Den ryska invasionen av Ukraina har på ett plågsamt sätt belyst EU-ländernas beroende av rysk naturgas. Det har inte varit lätt att hitta en kompromiss mellan å ena sidan sanktioner och å andra sidan energisäkerhet och ekonomisk stabilitet. Dessutom har EU historiskt subventionerat användningen av rysk gas och andra fossila bränslen och därmed ytterligare fördjupat unionens eget beroende av fossila bränslen. Tillsammans med det tydliga budskapet från COP 26 i Glasgow i november 2021, om hur brådskande det är att agera mot klimatförändringarna, har kriget återigen aktualiserat frågan om varför och hur regeringar fortsätter att subventionera fossila bränslen. Vår genomgång visar att det inte vore några problem att bättre utnyttja EU:s regelverk för statsstöd för att komma åt problemet.

Den senaste rapporten från Internationella valutafonden visar att fossilindustrin får cirka 11 miljoner dollar (US) i subventioner varje minut! Fossila bränslen blir alltså artificiellt billigare med hjälp av skattebetalarnas pengar.

Stödet ges i flera olika former. Till exempel kan det ges genom direktbetalningar, lån, garantier, eller genom särskilda skattebefrielser för fossilindustrin eller konsumenternas användning av fossila bränslen. Sammantaget förvärrar subventionerna inte bara ineffektiviteten i energisystemen. De skapar dessutom negativa konsekvenser för människors hälsa och ökar ytterligare CO2-utsläppen från fossila bränslen vilket är dåligt för klimatet.

Det är därför inte förvånande att stater runt om i världen i princip är överens om att subventionerna bör minska. Men, medan EU och dess medlemsstater flera gånger har kommit överens om att reducera stödet till fossila bränslen så är verkligheten en annan. Enorma summor av skattemedel spenderas fortfarande på dessa subventioner inom unionen. Overseas Development Institute (ODI) och Climate Action Network (CAN) Europe uppskattade att EU-länderna spenderade 112 miljarder euro om året på subventioner av fossila bränslen under perioden 2014-2016.

Inom EU finns det dock ett unikt system som skulle kunna användas för en mer effektiv kontroll och utfasning av subventioner. Verktyget är EU:s statsstödsregler. Enligt en försiktig uppskattning kan cirka 80 procent (89,6 miljarder euro per år) av dagens identifierade subventioner omfattas av EU:s statsstödsregler. Statstödsreglerna ger EU makten att på allvar ta itu med stödet till fossilindustrin genom att effektivare tillämpa dessa redan beslutade regler.

Vad är EU:s statsstödsregler?

EU:s statsstödsregler syftar till att säkerställa lika villkor för företag inom den inre marknaden. Reglerna har kommit till för att gynna frihandeln inom EU och att enskilda EU-medlemsstater inte ska kunna snedvrida spelplanen till sin egen fördel genom att gynna vissa företag framför andra.

Den allmänna principen är att EU:s medlemsstater inte får stödja enskilda företag om inte alla företag får samma stöd. Men, det finns enligt EU-rätten exceptionella omständigheter när subventioner skulle kunna vara tillåtna, särskilt om de är till nytta för EU:s medborgare. Exempelvis går det att subventionera företag som skapar arbetstillfällen i områden med hög arbetslöshet, eller företag som behöver stöd för att utveckla banbrytande innovationer eller för förbättringar av miljön.

På samma sätt står EU idag inför ett val där vi kanske behöver ge subventioner till människor som inte har råd att värma upp sina hem till följd av den ryska invasionen eller för att bygga terminaler för flytande gas för att minska beroendet av rysk gas. Logiken bakom denna typ av undantag är att fria marknader inte alltid skapar bäst resultat och att incitament – i form av subventioner – ibland kan vara motiverade.

EU:s regler för statligt stöd i fossilbränsleindustrin

EU:s statsstödsregler gäller brett i hela ekonomin men det är inte alla subventioner till fossila bränslen som utgör olagligt stöd enligt statsstödsreglerna. Reglerna gäller dock i de flesta fall för alla former av budgetstöd, prisstöd på marknaden och direkta ekonomiska stöd. Reglerna kan också gälla om regeringar hjälper företag med försäkringar, lån och rabatter. Följden av detta är att de flesta av de identifierade subventionerna till fossil energi omfattas av EU:s statsstödsregler.

En av de stora fördelarna med EU:s system är att det inte är beroende av de nationella regeringarnas politiska vilja (vilket till exempel är fallet inom WTO-systemet). Istället är det EU-kommissionens generaldirektorat för konkurrens som har rådighet och ansvarar för att reglerna efterlevs. Kommissionen är oberoende från medlemsstaterna och tjänar istället de europeiska medborgarnas intressen och ska se till att EU:s internationella åtaganden efterlevs.

De medlemsstater som trots allt vill dela ut statligt stöd måste anmäla detta till kommissionen. Kommissionen beslutar sedan vilka stödåtgärder som är acceptabla enligt statstödsreglerna. Dessutom kan kommissionen begära att tidigare subventioner ska betalas tillbaka om de har beviljats ​​olagligt.

Hur borde EU:s regler utnyttjas?

Att använda EU:s system för statligt stöd för att fasa ut subventioner till fossila bränslen har även andra fördelar. Den viktigaste fördelen är transparens. EU har en offentlig databas över alla statliga stödåtgärder, som visar sektorer, belopp och mottagare av alla subventioner. EU publicerar också en ”resultattavla” för statligt stöd, med de årliga utgifterna för alla EU-medlemmar. Båda plattformarna kan användas för att följa, gruppera och bedöma subventioner av fossila bränslen.

Dessutom kan EU starta branschundersökningar. Sådana utredningar hjälper till att identifiera och bedöma vilka statliga åtgärder som räknas som olagliga subventioner till fossilindustrin.

Kommissionens makt gör det därför möjligt för EU att framöver hantera subventioner av fossila bränslen mer effektivt. Ett första steg är att identifiera och mäta statliga stödåtgärder för fossila bränslen. Kommissionen kan då peka ut, registrera och spåra statliga stöd som skadar människors hälsa och klimatet, för att tydliggöra ansvarsskyldighet och skapa mer öppenhet.

Att öppet redovisa individuella stödåtgärder skulle kunna vara ett enkelt första steg och skulle få ett slut på den praxis där sådana subventioner nu kan gömmas under rubriken ”Klimat, energi och miljöstöd”. Den nyligen genomförda revisionen av riktlinjerna för statligt stöd hade varit ett utmärkt tillfälle att göra det.

Även om de nya riktlinjerna innehåller flera förbättringar, klumpar de tyvärr fortfarande ihop stöd som är till skada för klimatet med stöd som syftar till det motsatta. Att etablera en separat kategori för statsstöd till fossilbränslen skulle lägga grunden för en effektiv bevakning och en utfasning av dessa stödåtgärder. Detta borde inte vara ett problem, med tanke på att EU, unionens medlemsländer och det internationella samfundet sedan länge har enats om att fasa ut dessa subventioner.

Att minska beroendet av fossilbränsle kommer inte bara att vara positivt för klimatet och människors hälsa, utan också leda till en högre grad av självständighet på energiområdet och bidra till en ökad ekonomisk stabilitet inom EU. Dessa målsättningar har nu blivit aktuella på ett helt annat sätt än tidigare i ljuset av EU:s beroende av utländsk, och särskilt rysk, gas.