt inom EU under de senaste åren, troligtvis just på grund av att det kan betyda allt från frihet, självständighet och oberoende. Med andra ord kan det användas för att verka för de intressen som hänger ihop med en specifik tolkning av begreppet, exempelvis att EU bör distansera sig politiskt från USA eller att EU bör ha kapacitet att genomföra militära operationer. 

Problemet med Borells framtidsvision är att militär kapacitet utan en vilja att använda densamma är i praktiken helt värdelös. Som Björn Fägersten påpekar har idén om att ha en snabbt tillgänglig EU-styrka funnits i årtionden och har bland annat lett till utvecklingen av de så kallade ”EU battlegroups,” stående snabbinsatsstyrkor som utgörs av minst 1500 soldater. Det faktum att dessa styrkor har funnits sedan år 2005 men aldrig använts i en konflikt reflekterar hur EU:s nuvarande militära kapacitet vida överträffar den gemensamma viljan att utnyttja den. 

Det finns många skäl till varför så är fallet. Den främsta förklaringen är troligtvis att EU:s medlemsländer har vitt skilda hotuppfattningar och strategiska kulturer. Vissa medlemsländer (exempelvis länderna i Baltikum) ser Ryssland som det främsta hotet och andra (exempelvis Frankrike) ser terrorism och irreguljär migration från norra Afrika som de hot som först och främst måste bekämpas. Detta har lett till att medlemsländerna generellt sett är skeptiska till att bekosta militära insatser i konfliktområden som de inte uppfattar som väsentliga för sin nationella säkerhet. Det faktum att användningen av de existerande snabbinsatsstyrkorna nästintill uteslutande bekostas av landet eller länderna som ansvarar för dem har även varit en tydlig bromskloss i att utnyttja den kapacitet som redan finns.

Med andra ord är det tydligt att det som krävs för att EU ska bli en strategiskt autonom aktör, med kapacitet att agera i konflikter såsom Afghanistan, är en gemensam vilja hos medlemsländerna att kompromissa med sina nationella intressen. En sådan kompromissvilja skulle möjliggöra att de militära förmågor som redan finns på plats skulle kunna utnyttjas i en allt större utsträckning jämfört med idag. 

För att kompromissviljan ska bli verklighet krävs dock att samtliga medlemsländer förstår att de har större kapacitet att skydda sig själva samt upprätthålla sina intressen utomlands om EU:s gemensamma förmågor faktiskt används. EU:s medlemsländer måste även förstå att det faktum att ”America is back”, som president Biden deklarerade inför Europeiska rådet i mars, inte betyder samma sak som att USA kommer dansa efter EU:s pipa. USA kommer exempelvis inte att bromsa sin ”pivot to Asia” (tanken om att USA bör omdirigera sina diplomatiska och militära resurser från Mellanöstern till Asien) eller sluta kräva att Europa bör bidra med en större andel av Natos totala militära utgifter bara för att Trump har lämnat Vita huset. 

Det faktum att Kina under de kommande årtiondena med all sannolikhet kommer att fortsätta utmana den rådande världsordningen lär kräva merparten av USA:s säkerhetspolitiska fokus. Den amerikanska aptiten att genomföra militära insatser i Europas närområde kommer alltså troligtvis minska framöver. Ett talande exempel för denna koppling rapporterades av New York Times från Nato-toppmötet i juni:

“During NATO’s summit meeting in June, which Mr. Biden attended, the president of the Czech Republic, Milos Zeman, called the decision to pull troops out of Afghanistan “a betrayal,” an official in the room later said. Jens Stoltenberg, the NATO secretary-general, thanked him and moved on to the preferred American theme of challenging China.” 

I grunden är frågan om EU:s strategiska autonomi rätt enkel. Om EU:s medlemsländer faktiskt vill kunna upprätthålla en flygförbudszon över Libyen, stoppa kränkningar av territoriella gränser i Östeuropa eller säkerställa att mänskliga rättigheter ska upprätthålls i Afghanistan, då är det upp till dem själva att säkerställa att de har kapaciteten att genomföra detta – och den gemensamma viljan att använda den kapaciteten. Med tanke på att Storbritannien i stor utsträckning delar EU:s säkerhetspolitiska intressen vore det även logiskt att samordna den kapaciteten med britterna, även om Bryssel hittills endast fått kalla handen från regeringen Johnson

Oavsett om EU-länderna lyckas med detta eller inte är det hög tid för dem att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Att endast klaga på att USA inte gör jobbet åt dem är inte bara snålt, det är även potentiellt kontraproduktivt. Det är inte särskilt troligt att dessa klagomål kommer att öka USA:s vilja att agera i Europas närområde. Man kan snarare tänka sig en motsatt reaktion – att Bidenadministrationen stärks i sin övertygelse att Europa bör hantera sina egna problem. Med det sagt är det svårt att se att en sådan utveckling skulle leda till en förändrad vilja hos EU:s medlemsländer. Om inte fyra år med Trump ledde till någon drastisk förändring, varför skulle fyra (eller åtta) år med Biden göra det?


Co Authors :