Kriget kräver mer av unionens handelspolitik

Bild: Pixabay.

Rysslands invasion av Ukraina har inte bara raserat den europeiska säkerhetsordningen, den har också ändrat villkoren för internationell handel. Utan en anpassning av EU:s handelspolitik blir det svårt att hantera krigets negativa ekonomiska konsekvenser. När Sverige snart tar över ordförandeklubban i EU:s ministerråd är det viktigt att bidra till en förnyad och mer öppen handelspolitik. Detta bör ske både genom att värna om WTO:s regelverk och genom att verka för att förbättra ramvillkoren för handel mellan EU och unionens allierade.

Kriget har tvingat många länder att syna sina kort vad gäller synen på internationellt samarbete. I globala organisationer ser vi idag hur endast ett 40-tal länder står upp för FN-stadgan, som förbjuder att ett land med våld intar ett annat lands territorium. Övriga länder tar antingen inte ställning till Rysslands anfallskrig i Ukraina eller sluter till och med upp bakom Ryssland. Det gäller såväl i FN som i Världshandelsorganisationen, WTO.

Rysslands krig i Ukraina påverkar de internationella handelsflödena på olika sätt. Att Ryssland nu isoleras genom alltmer omfattande sanktioner är av vikt för att försvåra Putins krigföring. Samtidigt är det lika viktigt att den globala handeln i övrigt hålls öppen i så stor utsträckning som möjligt.

Kriget har redan fått avsevärda negativa globala ekonomiska effekter. Minskat utbud av livsnödvändiga varor som spannmål och konstgödsel drabbar främst många fattiga länder. Ökad inflation och lägre tillväxt i krigets spår drabbar alla. Det är av största vikt att EU anpassar handelspolitiken för att möta dessa utmaningar.

Skapa lägre inflationstryck

Handelspolitiken kan formas så att den bidrar till lägre inflationstryck. Det finns nu starkare skäl än tidigare att avskaffa eller sänka tullar och andra handelshinder som i onödan håller uppe priser på importerade varor. Detta gäller särskilt för insatsvaror (varor som används för att tillverka andra varor) av olika slag.

Kanada har avskaffat alla tullar på insatsvaror för industrin och Schweiz är i färd med att ta bort alla industrivarutullar.

EU har all anledning att följa efter, och detta är ett beslut som EU kan fatta utan att behöva förhandla med andra länder. Modern handelsforskning visar tydligt att ensidig tulliberalisering gynnar produktiviteten i den egna industrin.

Behovet av friend-shoring?

Men EU:s medlemsländer och Europeiska kommissionen, som agerar för EU i handelspolitiken, bör också överväga vad som kan göras tillsammans med andra handelspartners för att internationell handel ska fortsätta att bidra till övergripande mål för tillväxt, sysselsättning och grön omställning.

Mot denna bakgrund förs för närvarande en diskussion om att upprätthålla handel med vänligt sinnade länder, eller allierade, det som USA:s finansminister Jenet Yellen har benämnt ”friend-shoring”.

Från en övergripande ekonomisk utgångspunkt är detta inte en önskvärd utveckling. Ett lands ekonomi mår väl av att kunna handla med alla. Men i en värld präglad av geopolitiska motsättningar leder tankegången till möjligheter som bör tas till vara i syfte att förbättra förutsättningarna för handel.

Efter andra världskrigets slut samlade USA sina allierade kring uppbyggnaden av det multilaterala handelssystemet, då i form av General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), som undan för undan globaliserades. I dess efterföljd är WTO idag kittet i det globala handelssystemet och fyller därmed en central funktion.

Samtidigt står det klart att det för närvarande inte finns förutsättningar för att i väsentlig grad expandera världshandeln genom nya avtal inom WTO:s ram.

Mer handel mellan EU och allierade

Därför finns det starka skäl för EU att, likt USA på 1940-talet, värdera möjligheterna att verka för att förbättra ramvillkoren för handel mellan allierade och på så sätt kompensera för krigets negativa ekonomiska effekter. Ambitionen bör i första hand vara att söka öppningar för handel mellan de 40-talet likasinnade länder som delar synen på Rysslands krig i Ukraina. Men, även möjligheter med länder i en vidare krets bör utvärderas.

EU bör på nytt föreslå att en mer integrerad transatlantisk marknad skapas mellan världens två största ekonomier, USA och EU. Det tidigare försöket, genom den ambitiösa förhandlingen om det Transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP, Transatlantic Trade and Investment Partnership), bröt samman under president Trumps styre i Washington.

President Biden har så här långt inte visat intresse för att öka USA:s öppenhet för handel. Det återstår att se om det kommer fortsätta så under hans återstående tid vid makten. Inte desto mindre finns skäl för EU att på nytt bereda marken för ett transatlantiskt frihandelsavtal.

Det tog mer än fem år av förberedande diskussion mellan Bryssel och Washington innan TTIP-förhandlingen inleddes som medel mot ”den stora recessionen” sommaren 2013. På några års sikt kan förhoppningsvis ett nytt försök göras.

Det är bra att EU och USA har startat ett råd för diskussion om handel och teknologi (Trade and Technology Council, TTC). Det kan användas för att undanröja olika typer av tekniska handelshinder och bidra till samarbete om standardisering. Förhoppningsvis kan det också utgöra plattform för ett nytt, och denna gång framgångsrikt, försök att skapa en sammanhängande transatlantisk marknad.

Ser vi till andra handelspartners än USA är det viktigt att EU fortsätter att vidga sitt växande nätverk av bilaterala avtal om frihandel. Närmast gäller det att avsluta pågående förhandlingar om frihandelsavtal med Australien och Nya Zeeland.

En ny EU-offensiv för handel bör utsträckas även till andra partners för vilka tillräckligt förtroende finns. Det är från denna utgångspunkt på tiden att EU låter det redan framförhandlade frihandelsavtalet med Merocsur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay) träda i kraft. Dessutom bör omförhandlingarna av EU:s avtal med Chile och Mexiko slutföras.

Förhandlingen om ett frihandelsavtal med Indonesien bör också avslutas. Det vore förstås positivt om det också på allvar kunde gå att återstarta förhandlingen om ett frihandelsavtal med Indien, även om uppförsbacken för detta fortfarande kan te sig lång.

I detta sammanhang finns dessutom skäl för EU att närma sig de elva länder runt Stilla havet, som sinsemellan har avtalat om frihandel genom Comprehensive Trans-Pacific Partnership (CPTPP). Detta avtal har sin grund i Obama-administrationens försök att skapa en motvikt till kinesiskt inflytande runt Stilla havet. På samma sätt som president Trump stoppade TTIP avslutade han också USA:s handelsengagemang kring Stilla havet.

Det är inte realistiskt att EU ska begära anslutning till CPTPP, såsom bland annat Storbritannien och Sydkorea har gjort, men det finns andra sätt att länka EU närmare länderna runt Stilla havet. EU har redan frihandelsavtal med nästan alla länder som har ratificerat CPTPP: Japan, Vietnam, Mexiko, Kanada, Singapore och Peru. Och avtal med Nya Zeeland och Australien är som sagt på väg. Genom att göra reglerna mer generösa för vilka varor som ska ges fri handel under EU:s avtal kan mer, och för EU gynnsam, handel med regionen alstras.

Viktigt att EU värnar om WTO och ökad handel

Alla dessa mått och steg bör självfallet tas utan att de inverkar menligt på de globala ramvillkoren för handel i WTO. Det är viktigt att EU fortsätter att värna om WTO och strävar efter att förbättra dess regelverk. Det gjorde EU med framgång vid WTO:s nyligen hållna ministermöte i Genève som trots svårigheter bl a nådde smärre överenskommelser om covid-19 vaccin, förbud mot hinder för e-handel och fiskesubventioner.

I en tid då säkerhetsrelaterade frågor med rätta tar allt större plats i de internationella relationerna finns också skäl att påminna om att legitim handel även med ”svåra” länder är av vikt i ett globalt handelssystem, inte minst för att invånarna i dessa länder också ska kunna ges en dräglig tillvaro.

Låt oss inte glömma bort att världshandeln under senare decennier har hjälpt till att lyfta miljontals människor ur fattigdom, inte minst i Kina, och att handeln fortsätter att ge viktiga bidrag till att uppfylla FN:s globala mål. EU har genom sin handelspolitik varit en viktig kraft för att världshandeln ska kunna ge detta bidrag, och det bör EU fortsätta att vara. Efter det franska ordförandeskapet i EU, som i hög grad präglats av en defensiv syn på handelspolitiken, blir det nu av vikt för kommande ordförandeländer Tjeckien, andra halvåret 2022, och Sverige, första halvåret 2023, att bidra till ökad öppenhet i EU:s handelspolitik.

Co Authors :