EU i riksdagsvalet (del 1)

valaffisch

På söndag är det val och i vanlig ordning verkar både partierna och medierna jobba med skygglappar för ögonen när det gäller energipolitik, säkerhetspolitik, miljöpolitik, ekonomisk politik och så vidare – åtminstone när det gäller alla de beslut som den nya regeringen ska fatta tillsammans med sina kollegor i Bryssel. Den provinsiella debatt som förs i Sverige inför valet lämnar väljarna chanslösa att påverka många av de största politiska frågorna och undanskymmer vilka politiska alternativ som finns. Vi har försökt hitta partipolitiska preferenser i de stora medierna men i stort sett kammat noll. 

Så var det dags för riksdagsval igen. Temperaturen i debatten stiger i takt med att valdagen närmar sig. Fram till den 11 september kan de svenska väljarna se och höra vad partierna vill göra om de vinner valet. Det handlar om en lång rad stora och viktiga frågor. 

Det talas t ex om energiberoende och grön omställning (till exempel kärnkraft, bensin- och dieselskatt, bensinbilar, höghastighetståg). Det talas om problem som ligger i gränslandet mellan kriminalitet och personlig integritet (visitationszoner, polisiär avlyssning och övervakning, anonyma vittnen i domstolar). Det talas om säkerhet och försvar (NATO, finansiering av upprustning av svenska försvarsmakten). Det talas om vinster i välfärden. 

Det konstiga är att dessa och många andra frågor endast delvis kommer att beslutas av riksdag och regering. Många av dem kommer också att diskuteras och bli föremål för lagstiftning inom EU, där den kommande regeringen ska stå för den svenska rösten. Trots detta syns och hörs ingen diskussion alls om hur partierna ställer sig till alla de beslut de kommer att behöva fatta i Bryssel om de hamnar i regeringsställning. 

I samband med förra riksdagsvalet (2018) visade vi hur det var helt omöjligt till och med för en nitisk väljare att ta reda på vad partierna ville i drygt 50 frågor som då låg på bordet i EU. Då svarade en socialdemokratisk talesperson att det inte var ett problem eftersom frågorna ändå skulle komma att diskuteras i EU-nämnden. Ett mycket märkligt svar, kan tyckas, med tanke på att EU-nämnden blir sammansatt av de partier vi nu ska välja i riksdagsvalet. Om vi inte vet vad partierna vill kan vi inte heller påverka politiken med vår röstsedel. 

Den 22 januari år hölls en EU-politisk debatt i riksdagen. Då lät det som om partierna ville ta sin EU-politik på allvar den här gången. T ex påpekade den moderata ledamoten Jessika Roswall att ”[n]är vi går till valurnorna […] är det inte bara för att välja en ny inriktning för Sverige utan också för att välja hur Sverige som land ska påverka på den europeiska nivån.” EU-minister Hans Dahlgren konstaterade att ”[e]tt aktivt deltagande i det europeiska samarbetet ger ett land som Sverige de bästa möjligheterna att påverka sitt eget öde och få kontroll över tillvaron.” Kristdemokraternas Sofia Damm sa med emfas att ”för att kunna säga ja till riktigt bra förslag, till politik som är bra för Sverige och för resten av EU, måste vi ha egna visioner och egna målsättningar.”

Den väljare som följt större svenska medier de senaste månaderna har nog svårt att säga att han eller hon vet något alls om skillnader i partiernas visioner och målsättningar för den gemensamma politiken i EU. Påpekandena i riksdagen till trots, och trots att det sedan dess brutit ut ett förödande krig i Europa, verkar inget av partierna vara intresserade av att diskutera alla de stora frågor som vi kan förvänta oss att den nya regeringen ska fatta beslut om. Dessutom ska Sverige vara ordförandeland i ministerrådet under det första halvåret 2023, och regeringen kommer då till och med aktivt att behöva driva EU-arbetet framåt. 

Listan på frågor som kommer att diskuteras i Bryssel under den kommande mandatperioden är som vanlig lång, men låt oss ta ett (mycket plånboksnära) exempel: Energifrågan. Två dagar efter riksdagsvalet kommer EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att hålla ett linjetal och ett av huvudämnena kommer självklart att vara frågan om energitillgång och elpriser. Bland de dramatiska åtgärder som cirkulerar i Bryssel finns t ex förslag om att införa en extraskatt på elbolagens vinster, ett tak på gaspriser, att separera reglerna för gas- respektive elpriser, att förändra regelverket för energimarknaden, och att införa marknadskontroller. Vissa länders regeringar vill att EU ska tillåta högre utsläpp av växthusgaser för att klara vintern. Vi vet att energipriserna blir en enormt stor och viktig fråga för oss alla i höst och vinter, så varför vet vi som väljare i stort sett inget alls om hur de svenska partierna ställer sig till dessa förslag? Gillar de idéerna? Har de andra idéer? Skiljer de sig åt?

Vi har med ljus och lykta försökt leta efter diskussioner om dessa och andra frågor som den nya regeringen ska fatta beslut om i Bryssel. Vi har följt den offentliga debatten i bland annat etermedier och tryckta medier. Vi kammade nästan noll, med några få (och ett intressant!) undantag.

Låt oss börja med partiledarintervjuer i tryckta medier (som vi läst digitalt). I Sydsvenskans partiledarintervjuerunder sommaren 2022 såg vi knappt någon skymt alls av EU-politiken, trots att t ex energimarknaden var en fråga som berördes ordentligt. Johan Pehrson (L) nämnde att Europa måste bli kvitt beroendet av rysk gas och olja, men inget om hur. Märta Stenevi (MP) påpekade att partiet har ”ambitiösa förslag för att möta klimat-och naturkriserna, både nationellt och på EU-nivå” men inget om vad som borde göras i EU. Jimmie Åkesson (SD) ville jobba för att ytterligare makt inte ska flyttas till Bryssel. Nooshi Dadgostar (V) var – relativt sett – tydlig på en fråga: Sverige borde inte påtvingas elexport till andra EU-länder. Annie Lööf (C) var den enda som nämnde något konkret: EU:s utsläppshandel måste skärpas rejält och subventioner till fossila bränslen ska fasas ut. Varken Ebba Busch (KD) eller de två statsministerkandidaterna, Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) sa något alls om sin EU-politik. 

Ännu klenare med information var det i Göteborgs-Postens partiledarintervjuer under våren. Magdalena Andersson (S) nämnde att EU-länderna solidariskt bör fördela personer som söker asyl, och Nooshi Dadgostar (V) uttalade stöd för förhandlingar inom EU för att få ner bensinpriset. I övrigt var det tyst om EU-politiken. (Vi hittade inte intervjun med Miljöpartiet.)

Dagens Nyheters partiledarintervjuer i början av året var det också skralt med EU-snack. Nooshi Dadgostar (V) ville att Sverige ska stå fritt från EU:s energimarknad, Märta Stenevi (MP) var kritisk till det dåvarande kommissionsförslaget att klassa kärnkraft som hållbar energi. Övriga partiledare sa inget alls, och ingen sa vilken politik de vill driva i EU om de hamnar i regeringsställning. I Dagens Nyheters valspurtsintervjuer i augusti/september såg det lika illa ut. Johan Pehrson (L) och Ulf Kristersson (M) svarade på en fråga om ett EU-vapenembargo mot Turkiet, men det var allt. Trots att innehållet i intervjuerna kretsade kring många stora frågor som den nya regeringen kontinuerligt ska hantera inom EU – Ryssland, energipolitik, ekonomisk politik, migrationspolitik, miljö- och klimatpolitik, skogspolitik – fick läsaren inte en enda liten fingervisning om vad partierna vill eller hur de skiljer sig åt.

Även i Svenska Dagbladets intervjuer i april och maj lyste EU-politiken med sin frånvaro. Per Bolund (MP) sa att det var bra att EU-länderna samarbetade i försvarsfrågor, och Ebba Busch ville se ett EU-gemensamt importstopp av rysk olja och gas. I övrigt var det tyst, inklusive från de två statsministerkandidaterna. När Svenska Dagbladet åter igen intervjuade partiledarna nu i i månadsskiftet augusti/september var det ännu tystare: Inte en enda fråga från reportrarna eller ett enda omnämnande av EU-politiken från partiledarna. 

Inte i en enda av dessa intervjuserier framkom, med andra ord, någon jämförbar åsikt alls om vad partierna vill åstadkomma tillsammans med övriga EU-medlemmar. I nästa blogginlägg rapporterar vi om vad vi hittat (och framför allt inte hittat) i andra större medier.

Co Authors :

Ellen Broqvist är masterstudent i statsvetenskap vid Lunds universitet och är främst intresserad av forskningsfrågor som rör EU, demokrati, offentlig sektor, samt dess relation till privata aktörer.