Leder det nya blåkortet till ett mer attraktivt EU?

Tecknad bild av EU:s blåkort (bild). Bild: http://www.consilium.europa.eu/

I september i år, efter fem års långa och svåra förhandlingar, fattade rådet och Europaparlamentet beslut om att införa en ny version av det så kallade ”blåkortet” inom EU. Ambitionen likar den som ligger bakom det mer välkända green card i USA. I det nya direktivet konstateras att Europa måste kunna konkurrera i den internationella dragkampen om talanger och därför maximera möjligheterna till laglig migration. Nu ligger bollen i medlemsstaternas händer, eftersom det är upp till dem att se till att direktivet får önskad effekt.

Det nya blåkortet är inte det första försöket som unionen gör för att reglera inresor och vistelser för högkvalificerade arbetstagare från länder utanför EU. Redan år 2009 antogs ett blåkortsdirektiv, men resultatet uppfattades som ett misslyckande. Förhoppningen, att attrahera talanger i den globala kapplöpningen om högkvalificerade migranter, infriades inte. Bland annat visade sig kraven vara alltför restriktiva och dessutom blev det komplicerat eftersom medlemsländerna också behöll möjligheten att parallellt ha kvar egna nationella system för högkvalificerade migranter. 

Del av en lapptäcksstrategi

Ursprungligen hade EU-kommissionen hoppats på att få till ett brett allmänt ramdirektiv, men det gick inte att skapa någon enighet om det. Blåkortsdirektivet är därför en av flera EU-lagar som tillsammans reglerar arbetskraftsinvandring för olika kategorier av migrerande arbetstagare: högutbildade, säsongsarbetare och bolagsförflyttade personer. Det finns dessutom ett direktiv som säkerställer att det finns ett enda gemensamt ansöknings- och procedurförfarande för arbetstagare som har fått arbetstillstånd enligt nationell lagstiftning. 

Dessa lagar har karaktäriserats som del i en framväxande ”lapptäcksstrategi” för laglig migration, som också består av redan antagna direktiv om familjeåterföreningvaraktigt bosattaforskare och studenter. Som ett resultat av åtagandena i EU:s nya migrations- och asylpakt finns det just nu också förslag om ändringar i direktiven om varaktigt bosatta och ett enda ansökningsförfarande. 

Vad kommer att förändras?

Delar av EU-kommissionens föreslagna ändringar i blåkortsdirektivet fick förvisso överges under förhandlingarna, men den slutgiltiga texten förbättrar ändå villkoren för inresa och vistelse för den som innehar ett blåkort. Till exempel har kravet på minsta kontraktslängd reducerats från tolv till sex månader. En annan positiv utveckling är att direktivet nu omfattar en bredare kategori av personer, inklusive flyktingar och personer med subsidiärt skydd samt EU-medborgares familjemedlemmar som själva inte är EU-medborgare. Dessutom kommer EU:s medlemsstater inte längre att kunna förbjuda blåkortsansökningar från lagligt bosatta migranter i landet.

Det nya direktivet föreskriver också en harmoniserad giltighet för blåkortet i minst två år, till skillnad från den tidigare och lösare bestämmelsen om en period på ett till fyra år. Migrerande arbetstagare som blir arbetslösa men har haft ett blåkort i två år eller mer kommer att kunna stanna i upp till 6 månader innan uppehållstillståndet kan dras in. EU kommer också att bli mer attraktivt för blåkortssökande som vill ta sina familjemedlemmar med sig, eftersom direktivet har förenklat reglerna för inresa och arbete för makor och makar.

Reglerna för rörlighet (både kortare och längre vistelse) har också förenklats, vilket är en annan förbättring. Blåkortsinnehavare kan nu bedriva affärsverksamhet i andra Schengenländer i 90 av 180 dagar utan tillstånd. När det gäller rörlighet för längre vistelse inom EU kommer innehavare av blåkort nu att kunna flytta till en annan medlemsstat efter tolv i stället för de arton månader som krävdes i 2009 års direktiv och få lättare att ta med sig sina familjemedlemmar. 

Dessutom kommer det att bli lättare att samla ihop den 5-årsperiod som krävs för att få status som varaktigt bosatt i EU. Tid som spenderats som blåkortsinnehavare i olika medlemsstater räknas, men även tid som till exempel forskare, studerande, högkvalificerad arbetstagare enligt nationell lag, eller mottagare av internationellt skydd, kan räknas in.

Kommer direktivet att ge resultat?

Huruvida EU:s nya blåkortsdirektiv kommer att bli mer attraktivt kommer att bero på de enskilda medlemsstaternas vilja eftersom direktivet ger stort nationellt handlingsutrymme. Till exempel sänks den nuvarande lönetröskeln i villkoren för blåkortet. Tidigare krävdes att den sökande skulle ha en bruttoårslön som var 1,5 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen i landet där arbetet skulle utföras. Nu föreskrivs det istället att tröskeln ska ligga mellan 1 och 1,6, vilket skulle kunna öka möjligheterna för till exempel nyutexaminerade akademiker. Men, det ligger i medlemsstaternas händer att sänka eller behålla den nuvarande lönetröskeln, d v s de behöver inte ändra den.

Dessutom, och trots kommissionens tidigare ambitioner, innefattar villkoren för inresa en fortsatt snäv definition av vad som utgör ”högre yrkeskvalifikationer” inom oreglerade yrken. För närvarande kommer bara de som är yrkesverksamma inom informations- och kommunikationstekniksektorn (IKT) att kunna räkna sina tre års motsvarande erfarenhet som högre yrkeskvalifikationer. Dock kan medlemsstaterna tillämpa direktivet även på högutbildade inom andra yrken om de har fem års motsvarande erfarenhet.

Direktivet har alltså avsevärt liberaliserat tillträde till arbetsmarknaden för migrerande arbetstagare, även om kommissionens förslag om fullständig access för innehavare av blåkort inte godtogs i förhandlingarna. Medlemsstaterna kan dock fortfarande använda arbetsmarknadsprov om en innehavare av blåkort vill byta jobb under det första året av sin vistelse.

Kommissionen fick inte gehör för sitt förslag att avskaffa nationella parallella system för högkvalificerade migranter. För att skapa jämbördiga villkor införs istället krav på medlemsstaterna att tillämpa eventuella mer förmånliga regler som finns i de nationella systemen – såsom ansökningsavgifter, tillträde till arbetsmarknaden, likabehandling och familjeåterförening – även för innehavare av blåkort eller personer som ansöker om ett sådant. Likväl har medlemsstaterna fortfarande stora möjligheter att locka högutbildade migranter genom sina nationella system istället för EU:s blåkort. Medlemsstaterna kan också välja att tillåta blåkortsinnehavare att bedriva egenföretagande, som då måste vara underordnat den huvudsakliga anställningen.

Medlemsstaterna (förutom Irland och Danmark som redan 2009 valde att inte omfattas av blåkortsreglerna) har en tidsfrist på två år för att genomföra det reviderade direktivet. Det återstår att se om ambitionen att omvandla det nya direktivet till ett verkligt EU-omfattande verktyg som är attraktivt för ”de bästa och de smartaste” kommer att tas på allvar bland medlemsstaterna. Men det är tydligt att de kommer att behöva hitta sätt att samarbeta och samordna genomförandet av direktivet, särskilt i efterdyningarna av Covid 19-pandemin. 

I ljuset av de utdragna och besvärliga förhandlingarna om det nya blåkortsdirektivet kan man dock oroas av en annan och dystrare utveckling. Det finns risk att medlemsstaterna väljer att avvika så långt de kan från harmonisering på EU-nivå när de ska införliva direktivet i sin nationella lagstiftning. Detta skulle leda till större skillnader i blåkortsstatus i praktiken och mindre rättssäkerhet för migrerande arbetstagare. Resultatet skulle då kunna bli ett mindre attraktivt EU-blåkortssystem på lång sikt.

Co Authors :