Sambandet mellan EU:s sociala dimension och en sund konkurrenskraftig inre marknad syns allt oftare i EU-politiken. Det har blivit klart och tydligt att en sund ekonomisk utveckling förutsätter en sund social utveckling. De båda politikområdena utgör helt enkelt två sidor av samma mynt. Därför förefaller den nuvarande svenska strategin, som inriktats på att förhindra utveckling på det socialpolitiska området, fullständigt fruktlös. Processen kring minimilönedirektivet har tydliggjort att ett blankt nej ger sämre möjligheter till påverkan än ett aktivt deltagande i förhandlingar om konkret innehåll i ett lagstiftningsförslag. En ny konstruktiv strategi skulle sannolikt gagna den svenska modellen mer än att fortsatt fokusera på att försöka förhindra initiativ från EU.

Sverige har varit medlem i EU i 27 år och det är länge sedan det var rimligt att betrakta Sverige som en ny medlemsstat med bristande erfarenhet eller kännedom om hur samarbetet fungerar och hur EU-lagstiftningen utvecklas. Trots denna förhållandevis vuxna ålder för det svenska medlemskapet lyser debatten om EU i många fall med sin frånvaro. Tidigare rapportering här om tystnaden kring EU i valrörelsen visar tydligt att partiernas syn på hur olika frågor bör (eller inte bör) hanteras på EU nivå ofta saknas i svensk debatt. 

Ett område skiljer dock ut sig och det är det arbetsrättsliga området. Här tenderar debatten istället att ha ett relativt högt, om än förhållandevis entonigt, tonläge. Debatten om det nyligen antagna direktivet om tillräckliga minimilöner (Direktiv (EU) 2022/2041) är ett tydligt exempel på att EU-frågor de facto kan bli föremål för intensiv debatt, även om det främst varit arbetsmarknadsparterna som drivit på debatten och inte politiker. Den debatten har med mycket få undantag också kännetecknats av en vinkling där EU framhålls som ett hot mot svenska idéer, värderingar och välfärd på ett onyanserat sätt.

Minimilönefrågan är helt enkelt ett typexempel på hur EU i debatten, i de fall den förekommer, ofta framhålls som någon slags syndabock för sådant som upplevs som negativt i det svenska samhället. Den negativa bilden av EU kan karaktäriseras av allt från underminering av den svenska modellen i fråga om arbetsrättsliga initiativ, till ansvar för höga priser när det gäller elmarknaden eller oansvariga bidrag till länder som själva borde tagit större ansvar för att motverka effekterna av pandemin. Att Sverige på något sätt skulle ha en möjlighet att påverka utvecklingen av politiken eller lagstiftningen (på annat sätt än genom att helt motsätta sig de förslag som läggs) får mindre utrymme i sådana diskussioner. 

Det är möjligt att den här typen av strategi är medveten och att det från politiskt håll finns ett intresse av att kunna använda EU som syndabock för sådant som upplevs negativt av väljarkåren för att sedan kunna ta åt sig äran för sådant som uppfattas i mer positiva termer. Frågan är dock om det är en klok strategi i det långa loppet. 

Mot bakgrund av rådande läge, med ekonomisk tillbakagång i Sverige och internationellt, bör betydelsen av EU för ett exportberoende land som vårt vara uppenbar. Om inte annat borde utvecklingen i Storbritannien tjäna som en tydlig varningsflagga för varför Sverige behöver EU. I det ljuset framstår det knappast gynnsamt att i Sverige underblåsa nationell protektionism, populism och EU-skeptiska diskussioner för att ta poänger på nationell nivå. Den typen av politisk strategi utgjorde en del av förklaringen till Brexit. 

Istället är det nu efter 27 år av medlemskap i EU på tiden att reflektera över relevanta och konstruktiva strategier för utvecklingen av politik och lagstiftning på EU-nivå. Detta kräver reflektioner kring vilken typ av roll Sverige, som en stark välfärdsstat i EU, kan och bör spela. Det är av vikt inte minst med hänsyn till den ökade betydelsen av EU:s sociala dimension – både vad gäller att bygga legitimitet och stöd för EU bland unionens invånare och i relation till en fortsatt stark ekonomisk utveckling. 

Just sambandet mellan den sociala dimensionen och utvecklingen av en sund konkurrenskraftig inre marknad har i allt högre grad fått utrymme i åtgärder som EU vidtagit för att möta olika utmaningar. Vissa har till och med framhållit att EU har genomgått ett paradigmskifte med idén om det sociala Europa. Att värna anständiga villkor på arbetsmarknaden, både i fråga om förbättrade individuella villkor och stärkta nationella kollektivavtalssystem, lyfts samtidigt fram som en del i värnandet om EU som en konkurrenskraftig ekonomi. Det har blivit klart och tydligt att en sund ekonomisk utveckling förutsätter en sund social utveckling. De båda policyområdena utgör helt enkelt två sidor av samma mynt. 

I det perspektivet förefaller den svenska strategin med fokus på att förhindra utveckling på det socialpolitiska, inte minst det arbetsrättsliga, området fullständigt fruktlös. Istället behövs ett mer pragmatiskt förhållningssätt för hur Sverige lämpligast påverkar utformningen av initiativ som läggs fram på EU-nivå. 

Efter mer än ett kvarts sekels svenskt medlemskap i EU borde medlemsstaternas påverkansmöjligheter i fråga om utvecklingen av EU-politik vara känd bland svenska politiker och andra samhällsdebattörer. Det vore därför önskvärt med en tydligare debatt och öppnare diskussion kring hur påverkansarbetet bör bedrivas, vilka förslag på utformning och/eller eventuella ändringar av presenterade förslag som Sverige bör rikta sina ansträngningar mot att få igenom. 

För svensk del har processen rörande minimilönedirektivet gjort det tydligt att ett blankt nej ger sämre möjligheter till påverkan än ett aktivt deltagande i förhandlingar om konkret innehåll i ett lagstiftningsförslag. Sverige framhålls ofta som ett föregångsland när det kommer till arbetsrättsliga aspekter, både i fråga om vårt kollektivavtalssystem och i fråga om goda anställningsvillkor och anställningsförhållanden. Det är därför inte osannolikt att Sverige skulle kunna få en framträdande position i förhandlingar om framtida initiativ. Dock förutsätter det en förmåga att förstå och respektera målsättningar och behov identifierade utifrån ett europeiskt perspektiv och förståelse för hur sådana förbättringar också gynnar Sverige på lång sikt.

För att kunna formulera en sådan mer konstruktivt inriktad strategi behövs dock kunskap om den ömsesidiga påverkan som föreligger mellan den nationella nivån och EU:s institutioner vad gäller policyutvecklingen. Med andra ord vore det önskvärt med forskning som studerar och belyser hur den här ömsesidiga påverkan fungerar genom att ingående studera processerna för utformning av EU-rättsakter. Det paradigmskifte som skett i EU avseende arbetsmarknadsregleringar och den betydelse dessa frågor tillmäts i ett svenskt perspektiv utgör ytterligare argument för vikten av sådan forskning. 

Sannolikt kommer fler initiativ från EU inom det arbetsrättsliga området. Till exempel står förslaget till direktiv om plattformsarbete upptaget på kommissionens prioriteringslista i arbetsprogrammet för 2023. Fördjupad kunskap om utrymmet för, samt effekterna av, en ömsesidig påverkan mellan svensk nivå och EU-nivå skulle därför ge bättre förutsättningar för en konstruktiv svensk strategi på området. En sådan aktiv strategi skulle sannolikt gagna den svenska modellen mer än att fortsatt fokusera på att försöka förhindra initiativ från EU. Att det dessutom med stor sannolikhet är mer gynnsamt för EU som en konkurrenskraftig ekonomi är ju knappast negativt.