EU i riksdagsvalet (del 3)

Valaffisch på Bantorget i Lund, september 2022.

Idag är det val. I de två tidigare inläggen (del 1 och del 2) visade vi hur frågor om energi, säkerhet, ekonomi, miljö och klimat och så vidare är i stort sett helt frånvarande i valrörelsen – om regeringen ska besluta om dem i Bryssel. Bilden är lika dyster sett från TV-soffan. Med ett överraskande undantag för ett par influencers såg vi knappt något alls om EU. Vi kan inte dra någon annan slutsats att vi väljare har blivit snuvade på möjligheten att påverka hur unionen ska utvecklas.

Vi har till exempel tittat på två partiledarutfrågningar i SVT. Mellan januari och mars ägnades programserien 30 minuter åt partiernas politik, och Ali Esbati (V), som ersatte Nooshi Dadgostar, talade om Sveriges förhållande till EU:s energimarknad, men inget om hur partiet ville se den förändras eller utvecklas. Jimmie Åkesson (SD) nämnde, på en fråga om migrationspolitiken, att Sverige får vänta och se vad ”EU” vill. Som om Sverige inte kunde ha en åsikt om vad EU borde vilja.

Annie Lööf (C) att EU måste ta ett gemensamt ansvar för flyktingpolitiken, men inte hur. 

Ulf Kristersson (M) ställde sig positiv till att använda EU:s massflyktsdirektiv och till ett eventuellt framtida ukrainskt EU-medlemskap.  Magdalena Andersson (S) nämnde att det var viktigt att alla länder i EU tar ansvarför ukrainska flyktingar. Nyamko Sabuni (L) sa inget, det gjorde inte heller Ebba Busch (KD). Frånvaron av visioner och önskemål om hur EU bör förändras eller utvecklas var total. 

Men det som verkligen fick oss att lyfta på ögonbrynen var programledaren Anders Holmberg. När Märta Stenevi (MP) påpekade att det var oklart var Socialdemokraterna stod i kärnkraftsfrågan eftersom de sa olika saker i Stockholm och i Europaparlamentet, blev hon avspisad för att ha nämnt det sistnämnda. “Nu gäller det ju beslut i Sveriges riksdag dock,” konstaterade programledaren. Med andra ord, försök inte nämna politiken i Bryssel och Strasbourg när vi ska välja vår svenska riksdag!

Programledarna i SVT:s Utfrågningen i augusti och september hade många tillfällen att fråga om EU-politiken, eftersom samtalen handlade om t ex om säkerhet och Rysslands invasion av Ukraina, energipolitiken, migrationspolitiken, handelspolitik, teknisk utveckling och innovation, bistånd, pandemin, klimatförändringar och grön omställning. Men så blev det inte. Med undantag för Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD), som nämnde EU men bara i bemärkelsen hur Sverige bör förhålla sig till existerande lagstiftning, och en diskussion med Nooshi Dadgostar (V) om EU:s energimarknad, såg vi inga spår av politisk inriktning eller några partipolitiska skiljelinjer. Per Bolund (MP) sa att det var viktigt att samarbeta inom unionen på migrationsområdet, men inte hur, och Johan Pehrson (L) sa att vi bör jobba tillsammans för miljön och klimatet inom EU, men inte hur. De två statsministerkandidaterna sa inget alls. 

Vi tittade också på partiledardebatter, men blev inte klokare på vad partierna ville. I Aftonbladets partiledardebatt den 17 augusti hörde vi inget alls. I Expressens motsvarighet den 16 augusti hörde vi faktiskt Annie Lööf (C) nämna EU som en stormakt som ska hjälpa människor på flykt, men annars var det klent. 

TV4:s partiledardebatt den 7 februari hörde vi Nooshi Dadgostar (V) tala om EU:s energimarknad igen, och vi hörde Ulf Kristersson (M) undvika att svara på hur vi ska uppnå EU:s klimatmål. Den enda partiledare som hade ett förhållandevis konkret önskemål var Märta Stenevi (MP), som pratade om gruvbrytning i Kongo och ville se att EU gemensamt ska ”ställa oerhört höga krav på en ansvarslag, där vi i hela producentledet ställer krav på att den som producerar och säljer en produkt i Europa också tar ansvar ner till sista brytningen.” 

TV4:s andra partiledardebatt, den 5 juni, hörde vi inte något alls om partiernas visioner för unionens framtid. Vi hörde dock Johan Pehrson (L) säga att han var glad att EU kunde skydda ukrainare på flykt. 

Partiledardebatten i SVT:s Agenda, den 8 maj, var inte heller mer upplysande. I det sistnämnda blocket, som handlade om energin och klimatet, diskuterades möjligheten att sänka den svenska energiskatten till under EU:s miniminivå. Magdalena Andersson (S) nämnde också att hon tillsammans med sina stats-och regeringschefskollegor i Europa arbetade för att hitta andra vägar att köpa gas än via Ryssland. Det var allt.

Det är alltså illa ställt var vi än letar bland de större medierna. Men nog är det extra allvarligt att public service, som ska jobba för att ”alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom olika områden” och där utbudet som helhet ska ”präglas av folkbildningsambitioner,” sviker medborgarna. 

Som något av en joker i leken valde vi också att slänga in två influencers i vår genomgång. Man kan ju diskutera vad som är ”större medier” men med runt 300 000 respektive en miljon följare på Youtube blev vi lite nyfikna på partiintervjuerna gjorda av Margaux Dietz och Therese Lindgren. Trots att ”Youtubare” fått kritik, t ex av Gunilla Brodrej i Expressen, för att sakna journalistisk utbildning och för att låta ”[v]anlig tråkig politik rasslas förbi med vindens hastighet” och tyda på förakt för ungas intelligens, tyckte vi att det var värt en koll.

Och döm om vår förvåning! Här hittade vi flera indikationer på att partierna faktiskt, i vissa fall, har framåtblickande idéer om gemensamma lösningar.

I serien Partitempen lärde vi oss – trots att partirepresentanterna bara ombads att svara ”bu eller bä” – bland annat att Sverigedemokraterna tycker att det är allt viktigare att hålla ihop EU nu i ett osäkert världsläge och att Liberalerna vill se ett ukrainskt EU-medlemskap så snart om möjligt. Vänstern verkade inte uppfatta att Sverige kunde påverka (talar om EU som ”de” och inte ”vi”) men ville att EU skulle sluta hindra Sverige att skydda arbetstagare och bygga bostäder. Moderaterna var emot NordStream och tyckte att Europa borde använda mer kärnkraft istället.

I serien Therése & valet hörde vi t ex att Moderaterna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna vill att EU:s djurskyddsregler ska skärpas i linje med de svenska. Vi hörde att Centern vill ändra på EU:s handel med utsläppsrätter så att det blir dyrare att släppa ut. Partiet vill också se EU-gemensamma krafttag mot antibiotikaanvändning i djurhållningen. Therese Lindgren försökte till och med pedagogiskt beskriva hur t ex djurrättsfrågan delvis är ett nationellt ansvarsområde och delvis en fråga som regleras gemensamt i EU. 

Dessa kanaler var kanske inte överlag något skolexempel på hur beslut på EU-nivå skulle kunna komma in valdebatterna. Men, trots ibland lite valhänta eller taffliga frågor (”bu eller bä till EU”) lyckades alltså båda influencers att dra fram åtminstone lite fler EU-ambitioner från många av partierna än vad personer med lång journalistisk utbildning kunde åstadkomma! Det är svårt att se hur dessa kanaler hade mer förakt för ungas intelligens än de traditionella medierna. 

Vår slutsats efter allt detta läsande, lyssnande och tittande är att debatten om politiska alternativ inför riksdagsvalet får underkänt. Efter alla dessa timmar har vi ingen klar bild av partiernas politik. 

I någon mån har det funnits möjligheter för den som, de stora medierna till trots, grävt ännu lite djupare. Europaportalen har bett partierna berätta om sina fem viktigaste frågor med EU-koppling. EU-kommissionens Sverigekontor frågade ut alla partier under Almedalsveckan. Och igår publicerade Dagens Nyheter i en separat artikel en genomgång av partiernas syn på åtta EU-relaterade frågor (publicerat under rubriken Världen och inte Sverige!). 

Men överlag har det alltså varit tyst, och efter allt vårt letande har vi egentligen bara hittat en enda fråga där vi sett en tydlig skiljelinje: Kommer det att spela någon roll för den svenska EU-politiken vem som vinner valet? 

–Ja, svarar Sofia Damm (KD), vem som sitter i regering och leder EU-arbetet spelar roll!

– Nej, svarar Pyry Niemi (S), alla partier är överlag överens

Eftersom partierna inte har pratat om EU har en väljare dock ingen möjlighet att veta vem av dem som har rätt. 

Idag är det val. Och vi har åter igen blivit snuvade på möjligheten att påverka hur EU ska utvecklas. Ännu en gång fick vi köpa grisen i säcken.

Co Authors :

Ellen Broqvist är masterstudent i statsvetenskap vid Lunds universitet och är främst intresserad av forskningsfrågor som rör EU, demokrati, offentlig sektor, samt dess relation till privata aktörer.