I februari kom två domar från EU-domstolen som rättsligt förstärkte unionens grundläggande värden, däribland rättsstatsprincipen. Polen och Ungern fick avslag på sina försök att hävda att idén om att koppla ihop EU-budgeten med respekt för rättsstatens principer gick emot EU-rätten. I de två domarna närmade sig domstolen svar på flera kniviga frågor som skapat problem under lång tid. Besluten kommer därför att få stort inflytande på framtiden för det europeiska projektet och unionens konstitutionella grunder. Men vågar vi fira och kalla detta för en seger för rättsstatsprincipen eller är det bara början på en lång och oförutsägbar resa?
Diskussionen om respekt för EU:s grundläggande och fördragsfästa värden, speciellt rättsstatsprincipen, har fått mycket uppmärksamhet de senaste åren. En av många besvärliga frågor har varit hur unionen skulle hantera länder som Polen och Ungern, som delade synen på unionens grundläggande värden vid anslutningen till EU (de så kallade Köpenhamnskriterierna) men som sedan gradvis började överge denna syn när de väl blev medlemmar.
Unionen har länge haft flera olika verktyg i sin arsenal, som ofta kallas ”EU:s verktygslåda för rättsstatsprincipen.” Den består till exempel av den Europeiska rättsstatsmekanismen, Europeiska planeringsterminen, resultattavlan för rättskipning i EU, ramen för rättsstatsprincipen och förfaranden under artiklar 7 FEU och 258 FEUF. Trots detta insåg man att de inte var tillräckliga för att garantera att rättsstatsprincipen respekteras och införlivas i alla medlemsstater på ett ordentligt sätt.
Mot denna bakgrund föreslog kommissionen år 2018 ett nytt instrument, som skulle kunna skydda rättsstatsprincipen inom EU. Det var en så kallad ’villkorlighetsordning’, som skulle säkra unionens finansiella intressen om medlemsstater brast i sin respekt för rättsstatens principer. Med andra ord ville kommissionen att det skulle gå att stoppa utbetalningar av EU:s medel till medlemsstater som inte fullt ut respekterade rättsstatens principer.
Efter en lång och krånglig process av substantiella ändringar antogs en förordning för skydd av unionsbudgeten i december 2020. Europeiska rådets slutsatser medförde att kommissionen skulle utarbeta och anta riktlinjer för hur förordningen skulle tillämpas. Samtidigt konstaterades att reglerna inte skulle träda i kraft direkt ifall någon medlemsstat skulle väcka talan mot förordningen i EU-domstolen (en så kallad ogiltigförklaringstalan). I så fall skulle riktlinjerna färdigställas först efter domstolens dom. Ungern och Polen valde, som förväntat, att hävda att förordningen var ogiltig och tog ärendet till EU-domstolen.
Den 16 februari 2022 avslog EU-domstolen båda ländernas ogiltigförklaringstalan i sin första historiska videosändning av domar från EU-domstolen. Överlag återspeglade domstolens domar vad som förväntades av det europeiska samfundet. Men, det är värt att poängtera att några aspekter av domarna kommer att få stort inflytande på framtiden för det europeiska projektet och unionens konstitutionella grunder.
För det första bekräftade domstolen inte bara förordningens giltighet, utan förstärkte också statusen av de grundläggande värden som återspeglas i fördraget om Europeiska unionen. Domstolen fastställde deras rättsligt bindande ställning och deras förpliktande karaktär som innebär att rättsstatsprincipen ”inte är bara ett uttalande av policyriktlinjer eller avsikter”, utan också representerar ”värden som konkretiseras i principer som innehåller rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna.”
EU-domstolen betonade också samspelet mellan EU:s identitet och medlemsstaternas nationella identiteter. Den påpekade att medan EU hyser respekt för medlemsstaternas nationella identiteter i enighet med artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU), innehåller artikel 2 grundläggande värden som är ”en integrerad del av Europeiska unionens själva identitet som en gemensam rättsordning.” Därför, påpekade domstolen, kan inte ”uppfyllandet av medlemsstaternas skyldigheter” variera från en medlemsstat till en annan, även om medlemsstaterna har ett visst utrymme när det gäller implementeringen av rättsstatens principer i sina nationella system.
Dessutom lyckades EU-domstolen lösa ”Köpenhamnskriteriernas gåta” som länge har plågat EU:s konstitutionella system. För att bli medlem av unionen måste en kandidatstat respektera de grundläggande värden som avses i artikel 2 FEU. Det finns däremot ingen effektiv mekanism som kan tillförsäkra att medlemsstaterna fortsätter att vara lojala till värdena i artikel 2 FEU efter att de har blivit antagna till unionen. Som vi sett blev lojaliteten kortvarig i både Polens och Ungens fall.
I de två målen erkände nu EU-domstolen tillämpningen av den så kallade principen om ”icke-regression” när det gäller medlemsstaternas överensstämmelse med Köpenhamnskriterierna. Domstolen hade redan banat väg för detta i en tidigare dom och underströk nu att medlemsstaterna måste följa Köpenhamnskriterierna eftersom de har åtagit sig att alltid upprätthålla EU:s grundläggande värden.
Sist, men inte minst, påtalade EU-domstolen att det finns ett starkt samband mellan efterlevnaden av skyldigheterna i artikel 2 FEU och det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Detta är grundläggande för solidaritetsprincipen, som förverkligas genom unionens budget.
Därmed kan de två domarna mana till ett efterlängtat firande av segern för rättsstatsprincipens villkorlighet. Många hoppas att detta ska kunna ”läka” den bristande respekten för rättsstatsprincipen i unionen.
Men det skulle vara kortsiktigt att säga att kampen för rättsstatsprincipen är över inom EU. Även om EU-domstolen bekräftade förordningens giltighet, kan man snarare betrakta det som ett första steg på en lång resa med en lite suddig slutdestination.
För det första är det värt att påpeka att förordningens tillämpningsområde verkar vara extremt snävt. Förordningen skapar en särskild mekanism för att säkerställa ett korrekt ”genomförande av unionsbudgeten, när en medlemsstat gör sig skyldig till åsidosättanden av rättsstatens principer och detta äventyrar en sund förvaltning av unionens medel eller dess ekonomiska intressen”. Det betyder att unionen bara kan agera i de fall där misskötsel av rättsstatens principer skulle vara förknippad med unionsbudgeten.
För det andra kommer kommissionen, för att tillämpa förordningen, inte bara behöva identifiera överträdelser enligt definitionen ovan utan också fastställa att överträdelserna påverkar eller allvarligt riskerar att påverka de finansiella intressena ”på ett tillräckligt direkt sätt.” Sannolikheten är hög att EU-domstolen i framtiden behöver reda ut vad ”ett tillräckligt direkt sätt” innebär.
Man kan alltså förvänta sig att det blir svårt för kommissionen att tillämpa förordningen. Detta skulle i sin tur definitivt påverka förordningens funktionalitet på lång sikt.
Sammanfattningsvis kan man påstå att domstolens domar i dessa två mål representerar en positiv utveckling i rättsstatsprincipens historia, men huruvida framtiden för principen är ljus eller mörk kommer att bero på utvecklingen framöver.