I februari 2001 var det stort pådrag i AF-borgen i Lund. Det europeiska språkårets öppningskonferens invigdes och 250 EU-delegater och lika många åhörare samlades för att manifestera vikten av språklig mångfald i Europa. Alla var där, men allt var inte klang och jubel. Konferensen hade rubriken ”Språklig mångfald i Europa – en utmaning” och dagarna före invigningen publicerades en undersökning där bara lite drygt hälften av de tillfrågade européerna uppgav att de behärskar något främmande språk. Ett flerspråkigt Europa tycktes långt borta 2001. Nästan exakt tjugo år senare, i november 2021, ordnades ett seminarium i Lund med titeln ”EU, framtiden och språken – flerspråkighet i politik och praktik.” Det blev ett tillfälle att ställa frågan om vad som har hänt under 20 år. Är vi närmare EU:s mål om individens flerspråkighet? Bilden är inte entydig, men mycket i den samtida diskussionen tyder på att utmaningarna kvarstår.

Det brukar sägas att språken kanske är den tydligaste illustrationen av EU:s devis ”förenade i mångfalden.” Den språkliga mångfalden i Europa är betydande om än inte omfattande i ett globalt perspektiv, men inom EU har den alltsedan den första förordningen från 1958 en stark rättslig grund. Artikel 3.3 i EU-fördraget anger att unionen ”ska respektera rikedomen hos sin kulturella och språkliga mångfald […].” Även talarna av dessa språk skyddas genom EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna som förbjuder all diskriminering på språklig grund (artikel 21). Idag har EU 24 officiella språk och artikel 24 i EU-fördraget reglerar medborgarnas rättighet att kunna vända sig till – och få svar från –  EU:s institutioner på något av dessa.

Målet långt borta

Utanför själva EU-institutionerna syftar EU:s språkpolitik till att främja flerspråkighet i medlemsländerna genom initiativ inom i huvudsak två områden, medborgarnas språkinlärning och skydd av minoritets- och regionalspråk. Målbilden för individens flerspråkighet sattes i samband med EU-toppmötet i Barcelona 2002. Det så kallade Barcelona-målet innebär att alla europeiska medborgare ska kunna kommunicera på två språk utöver modersmålet. Vid toppmötet i Göteborg 2017 preciserade kommissionen att ”senast 2025 ska alla ungdomar i EU efter avslutat gymnasium ha goda kunskaper i två språk utöver modersmålet.”

Det målet ser dock fortsatt ut att vara långt borta. De senaste siffrorna från Eurostat (2016) visar visserligen att andelen EU medborgare som behärskar minst ett främmande språk har ökat jämfört med 2001. I åldersgruppen 25-64 rapporterade  65% att de behärskar ett främmande språk. Siffrorna för Sverige var för övrigt de högsta i EU i åldersgruppen (96%). Men samtidigt säger bara ca 29% av de tillfrågade européerna att de uppfyller det språkpolitiska målet om två eller fler främmande språk, en siffra som var 26% år 2001. I Sverige rapporterade 50% (2016) att de behärskar två eller fler främmande språk vilket är identiskt med 2007.

Sett till hela EU har det alltså skett en ökning vad gäller kunskaper i främmande språk sedan millennieskiftet, men i huvudsak vad gäller ett första främmande språk. Det språket är nästan utan undantag engelska. Utöver den globala utvecklingen har EU:s utvidgningar och ett tidigareläggande av undervisningen i engelska i en del EU länder bidragit till den utvecklingen. Eurodyce (2017) rapporterar att 97,3% av eleverna i motsvarande högstadiet studerar engelska i hela EU. I ungefär hälften av EU länderna kan eleverna idag välja sitt första främmande språk, men i praktiken faller det valet nästan uteslutande på engelska.

Nya former för språkpolitiken

Perioden som inleddes med öppningskonferensen i Lund 2001 innebar delvis nya former för EU:s språkpolitik. Tidigare hade rådet ensamt stått för de flesta av initiativen medan kommissionen sedan dess fått en allt större roll. EU:s språkpolitiska arbete var överhuvudtaget mycket intensivt under 2000-talets första decennium vilket innebar både en större budgetram och en betydande synlighet för språkfrågorna. I Barosso I-kommissionen hade Leonard Orban en särskild portfölj för flerspråkighet (2007-2010). Språkfärdigheter lyftes som en viktig del i Lissabonstrategin med fokus på kunskapsekonomi, europeisk konkurrenskraft och anställningsbarhet.

Sedan 2010-talets början har EU:s språkpolitik succesivt skiftat mot att hantera språk och språkfärdigheter som integrerade delar av olika politikområden som till exempel social inkludering, ekonomisk tillväxt och utbildning. Så långt har den mer integrerade språkpolitiken resulterat i en minskad synlighet för språkfrågorna och antalet program och antalet initiativ som fokuserar särskilt på språk har minskat.

EU pekar även på mobilitet som en viktig del i arbetet med de språkpolitiska målen. Hela 26,2 miljarder euro satsas på Erasmus+ programmet fram till 2027, en kraftig förstärkning jämfört med föregående period. Mobilitetsprogrammet har flera syften men evidensen för positiva effekter för individens flerspråkighet är svag. Forskning på området visar snarare att studenter som åker på Erasmus-vistelser till stor del kommunicerar på och lär sig engelska oavsett värdland, dels därför att utbildningar allt oftare erbjuds på engelska, dels därför att engelska fungerar som lingua franca.

De senaste årens förändringar

I närtid har två större skeenden kunnat inverka på EU:s flerspråkighetspolitik. Den första är brexit som innebar att engelska nu är ett av de mindre modersmålen i EU räknat i antal talare. I EU27 har fler medborgare svenska eller ungerska som modersmål än engelska. Men engelskans roll i EU handlar inte om dess roll som förstaspråk utan som just lingua franca och den rollen har inte förändrats varken inom eller utanför EU:s institutioner. Trots initiativ från olika intressegrupper, bland annat franska, är det få forskare som bedömer att engelskans roll kommer att förändras som en konsekvens av brexit.

Det andra skeendet är migrationen till Europa som över tid medfört att den språkliga mångfalden har ökat, vilket blivit särskilt påtagligt sedan flyktingkrisen 2015. EU:s språkpolitiska arbete har främst främjat de europeiska språken och program som till exempel LIAM syftade till att underlätta den språkliga integrationen för migranter. Först på senare tid har de utomeuropeiska språk som migranterna ofta har med sig lyfts fram som en del av den flerspråkiga repertoaren. Det har bland annat lett till alternativa tolkningar av målet för individens flerspråkighet i de senaste rekommendationerna från rådet (2019).

När strategin ”modersmål + 2” formulerades var det implicita antagandet att modersmålet också var det språk som utgjorde skolans undervisningsspråk. Idag har en växande andel barn i EU utländsk bakgrund (i Sverige ca 25% enligt Skolverket) och för en del av dem är modersmålet inte samma språk som undervisningsspråket i skolan. För dessa elever utgör skolans undervisningsspråk ett mål i sig inom ramen för individens flerspråkighet. Därutöver förväntas eleverna behärska ett europeiskt språk (i praktiken engelska) mycket väl och ett tredje språk med självförtroende, vilket då kan vara modersmålet.

Sammanfattningsvis har de stora dragen i EU:s språkpolitik för flerspråkighet legat fast men implementeringen har ändrats över tid. I praktiken har dock utvecklingen varit densamma. Engelskans ställning stärks succesivt och målen för individens flerspråkighet är ungefär lika långt borta idag som för tjugo år sedan.