Sverige negativt till stärkt skydd för plattformsarbetare

Bild: Mostphotos.

Den snabbt växande skaran av så kallade plattformsföretag bedriver ofta en gränsöverskridande verksamhet som gör det möjligt att utnyttja regelskillnader inom EU. Detta kan leda till lägre kostnader för företagen men också sämre socialt skydd för utsatta arbetstagare. EU-kommissionen vill i ett nytt direktivförslag komma åt detta problem genom att stärka skyddet för dessa arbetstagare och skapa en högre grad av förutsebarhet och rättssäkerhet på EU:s inre marknad men den svenska regeringen och riksdagen är negativt inställda. De befarar att nya regler ska krocka med den svenska modellen. Det finns dock ingen grund för denna oro. En mer konstruktiv svensk hållning skulle istället kunna bidra till att de föreslagna reglerna blir tydligare.

Det har väl inte undgått någon att digitaliseringen påverkar våra liv på många plan. Detta gäller också dagens anställningsförhållanden, inte minst genom det ökande antalet så kallade plattformsföretag. De kan fungera på olika sätt men den grundläggande affärsidén är att – via en digital plattform – sammanföra kunder och producenter. Airbnb, Uber, och Foodora är några sådana exempel.

Över 28 miljoner människor i EU arbetar i dag via digitala arbetsplattformar och antalet förväntas öka till 43 miljoner år 2025. Detta innebär både möjligheter och utmaningar. Fler har kommit i arbete, särskilt de som har varit borta länge från arbetsmarknaden, men arbetsvillkoren skiljer sig ofta från de traditionella anställningarna.

Enligt EU-kommissionen betraktar nio av tio arbetsgivare sina plattformsarbetare som egenföretagare. Härigenom överförs ansvar som vanligtvis faller på arbetsgivaren, såsom arbetsmiljö och inbetalning av sociala avgifter, istället på egenföretagarna. Effekten kan bli att plattformsföretagen får en kostnadsfördel gentemot traditionella arbetsgivare. Det har också visat sig att dessa skillnader för närvarande utnyttjas för att omklassificera utsatta arbetstagare till egenföretagare, med följd att de får ett försämrat socialt skydd. Dessutom, som kommissionen har visat, är ansvariga myndigheter i EU-länderna ofta ovetande om var vissa av dessa plattformsföretag hör hemma. 

Detta har uppmärksammats både inom EU och i resten av världen. Bland annat har Europaparlamentet presenterat ett betänkande om ett starkt socialt Europa för rättvisa omställningar, rådet har utfärdat en rekommendation om tillgång till socialt skydd för arbetstagare och egenföretagare och kommissionen har utfärdat ett meddelande till Europaparlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén om ett starkt socialt Europa för rättvisa omställningar. Även Internationella arbetsorganisationen (ILO) har bidragit med rapporten The role of digital labour platforms in transforming the world of work där ILO:s medlemsstater bland annat uppmanas att vidta åtgärder för att underlätta ett fastställande av ett mer gemensamt arbetstagarbegrepp och att utvidga tillämpningsområdet för socialförsäkringar.

Efter att ha genomfört samråd med arbetsmarknadens parter på unionsnivå presenterade också EU-kommissionen i december 2021 ett direktivförslag om bättre arbetsvillkor för plattformsarbete. Under samrådsförfarandet framkom det att World Employment Confederation – Europe (WECE) var emot ytterligare lagstiftning på EU-nivå medan den europeiska fackliga samorganisationen (EFS) ansåg att det var det enda sättet att komma till rätta med dagens problem.

Diskussionen handlar till stor del om vem som ska avgöra kriterierna för arbetstagare respektive egenföretagare. Ska begreppet ”arbetstagare” regleras på europeisk eller nationell nivå?

I EU-rätten är denna fråga inte enhetligt reglerad. På flera EU-områden har det varit nödvändigt att fastställa en EU-gemensam definition av vem som ska klassificeras som arbetstagare. Det gäller särskilt i gränsöverskridande situationer där enskildas rättigheter är förknippade med den fria rörligheten för arbetstagare. Det nu föreslagna direktivet rör också en i stor utsträckning gränsöverskridande situation och därför finns behov av europeisk samordning när det gäller synen på begreppet arbetstagare, även om det inte föreslås en enhetlig definition.

En första temperaturmätare på om EU kommer att enas om ett direktiv är den så kallade subsidiaritetskontrollen som genomförs av de nationella parlamenten i EU innan förslaget läggs fram för rådet och Europaparlamentet. De nationella parlamenten har en frist på åtta veckor och för direktivförslaget om plattformsarbete gick denna frist ut den 8 mars 2022.

Av de 14 parlament som reagerade på förslaget var det endast Sveriges riksdag som ansåg att det stred mot subsidiaritetsprincipen. Eftersom det krävs minst en tredjedel av alla nationella parlaments röster för att kommissionen ska ompröva förslaget så kommer förslaget nu att gå vidare till Europaparlamentet och rådet.

I riksdagen finns ett tydligt motstånd mot förslaget och retoriken påminner om den som har präglat debatten om förslaget om europeisk minimilön. Enligt riksdagen ska EU helt enkelt inte använda sina befogenheter på det arbetsrättsliga området eftersom alla former av ingrepp från en lagstiftare, vare sig det handlar om den svenska eller europeiska, ses som ett hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Även den svenska regeringen är skeptisk till kommissionens förslag.

Den artikel som vållar mest bekymmer för både regeringen och riksdagen är den så kallade ”anställningspresumtionen” i artikel 4. Den innebär att om minst två av fem kriterier är uppfyllda ska en egenföretagare ses som en anställd. Presumtionen för anställning ska gälla när plattformen:

  • Fastställer ersättningsnivån eller dess övre gräns
  • Övervakar arbetsprestationen med hjälp av elektroniska medel
  • Begränsar friheten att välja arbetstider eller vara frånvarande, att acceptera eller vägra arbetsuppgifter eller att anlita underleverantörer eller ersättare
  • Fastställer särskilda bindande regler för utseende, beteende gentemot tjänstemottagaren eller för arbetets utförande
  • Begränsar möjligheten att bygga upp en kundkrets eller att utföra arbete för tredje part.

Den svenska regeringen och riksdagen anser att detta är oförenligt med det svenska arbetstagarbegreppet. I våra grannländer har dock varken danska folketinget eller finska riksdagen haft några direkta invändningar mot denna presumtionsregel, trots att deras arbetsmarknad får anses vara reglerad på liknande sätt som vår.

Användandet av en liknande presumtion förekommer också redan i olika former i andra medlemsstater såsom Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Malta. Även Europaparlamentet har i en resolution från september 2021 uppmanat kommissionen att införa en sådan presumtion.

De kriterier som anges i kommissionens förslag är inte tagna ur luften, utan är härledda ur EU-domstolens rättspraxis och nationell rättspraxis i EU:s medlemsländer. Genom att kommissionen inte föreslår en enhetlig definition, utan istället presumtionsregler, görs en avvägning mellan behovet av ett gemensamt synsätt på EU-nivån och respekt för skiftande förhållanden inom medlemsstaternas arbetsrätt. Presumtionsreglerna skapar den nödvändiga samsyn som krävs för att digitala plattformsföretag inte ska kunna utnyttja regelskillnader och regleringsluckor i EU:s medlemsländer.

Det är svårt att se att dessa presumtionsregler, som kan motbevisas och inte hindrar en helhetsbedömning, skulle avvika från det breda arbetstagarbegrepp som redan gäller i Sverige. Presumtionsreglerna tydliggör däremot för plattformsföretagen vilka regler som gäller, vilket bidrar till en högre grad av förutsebarhet och rättssäkerhet på EU:s inre marknad. Direktivförslaget innebär också att ett plattformsföretag måste klargöra i vilket land det verkar, vilket är ett fullt rimligt och befogat krav.

Det är möjligt att plattformsdirektivet inte skulle tillföra mycket till den svenska arbetsrättsliga tillämpningen i strikt juridisk mening, men det skulle inte heller undergräva den svenska modellen. Presumtionsreglerna syftar till att inskärpa behovet av att motverka missbruk av arbetstagarbegreppet som leder till sämre socialt skydd för utsatta arbetstagare. Det är en reglering som skapar ökad samsyn och mer samordnad rättslig tillämpning i hela EU.

Direktivförslaget kan därför inte betraktas i ett renodlat svenskt perspektiv. Om arbetsvillkoren för många miljoner plattformsarbetare i Europa ska stärkas är det en angelägenhet för hela EU.

Förslaget innehåller oklarheter som behöver rättas till, men det är något som de fortsatta förhandlingarna bör användas till. Ett bredare europeiskt perspektiv och en mer konstruktiv svensk hållning efterlyses!

Co Authors :